När livet inte blir som planerat

En kväll strax innan jag och en kompis skulle åka in till stan och gå på bio för att se ”Fifty shades free” fick jag ett telefonsamtal. Det var en tjej som önskade att få boka en tid för en seans tillsammans med sin vän. Redan under telefonsamtalet hörde jag namnet Frida i mitt huvud. Som ett bildspel i mitt inre såg jag en ung tjej med mörkt långt hår som vandrade fram och tillbaka på en mindre väg, intill sin krockade bil. Jag sa inget utan ville hellre vänta tills vi skulle ses tre dagar senare.

Anden spökade fortfarande i mitt huvud under filmens gång och jag visste till hundra procent att jag skulle komma hem till en ande som satt och väntade på mig. Det har aldrig tidigare hänt men av någon anledning så längtade jag nästan hem. Och jag visste att jag hade rätt. Där satt hon i soffan när jag kom hem. Allt var så verkligt att jag nästan skulle kunna bjuda henne på en kopp te. Hade man kunnat umgås med andar hade hon nog varit rolig att umgås med. Snacka lite skit och skratta. För glad verkade hon vara i sin personlighet. Fast hon fick ett tragiskt slut upplevde jag henne som en glad och positiv ande. En som faktiskt accepterat sin död, men som ändå längtade efter att det skulle bli torsdag.

Man vet aldrig när en ande drar sig tillbaka så jag passade på att anteckna det jag fått till mig för att sedan läsa upp raderna om tre dagar.

Jag ser en ung tjej. Hon ser ut att vara omkring tjugo år. Hon vandrar fram och tillbaka på en smal landsväg. Hon har långt mörkt hår. Hon visar mig att hon har omkommit i en bilolycka och ser att hon har spräckt tinningen. Hennes ansikte ligger mot instrumentbrädan med ögonen öppna. Hon nämner namnet Frida”.

Jag frågar vänligt om hon har något budskap att förmedla till tjejerna och det hon vill säga är: ”öppna era sinnen och ta emot. Var inte rädda för att skapa i överflöd. Ni kan mer än vad ni tror. Var inte rädda för samarbete”. Det var vad hon ville säga hittills.

När torsdagen äntligen var kommen promenerade jag till Prästboden som är en liten stuga som jag hyr när jag har mina seanser. Var gång jag låser upp dörren omfamnas jag alltid av olika känslor. Ibland av en nervös sådan. Det är när en person vill ha bevis på att andevärlden finns. När jag möts av en sådan känsla vet jag med stor sannolikhet att någon är skeptisk till livet efter detta. Då sätts jag på prov på gott eller ont, vilket kan leda till att personen jag har framför mig sätter upp en medveten mur som jag ska försöka ta mig genom. Det är synd, för han eller hon sätter käppar i vägen för en möjlig kommunikation med någon som säkerligen hade önskat att få komma fram från andra sidan och säga hej.

När jag kom in i stugan hängde jag av mig jackan och tände några ljus för stämningens skull. Just den dagen hade jag inga känslor alls, jag var nollställd fram tills det knackade på dörren. Där möttes jag upp av två pigga tjejer som jag hälsade varmt välkomna.

De slog sig ned i soffan jag på stolen mitt emot. De var inte heller främmande för andevärlden och jag började enkelt förklara hur andar kommunicerade med mig. Sedan vecklade jag upp det nedskrivna papperet och läste raderna som jag hade fått till mig för tre dagar sedan.

Det visade sig att andepersonen var en ingift kusin till den ena tjejen och informationen stämde mycket bra överens med det jag redan hade skrivit ner. Under tiden som jag läste såg jag den unga tjejens vackra själ stå vid min vänstra sida. Och utan att de andra såg henne slog hon sig ned i soffan bredvid sin kusin där informationen flödade fram ännu mer om den tragiska olyckan. Under sin bilfärd var hon på väg mot ett nytt kapitel i sitt liv. Hon skulle nämligen bli sambo med sin kille som hon älskade så högt. Med en glad stämning och med sin favoritmusik på hög volym förändrades plötsligt allt på ett ögonblick. Från att vara livs levande och plötsligt död, men ändå så levande såg hon sin livlösa kropp med huvudet mot instrumentbrädan med ögonen öppna. Det gick snabbt. Hon dog direkt på plats med blodet rinnande för tinningen, endast tjugofyra år gammal och förmedlar till mig: ”Ni ska vara försiktiga när ni kör bil. och ni ska akta er för onda andar då ni är utmärkta offer att spöka för. Har ni någon gång besökt hemsökta platser? Låt bli!

Och med det sistnämnda kunde de inte låta bli att fnissa eftersom de tyckte det var så häftigt att besöka just hemsökta platser. Tiden rann iväg och mötet med två härliga sprudlande tjejer gick snart mot sitt slut. Det var lite sorgligt, men på något vis kändes det som att vi skulle ses snart igen.

Ungefär en och en halv vecka senare fick jag ett telefonsamtal där magkänslan sa att jag skulle svara. I luren hördes en glad kvittrande röst som undrade om jag gjorde hembesök. Vi bestämde träff redan dagen därpå då hon blivit så inspirerad av sin äldsta dotters möte med mig att hon genast ville träffa mig.

När jag väl kom dit blev jag trevligt bemött av en mamma som var ivrig med att vilja visa mig var någonstans det spökade som mest. – Det ska du egentligen inte avslöja, sa jag och log.

När vi gick in i ett av de mindre sovrummen var det som att komma in i en tät dimma där min andning blev tyngre. Jag blev snabbt påmind om mitt eget sovrum där otäcka ansikten kämpade med att vilja träda fram. Här var det likadant, förutom att den här andens ansikte såg snäll ut. Det var en ung kille i tjugoårsåldern, som ville komma i kontakt med den mellersta dottern. En charmig kille med rakat huvud under den mörkblå huvtröjan. Han var någon som hon tyckt väldigt mycket om. En förälskelse. Han var så full av kärlek och noga med att vårda de gemensamma minnen som han fortfarande bar med sig i sin skepnad. Som till exempel när de i sin rastlöshet hade hängt på lekplatsen med sina djupa samtal om sommarkvällarna. Han var så närvarande i sin ande att jag nästan kunde röra vid honom. Det blev ett känslomässigt möte med de unga med både skratt och tårar. En kille som alltid kommer finnas vid hennes sida. En så kallad skyddsande.

Vi gick vidare in i rummet bredvid. Det var minstingens rum, en liten flicka på sex år. En flicka som inte var närvarande i hemmet under tiden som jag var där i mitt andliga uppdrag. Där möttes jag av en fe som i kärlek som försökte komma i kontakt med flickan genom drömmar. Där satt hon på sängkanten och arbetade intensivt för en nattlig kommunikation, men förgäves. Mamman berättade att flickan var mycket medveten om den nattliga närvaron och är nu så rädd att hon sover i samma rum som sina föräldrar. Enligt fen själv så var hon där som en beskyddare och tyckte det var hög tid att lära känna varandra. En god fe som liknade fen i Askungen.

I rummet fanns också två stycken öppna portaler som gick raka vägen till andevärlden. En var genom spegeln som var uppspikad ovanför sängen. Den andra portalen bestod av en kraftig ljuspelare som var placerad i mitten av rummet, från golvet vidare upp genom de andra lägenheterna ovanpå. Den runda spegeln rekommenderade jag att ta bort. Jag uppfattade att spegeln var en genväg över till andra sidan som andar kunde använda sig av oavbrutet. För att slippa oinbjudna gäster bad jag därför mamman att ta ner den.

Under tiden som vi var i flickans rum var det något som stressade mig. Som om någon kallade på mig ifrån teverummet.

Efter en stund när jag låtit den sagolika fen förmedlat sitt budskap gick jag in i teverummet och ställde mig längst bort vid fönstret. Bakom mig fanns ytterligare ett sovrum. Där fångades jag upp av en äldre mans ande. Han kändes inte snäll. En ande som var rakt på sak. En propert klädd ande som delade med sig utan någon ånger om att han hade antastat en liten pojke. En pojke som var hans egen son. Detta ska ha hänt långt tillbaka i tiden och något som han fortfarande drogs till att göra som ande. Han hade definitivt inte hos den här kärleksfulla familjen att göra så jag kallade på ljusets änglar.

För mig utstrålar ängeln Mikael ljuset. Jag ser honom alltid i en vit förklädnad med ett blått lysande hjärta. Och kontakten mellan mamman och Mikael var inte heller främmande. – ”Vi känner varann”, sa han och lade sin hand på hennes vänstra axel.

Mikael berättade att han har hört hennes böner ända sedan hon var ett litet barn och att han fortfarande hör bönerna varje kväll hon ber. Jag såg hur rörd hon blev och just då fick jag en starkare tro om att jag ska be oftare än vad jag redan gör. Under tiden som Mikael jobbade såg jag den finklädda mannen bli alltmer otydlig. De mänskliga dragen försvann och snart hade jag en genomskinlig gestalt framför mig med grå konturer. Och snart var han borta.

Efter en stund när allt kändes klart visade familjen mig ett vackert fotografi på deras unga släkting som hade omkommit i den där tragiska bilolyckan. Hon såg precis ut så som jag själv hade sett henne. Det gjorde ont i mitt hjärta att se. Så ung och vacker och livet som just hade börjat…

Text av: Theresa Kristensson. En text från min andra bok: Röster från andevärlden.

En stund på balkongen

Det är lugnt och stilla och klockan är strax över sex denna ljuva sommarkväll. Äntligen fläktar vinden skönt på balkongen. Och fåglarna, ja, de flyger fritt i skyn under den ljusblå himlen. Likaså änglarna. Min ängel svävar utanför balkongen och ser sig om runt husknuten.

Snett framför mig har jag tågstationen. Men när jag tittar mer noggrant så ser jag även en gammal gubbe från andevärlden som är ute och går. Han smälter bra in bland oss människor med sin lilla rullator. Han ser snäll och go ut och ler mot de som går förbi, men de verkar inte se honom. Han ser inte svensk ut. Med sitt silvervita och vågiga hår och gyllenbruna ansikte traskar han glatt vidare i tron om att alla ser honom. Han ser riktigt stilig ut med sina ”gamla år” på cirka åttio plus. Han ser välklädd ut med sin mörkgrå kavaj med lagom bylsiga jeans och sin vita skjorta prydligt instoppad i byxan. När jag följer hans spår med mitt inre öga ser det ut som att han är på väg till ålderdomshemmet för att hälsa på sina kompisar. Där verkar han trivas bra och vill ”umgås” med dem som ännu inte har kastat in ”handduken”.

När jag ser honom gå där på trottoaren så blir jag påmind om en annan upplevelse när jag en sen sommarkväll var på väg hem. Jag genade och tog vägen förbi ett semesterstängt dagis som jag lade märke till en äldre kvinna som stod vik köksfönstret och tittade ut. Hon stod mest stilla och ”torkade kastruller”. En före detta mat-tant som såg ut att vara omkring i sextioårsåldern. Hon såg dyster ut och verkade ha svårt att släppa taget om sitt förflutna och verkade känna sig mer hemma i köksmiljön på dagiset än i ”himlen”.

Jag vet att hon också lade märke till mig och har säkert sett mig fler gånger när jag har gått där förbi. Hon är en ande som inte behöver hjälp och är fri till att göra som hon själv vill.

Jag minns en annan gång för ett par år sedan. Det var också en sommarkväll och det var beachparty nere vid friluftsbadet här i Bjuv. Jag var ute och gick, men stannade upp då något lyckades fånga min uppmärksamhet lite extra mycket. Strax bredvid mig såg jag fysiskt, en halvt genomskinlig och brundassig gestalt där bara underkroppen syntes som gick tvärs över gatan. Där gick han precis som om det vore den självklaraste saken i världen. Att gå på den jordiska marken fast att man var död. Gissa om jag blev paff och kunde inte låta bli att följa honom med blicken tills jag inte längre såg honom.

– Ja, för det var en han. Och resten av kroppen såg jag i mitt inre.

Visst är det märkligt vad ögat kan se. Då undrar jag hur stark själens öga är när man inte längre finns i sin fysiska kropp. 

När jag är ute och går eller är i väg någonstans kan jag oftast själv bestämma när jag vill ”slå på” min andliga kanal. Tänker jag inte på det känns det avstängt, men ibland räcker det med att någon frågar mig och vips så har han eller hon bjudit in mig till att se. Som till exempel när min systerson Antons flickvän Amanda och hennes kompis hade vägarna förbi så dröjde det inte en lång stund förrän Amandas kompis frågade mig om kunde prata med andar. Hon var nyfiken och kunde inte låta bli att fråga om det möjligtvis fanns någon vid hennes sida, och eftersom hon hade frågat mig blev jag automatiskt inbjuden att se. På bara någon sekund såg jag hennes kära farmor göra sig synlig vid hennes sida och som idag är en av hennes andliga vägledare från andra sidan. Jag såg hur glad och häpen hon blev samtidigt som hon tyckte det var overkligt att jag faktiskt kunde prata med dem döda och när hon själv fick höra de personliga budskapen stämma överens med hennes livsstil såg jag allt en liten glädjetår rinna nerför hennes kind.

Jag älskar att lägga märke till andars och spökens utseenden och detaljer, att får prata med dem som om de fortfarande vore livs levande människor, det är en mäktig känsla. Ibland när jag inte är beredd på det kan jag tycka att de spontana mötena med andevärlden blir det bästa resultatet på en andlig kommunikation.

Nu medan jag sitter här på balkongen så ser jag på min grannes balkong som är precis bredvid min ytterligare en ande. Hon sitter på en brun köksstol och mumsar i sig ett gott saftigt äpple med ansiktet hitåt. En asiat. Hon är också åt det äldre hållet, men ser inte så värst gammal ut. Hon har lagom stora lockar med ett härligt småfräknigt runt ansikte. Jag förstår att hon tillhör de nya grannarna som har flyttat in för ett par veckor sedan och även hon verkar ha gjort sig hemmastadd. Med diskhandduken i handen torkar hon då och då av sin svettiga panna och det får mig att undra om hon också känner av sommarvärmen fast att hon är en ande. Hon verkar inte se mig. Men bara för att jag tror det så säger hon åt mig att jag inte ska glömma bort att dricka mitt vatten nu när det är så varmt ute. Jag ler mot henne och tar mig en svalkande slurk bara för det.

Det är inte bara tåg och bussar som hörs. Det hörs ett väldans oväsen bland fiskmåsarna på andra sidan järnvägen som förtvivlat jagar bort en Glada. Medan några flyger tillbaks så ser jag en stark, kanske den mest modigaste måsen av dem alla som flyger bestämt efter och säger: försvinn härifrån. Så man kan tydligen se mycket härifrån på min lilla balkong. Både andar, änglar och annat lite smått och gott.

Och nu kom Pågatåget. När jag sneglar över räcket så ser jag tre änglar på perrongen som verkar ha fullt upp med att ha koll på säkerheten. En vit ängel står vid tågets ”nos” och håller koll på de som stiger av och på, medan en gul ängel tar sig en titt under tåget samtidigt som jag ser en grön ängel sväva strax bakom det med bara några meters avstånd. Allt för att underlätta resan så mycket det bara går. Och när jag skannar tåget invändigt ser jag änglar ”osynligt” ta upp platsen längs gången där de står tätt intill sina skyddslingar. Jag hinner till och med se änglarnas blick över varandra och känna av deras naturliga och tysta kommunikation innan de far iväg. Detta är alltså en helt vanlig dag även för änglarna.

Likaså när jag sitter vid köksfönstret och tittar ut kan jag ibland se änglar sväva fritt i skyn. Jag ser direkt när en ängel tar till sig ett uppdrag och kan plötsligt tvärvända i sin riktning och flyga iväg med vindens fart.

Min ängel syns alltid svävandes strax framför mig en liten bit ovanför marken. Men för många år sedan när jag inte visste vad det var för något jag såg tyckte jag mig se svaga genomskinliga spår att följa som syntes någon centimeter ovanför asfalten. Precis som om de ville visa mig vägen fast att jag gick säkert på trottoaren. Om det så bara var en liten buckla på asfalten så styrde inte spåret rakt fram. Det svängde istället runt om den i hopp om att jag inte skulle snubbla. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte hur många gånger jag har snubblat över en sån där bula som asfaltsläggarna lämnat efter sig när jag har haft bråttom.

Det var mitt första omedvetna tecken på att det faktiskt var min ängel som försökte visa mig vägen men det skulle dröja ytterligare många år tills den äntligen lyckades nå fram till mig. Den andra signalen var att jag med tiden börjat reagerat på de andliga spåren, men som nu börjat ta till sig en annan form. Nu var den högre upp i sin höjd och svävade lodrät framåt istället för vågrät. Och en dag, när jag minst anade, överraskades jag med att få se en fantastisk ängel vid min sida. En ängel med en stark vitlysande kontur som faktiskt visade sig vara min skyddsängel.

Text av: Theresa Kristensson. En text från min andra bok: Röster från andevärlden.

Anden i trappen

Jag hade precis tagit emot en god matlåda från mamma nere på parkeringen när jag plötsligt möttes upp av en ande som stod barfota precis utanför min lägenhetsdörr. Jag skulle just öppna dörren, men stannade upp när våra blickar möttes.

Ett ljust ansikte med ljusblå ögon. Några få gulliga fräknar på hennes smala näsben och en spikrak mittbena där hennes ljusa, långa och vågiga hårsvall var utsläppt över axlarna, ända ner till midjan. Det såg risigt ut. Ja, till och med lite skitigt. Likaså hennes klänning. Den påminde om en klassisk vit sjukhusklänning, men gav mig istället en känsla att det var en skön långärmad nattdress eller en nattklänning. Också den såg smutsig ut.

Hon såg frusen ut stackarn och stampade lite osäkert och visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen, så jag bjöd in henne. Hon tittade på mig med stora ögon, nästan lite tvekande och sa: ”Det får jag inte”, och syftade på de andra andarna. Jag tittade förvånat på henne, men förstod direkt vad hon menade. Min lägenhet består mesta dels av andar. Speciellt på nätterna.

”Bry dig inte om dom. De bestämmer inte, det gör jag och jag vill hjälpa dig eftersom du ser så vilsen ut,” och försökte vara lite rolig och gestikulerade med hela armen för att visa att hon var välkommen in.

Hon steg in, men med stor respekt för både mig och mina huserade andar som alltid håller till inne i sovrummet intill hallen. Hon både såg och kändes trött och erbjöd därför henne att vila en stund i en varm och skön lägenhet, att få luta sig tillbaka i soffan med en go filt om sig. Det var vad jag visualiserade till henne att få uppleva.

Jag blev glad att hon tog emot min gest och lät henne vara ifred en stund medan jag fixade lite i hemmet.

Efter en stund när jag var färdig gick jag ut i köket och teverummet, som är en enda stor öppen planyta, var hon inte längre i soffan. Jag vände mig om mot köket och där stod hon. Hon stod vid köksbänken och kände in. Det verkade som att hon tyckte att jag hade det fint. Min alldeles nybyggda lägenhet.

Jag ville inte stressa henne, men frågade lite försiktigt om hon var villig att berätta lite om sig själv i det senaste livet hon hade levt och det verkade hon inte ha något emot, så vi slog oss ner i varsin tvåsits soffa.

Hon hade inte varit lyckligt gift med sin man som inte varit så snäll. En bestämd man med psykiska utbrott när det inte blev som han ville. Och som straff, när han inte tyckte att hon var duktig nog låste han henne ute i kylan. Gång på gång, på gång…Han spelade ut henne med sin egen dåliga självkänsla att hon själv börjat tvivla på om det var hon som var psykisk instabil.

Men det kom en dag då hon inte orkade mer. Det var när hon återigen hade blivit utslängd. Denna gången utan tofflor. Ute i kylan låg det fortfarande ett tunt snötäcke och när hon sökte skydd under skjulet fick hon plötsligt nog och vände sig om och gick därifrån. Barfota…

Hon gick och gick och lämnade bakom sig allt hon hade. En gård. En psykisk sjuk man som hade ett rykte om sig att vara aggressiv, något som han blundade för och trodde sig vara omtyckt. Hon lämnade sin son som hon älskade över allt annat. Hon lämnade precis allt och gick tills benen inte längre orkade och lade sig till slut vid en skogsdunge, strax intill en stor vägkant och frös ihjäl.

Jag har träffat på många andar och fått lyssna på deras öden, men den här anden, som satt mitt emot mig, i mitt hem… Stackarn, tänkte jag för mig själv. ”När hände detta”? frågade jag och kände mig lite ledsen. ”1987” svarade hon mig. ”Var någonstans var det?” undrade jag och fick till svar: Småland.

( kan ha fel, men jag får en magkänsla att det var någonstans mellan Skåne och Småland )

Hon visste mycket väl om att hon var död. Det märkte hon direkt när själen hade lämnat hennes kropp, men hon ville stanna för att skydda sin son, men lyckades inte bli sedd. ”Ingen ser mig.” Jag sa att jag ville hjälpa henne. Hon reste sig och satte sig på knä framför mig och tog min hand. Jag såg tacksamheten. Hela hon lös upp. ”Jag vill till mormor”, sa hon och log så att hennes ena missfärgade framtand syntes ( kanske ett kännetecken om någon skulle känna igen henne ).

Bakom henne skymtade jag ett ljusblått sken som hela tiden blev starkare. En portal över till den andra sidan. Jag kunde känna hennes känslor. Ett lyckorus i magen och en nätt dragning som drog i henne lite försiktigt. Jag bad henne att ställa sig upp och vända sig mot ljuspelaren när en trappa till himlen gjorde sig tydlig.

”Gå fram till trappan i ljusskenet”, sa jag och log. Hon gjorde inget motstånd utan gick frivilligt dit och ställde sig i skenet. ”Om du tittar upp så ser du att det är någon som är på väg och möter dig.” Hon såg samma som jag och kände igen det bekanta och trygga ansiktet. Det var hennes älskade mormor, precis som hon önskade.

Och halvvägs till möte i portalen, nådde de äntligen fram till varandra där hon kärleksfullt blev omsvept med en go flanellfilt över axlarna. En rutig, rödvit flanellfilt med vita fransar var det sista jag såg när de tillsammans gick vidare in i ljuset och över till den andra sidan…

Text av: Theresa kristensson

Den där känslan att blåsa ut ljusen efter en trevlig Andekontakt…

Ja, den där känslan att blåsa ut ljusen efter en trevlig andekontakt, den är underbar. Kan inte säga något annat. Tänk, att JAG får lov och ta del av kärleksfulla återföreningar, se glädjetårar och uppleva lättnads suckar mellan levande och döda. Det där extra som inte hunnits, eller ens kunnat bli sagt till sina nära och kära innan dödsögonblicket.

Tänk, att just JAG en vacker dag skulle bli en medlare mellan våra världar… Det är för mig oslagbart! JAG, den där blyga Tette, som inte hade så mycket att komma med på yngre dar. Och tänka sig att JAG skulle komma tycka det är lättare att kommunicera med de döda än ibland med en livs levande människa.

Och tänka sig, att man ens KAN bli bekräftad av en avliden människa och förstå ”språket” sinsemellan med andepersonen utan kropp. Det låter för bra för att vara sant. MEN så är det tydligen! Och JAG älskar det.

Det behöver inte alltid vara sorgligt. En del gånger har det varit roligt. Roligt från båda sidorna där skratt blivit till glädjetårar. Det har skojats och det har förvånats… Överraskande glädjebesked där andar har bekräftat sin egen död på ett positivt sätt. Ett sätt som visar att man faktiskt får lov att släppa taget och gå vidare in i ljusets nya möjligheter utan att glömma sina nära och kära!

Så den där känslan att få blåsa ut ljusen efter en varm och kärleksfull stund tillsammans med en kär anhörig eller en vän eller kanske någon annan från andra sidan, är värt att blåsa ut med tro, hopp och kärlek…

Text av: Theresa kristensson

Mormors besök från andra sidan

Efter att ha sagt godnatt till de andra stängde jag dörren om mig och kröp frusen ner under täcket. Lampskenet inifrån garderoben lös svagt upp mitt mörka rum genom den smala dörrspringan, en gammal vana från förr att alltid ha något litet, litet upplyst om i fall att…

Med feber i kroppen och min iskalla hand tog jag tag i det andra täcket och lade det över mig och burrade in mig som ett litet barn i hopp om att kunna få sova bättre den här natten. Utan att vara rädd låg jag där tyst och försökte sova. Och det fanns heller inget som lockade mig till att bli skrämd fast att jag hörde viskande röster kalla på mig.

”Lyssna”… Var det en röst som sa. En röst som påminde om mormors när hon levde. Jag puttade undan täcket från ansiktet och tittade mot garderobsdörren, men det var ingen där. Plötsligt hördes en annan röst, en röst exakt likt min styvfar, men som fortfarande lever och mår bra och som sov i rummet bredvid. En skojig röst som sa ”Gun” i en långdragen ton på sitt skämtaktiga sätt där min första tanke var att han kanske pratade i sömnen.

Äsch, suckade jag och vände mig om och lade mig tillrätta igen och slumrade till en stund innan jag hörde samma röst igen, fast nu under min säng. Det var den där mansrösten igen. Den kändes intensiv och orolig. Och rösten som lät som min mormor, sa plötsligt högt och tydligt: ”Vakna”.

Från ingenstans kom jag att tänka på en film som heter ”With in” och blev stel som en pinne under mina två, men nu plötsligt varma täcken. Nu var jag inte tuff, för tänk om det var en riktig levande människa som låg under min säng.

Jag låg tyst och lyssnade och låtsades som att jag sov. Olika scener ur den där hemska filmen spelade spratt i mitt huvud och till slut kunde jag inte hålla mig längre och smög försiktigt upp. Där blev jag säkerligen stående i en halv minut innan jag tände lampan och böjde mig snabbt ner och tittade under sängen – Helt tomt!

”Men skärp dig nu Tette” viskade jag för mig själv och hoppade i säng. Jag somnade, men blev bestämt väckt på morgonen av min mormors röst igen som sa, att jag återigen skulle lyssna! Envis som hon var frågade jag till slut vad det var som var så viktigt och svaret jag fick gav mig så kalla kårar att jag inte kunde somna om.

Vad budskapet var blev så personligt att jag väljer att hålla det för mig själv… Hade jag inte vart så lat och egotrippad och tagit mig tid att lyssna från första stund så hade de sluppit anstränga sig så som de gjorde just för mig.

– Så kära mormor och den andra anden, vem du än må vara, förlåt mig för att jag inte tog er på allvar redan från första början och lovar att försöka bli bättre på det till nästa gång 👻 ♥️

Text av: Theresa Kristensson

När mörkret lagt sig

Ensam står jag tyst och stilla på kyrkogården. Det är mörkt. Även om jag är där själv så känns det inte så med alla nergrävda kroppar. Jag rör mig sakta, nästan smyger fram bland gravarna, som om jag vore rädd för att ”väcka” någon.

Kyrklampornas sken är inte så värst starka så med kisande ögon ser jag mig omkring om jag verkligen är ensam. Det verkar så. Och vem vet, om jag lyssnar noga så kanske jag lyckas höra någon enstaka röst. Eller kanske till och med ett par släpade fotsteg, någonstans längs grusgångarnas många slingor.

Kyrkogården är inte så stor men känns ändå kuslig ju längre in jag går. Jag vill åtminstone försöka ta mig till den porlande vattenfontänen, som ligger i mittpunkten av kyrkogården. Där vid är det mysigt upplyst och vill man så kan man slå sig ned på bänken och njuta av mörkret.

I min hand har jag något som heter Spiritbox. En liten brusaktig sak som gör att jag kan höra de dödas röster. Jag vågar inte skruva upp volymen alltför högt, utan har den på en liten lägre ljudnivå ifall någon levande människa råkar gå förbi kyrkogården och undrar vad i allsin dar jag pysslar med.

Genom bruset lyckas jag höra en ljus röst som försöker säga något. Korta ord som jag inte tycks förstå. Jag vänder mig om, men ser ingen.

Efter en bra stund stänger jag av apparaten och följer istället min känsla. En nervkittlande känsla som talar om att jag närmar mig något.

Sakta kikar jag fram bakom längan av buskar och får syn på en ung kvinna, i en vacker vit sidenklänning med broderad spets från en äldre tid tillbaka. Hon går barfota med sitt långa mörka hår, vilande längs axlarna.

Jag tappar nästan andan och blir stående stilla och skådar hennes skepnad innan hon hinner försvinna. Jag känner mitt hjärta slå och känslan inom mig säger, harmoni.

Så vackert… Och så ödmjukt. Där står jag ett tag när jag plötsligt hör någon ropar mitt namn. Jag känner igen rösten och vänder mig om och ser över den vita kyrkmuren.

Maria! Min tvillingsyster Maria. På något sätt känner jag mig lättad och går med raska steg mot den närmsta utgången och möter upp henne och hennes hund. Vi slår följe en liten bit innan hon frågar mig vad i allsin dar jag gjorde på kyrkogården så sent.

Gissa, sa jag och log…

Text av: Theresa kristensson

Elektroniska röstfenomen

Jag har på senaste tiden blivit mer och mer intresserad av ERF, elektroniska röstfenomen. Att använda Spiritbox och spela in röster från andra sidan.

Här delar jag med mig av en kort inspelning som min vän Joel så snällt har redigerat.

Här är en röst som jag tycker mig höra som säger namnet, Kicki. Men det är fullt möjligt att vi hör olika.

Text av: Theresa kristensson

Våga drömma

Våga drömma, stora som små drömmar. Det har jag gjort och gör fortfarande fast att det kan ta sin tid ibland. Alla har vi våra önskningar. Man blir aldrig för gammal om att önska och drömma.

Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle våga prioritera mig själv och våga satsa på att skriva. Snart kommer uppföljaren från, Flickan från Brogårda, där man kan följa min resa med kontakten med de döda. Beskrivningar på hur jag ser och känner av dom och hur kommunikationen mellan oss är. För mig är det som att prata med en livs levande människa. Alltid ser jag något. Det är inget jag kommer undan med. Så jag ser verkligen fram emot att få dela med mig av mina övernaturliga upplevelser för den som är nyfiken på att läsa om andar och spöken, eller vad vi nu väljer att kalla dom 😊

Text av: Theresa Kristensson

Tick tack, tick tack…

Tick Tack, Tick Tack… Ja, tiden den går. Men ibland känns det inte så. Jag undrar hur det känns för de vilsna själarna som tidlöst vandrar omkring i sin vilsna väg där tid och rum inte verkar existera. De bara går och går…

Jag minns ett tillfälle för några år sedan. Det var en sen sommarkväll och jag hade precis lagt mig. Med fönstret öppet hörde jag plötsligt någon snyfta någonstans där utanför. Men äsch, tänkte jag och blundade.

Snart hörde jag det igen och reste mig och gick fram till fönstret och ropade försiktigt: hallå… Det blev tyst.

– Är det någon där? Undrade jag och kikade ut.

Jag stod kvar en stund men utan något svar. Jag gick och lade mig igen och drog täcket över huvudet i hopp om att kunna sova. Det gick en liten stund. Lika förbannat hörde jag gråten igen, om inte än mer tydligare. Då hände något, för plötsligt såg jag en ung tjej med långt, svart hår där hennes utseende var hårt sminkat i stil av emo. Svartklädd i en tuff nitjacka och svarta slitna jeans, med sminket utkletat i ansiktet av tårar. Det här kunde jag inte ignorera, så jag tog på mig kläderna och tillsammans med min hund gick vi ut för att se om jag kunde hjälpa henne.

Väl utanför hörde jag henne och följde försiktigt ljudet. Det kom från grannhusets trädgård. Från Buddhahusets egendom. Jag ställde mig vid trägrinden och försökte se genom de smala träspringorna. Jag såg henne! Där satt hon tillbakalutad mot stenmuren med en trasig ölflaska och grät.

– Hallå, jag ser dig. Kan jag hjälpa dig med något? Sa jag med en överdriven snäll röst för att inte skrämma iväg henne. Allt för att hon skulle förstå att jag bara ville henne väl. Hon rörde sig inte ur fläcken. Hon verkade heller inte vilja ha min hjälp så till slut gav jag upp och jag och Figo gick hem igen.

Väl hemma, såg jag åter i mitt inre att hon lämnade platsen i all hast med sin flaska i handen. Hon verkade vilja fly, men stannade till vid tågstationen och såg sig om. Det såg ut som om hon letade efter någon. Men sen gick hon därifrån precis som om hon ville undvika stationen på något sätt. Ju mer jag tonade in mig på den stackars anden, desto mer information fick jag. Berusad hade hon tjafsat med en kille i samma ålder där det sedan hade gått så vilt till att hon blivit nerknuffad på tågrälsen och avlidit på plats av den skallskadan hon fick.

Mer fick jag inte se, och med det försvann hon. Jag undrar än idag hur det går för henne. Har hon fått frid än tro? Jag vet inte, men hoppas… Om inte, så verkar tiden stå stilla fram tills den dag hon väljer att gå vidare från det som en gång har varit….

– Till ljuset!

Text av: Theresa Kristensson

PS: Om det var på Bjuvs tågstation olyckan inträffade vet jag inte.