Ett Meddelande Från England

En lördagskväll fick jag ett oväntat meddelande från en kompis som heter Daphne, som tillsammans med sin mamma hade rest till England för att besöka sin syster och dotter.

Det blev en kommunikation jag sent kommer att glömma och den lyder såhär:

” Är just nu och hälsar på min syster och hennes familj i London. Synd att du inte bor här eller dom närmre dig. Deras treåriga son har spöken på bottenplan och blir helt hysterisk när han är där själv. Och när man står på andra plan så står och vinkar ner på dom och säger hej. Dom stannar nämligen där nere och kommer inte upp. När han och jag skulle gå ner, då skulle han ha med sig ett skohorn som han skulle gå först med så spökena blev rädda och flyttade på sig. Känns lite olustigt. Vi tror ju på honom men kan inte se eller känna dom.”

Mitt medvetande förflyttades plötsligt till en annan plats när jag nyfiket läste meddelandet och utan vidare hamnade jag på en gata som heter First Avenue. Det hade förflyttat sig ända bort till England. Alltså hela niohundratjugofem mil härifrån där jag satt i mitt teverum.

Där stod jag alldeles stilla och såg mig omkring. Det såg gammalt ut. Jag såg en enda lång gata med likadana bostäder och längre ner längs vägens slut skymtade en svag rundning där det tydligen var en tvärgata för bilar. En liten bit bort såg jag tre små barn stå utanför en bostad där det en gång har brunnit.

Det var andar. De höll sig tätt intill varandra. Jag såg dom alla tre, fast den tredje bara bestod av en genomskinlig kropp med starka konturer. De andra två visade sig i skepnader som livs levande människor. Jag såg en flicka på cirka sex, sju år och en liten pojke som verkade vara någonstans i treårsåldern. Flickan hade en fin vit sommarklänning på sig och lillpojken bar en ljusblå T-shirt och gick omkring i en blöja.

När jag vände mig om stod de plötsligt bakom mig, precis intill Daphnes systers hem. Det verkade som om de ville visa mig något och pekade ner mot gatan. En brandolycka. Och sedan, utan att öppna ytterdörren trängde de sig genom ” Ysters ” dörr med sina nätta själakroppar.

Under tiden som jag lät mig följas memorerade jag minnet som jag sedan skrev ner till Daphne och kommunikationen är såhär :

Jag, Theresa skriver:

– ” Hej! Det lät intressant… Jag kan ha fel, men deras gata, består den av en längre gata med likadana bostäder som din syster ” Yster ” bor i? Är där en svag rundning, en liten bit nedanför? Kan ni få fram lite information om det är några barn han ser, för jag tycker mig se två, tre stycken. Men det är kanske inte vad han ser? Finns det någon historia där en familj eller några barn har omkommit i någon form av en olycka? En eldsvåda eller något? ”

Daphne:

– ” Ja, deras gata är ganska lång och husen ser likadana ut. Det är gamla Viktorianska hus och man får inte ändra utseendet på utsidan. Stämmer också att lite längre ner är det en svag rundning. Det är en tvärgata för bilar. Ska höra mer med ” Yster ” i morgon om hon känner till någon historia, men tror det dock ej. Här finns två gamla kyrkogårdar inte så långt härifrån och vi har gått på en utav dom här i veckan och utanför den andra. Ska även höra med systersonen om han kan berätta mer om spökena han ser.”

Theresa:

– ” Jag får till mig att det var ganska längesedan en olycka hände. Barnen håller ihop.”

Daphne:

– ” Spännande detta, att du kan känna det så långt härifrån. Som sagt, ska se vad jag kan få fram från Wolf, vad det är han ser.

Theresa:

– ” Visst är det konstig att man kan det. Det är tack vare dig eftersom du blir ett automatiskt spår nu när du tog kontakt med mig.”

Daphne:

– ” Oj, känns lite läskigt. Men funderade direkt på dig när ” Yster ” och Wolf berättade för mig om detta för några dagar sedan. Och jag tror ju på det fast jag inte ser dom. ”yster” har ju också lite i sig med att se och känna saker och har gjort det sedan hon var liten. Men just här känner hon inget av att det finns något.”

Theresa:

– ” Ibland är det rätt skönt att slippa känna av de rackarna. Här hemma smäller det högt i sakerna. Vad skönt för ” Yster ” att slippa känna och uppleva andliga aktiviteter, men tyvärr kan hennes son ha fått mottagligheten som han förhoppningsvis växer ifrån när han blir lite större.”

Daphne:

– ” Alla sover nu utom jag och jag tycker att det skramlar och låter även här nu. Dock kan det vara mössen som låter, hoppas jag.”

Dagen därpå fortsatte konversationen och Daphnes syster kände inte till någon brandhistoria. Men när hon fick läsa vad som skrevs kvällen innan sa hon att hon är rädd för att det ska börja brinna, men har inte riktigt koll på varför.

Hennes och barnens rädsla för brand kan vara en omedveten förklaring till att det faktiskt har brunnit där en gång i tiden. Jag frågade om det bor en äldre dam lite längre ner på gatan som har bott där länge som kanske har hört talas om en olycka för längesen. Om i så fall, så kanske hon vet mer om det.

Daphne:

– ” Det bor en äldre dam som har bott där länge. ” Yster ” säger att hennes son har flyttat hem till henne för att ta hand om sin mamma och ” Yster ” tror att han är uppväxt i det huset. Det finns ett arkiv på ett museum här som vi är väldigt nyfikna på att besöka så att vi kan få lite historia.”

Och såklart gjorde det mig också nyfiken.

Daphne:

– ” Tydligen finns det en öppen spis som är överbyggd på första plan som spökena håller till och där blir Wolf helt hysterisk när han står där själv. När vi frågar honom om spökena så säger han att det är ett och frågar jag om blöja så har han det.”

Theresa:

– ” Se där ja. De barn jag ser verkar vara omkring i hans ålder. Flickan något äldre. Och den öppna spisen kan ha en koppling med barnen då Wolf själv reagerar på den igenbommade spisen.”

” Yster ” rös när hon hörde det och jag förklarade att rysningar kan vara en såkallad bekräftelse när man känner av andars närvaro.

Sedan fick jag se en bild på charmgossen Wolf och när jag tittade närmare kände jag härliga fjärilar i magen som omfamnade mig med en kärleksfull energi. En snäll och go liten kille som verkar vara busig men rättvis.

Daphne:

– ” Han tar hand om lillebror när han är ledsen och tröstar honom. Måste alltid passa honom när han ska ammas eller sova.”

Theresa:

– ” Jag får till att han verkar vara mer ”svensk” än sina andra syskon. Varför jag dras till din mamma med honom vet jag inte.”

Daphne:

– ” Menar du min mamma?”

Theresa:

– ” Ja”.

Daphne:

– ” Mamma är också lite synsk och känner saker och har gjort i hela sitt liv. Ibland när man berättar något för henne så vet hon redan det utan att jag har sagt något över huvudtaget.”

Kan det vara det som gör dom lika tänkte jag för mig själv.

När jag sedan skulle ge dom instruktioner för att själva försöka föra över dessa andar till ljuset blev jag avbruten av den lilla pojken som plötsligt ville säga något till Wolf.

Jag frågade Daphne om Wolf eller någon av syskonen har haft problem med sin nedre del av magen.

Daphne:

– ” Ja, den äldsta på sex år har haft det och har gråtit över det i detta hus.”

Och när pojken med blöjan väl börjat prata flödade budskapen fram, ett efter ett.

Theresa:

– ” Din syster måste lära sig att stressa mindre. Hon ska vara rädd om sin hälsa. Isabelle, vem är det?”

Daphne:

– ” Yster ” har sagt till mig denna veckan att hon måste stressa mindre.”

Theresa:

– ” Hon borde börja på gympa, säger pojken.”

Daphne:

– ” Banen har tydligen en kusin som heter Isabelle, men som dom inte känner. De har träffat henne några gånger och hon bor i Wales.”

Varför namnet nämndes var för att andarna ville visa att de har koll på dom. Under tiden såg jag andebarnen hålla sig inom en viss räckhåll nästan hela tiden.

Daphne:

– ” Är det ” yster ” som ska börja gympa?”

Theresa:

– ” Ja. Och den lilla pojken vill leka med Wolfs leksaker men vågar inte gå in och störa honom. Finns det någon Göran, som ni känner här i Sverige?”

Daphne:

– ” Våra mostrars män heter Clas-Göran och Nils-Göran.”

Det var den lilla pojken med blöjan som visste om allt det här och förmedlade vidare att han har väntar på Daphne. Att han hade sett flygplanet i sitt inre när de var påväg till England och förhoppningsvis kan de få gå över till andevärlden tack vare henne.

Det blev mycket information från den lilla pojken som både Daphne och hennes familj kände igen och när jag trodde mig vara klar såg jag plötsligt flickan stå framför mig där jag satt i min soffa. Hon visade sig bara i några sekunder och sedan försvann hon igen.

Jag slöt mina ögon och försökte tillsammans med änglarnas hjälp göra övergången till andra sidan så enkel som möjligt. Det var många änglar som ville hjälpa till och tillsammans försökte vi göra så gott vi kunde. Jag såg att barnen var noga med att hålla ihop och höll varandras händer hårt. En silvervit rulltrappa sänktes ned som vi försiktigt försökte vägleda barnen till. Där stod de alldeles stilla medan rulltrappan sakta rörde sig till nästa dimension.

Men, på något sätt fick jag känslan att att de ville komma tillbaka. Att de hade svårt för att lämna den jordiska världen. Efter en liten stund frågade jag Daphne om de hade märkt något under tiden som de var påväg mot ljuset. Själv hörde jag något knäppas till medan Daphnes mamma och ” Yster ” tyckte det blev kallt. De reagerade också på att lilla Wolf plötsligt vågade gå nerför trappan som han annars inte velat göra.

En rosa ängel städade bort energiminnen från andarna. Det här med rädslan för elden verkar ha påverkat familjen, att leva i rädsla av att det en dag ska börja brinna. Men jag tror att det är platsminnen från den tragiska branden som återspeglas som ett energiminne för mottagliga personer. Därav ” Ysters ” familj…

Än är inte berättelsen över på vad som kommer att hända…. och den som vill läsa vidare kan göra det vid nästa inlägg…

Text av: Theresa Kristensson 💜👻

Annonser

Snart Så…

Den bästa medicinen för mig är att få sitta i lugn och ro och skriva.

Att stänga in sig och lyssna till sina inre tankar och känslor där ett eko blir till skrift är fint att se.

Om det så bara är EN endaste mening jag skriver så närmar jag mig målet hela tiden.

Jag tänker inte ge upp!

Och vad boken ska heta är fortfarande en hemlighet…

Min fina vän Ted Widell, har fria tyglar till att skapa fram även det här omslaget och det ska bli så spännande att få se vad det blir för något.

Och det ska bli lika roligt och spännande att få samarbeta med min fina vän Leif B Frid igen.

Snart så… 👻

Text av: Theresa Kristensson

Tro På Dig Själv

Att skriva en andra bok trodde jag aldrig skulle ske. Men har man skrivit en så är det lättare att våga nå målet man har framför sig. Det känns inte lika osäkert som första gången.

Så det är bara att kämpa vidare och skriva tills den sista punkten är satt!

Jag vill tacka alla som har trott på mig och som tror på mig. Det är tack vare det som gör att jag vågar skriva vidare.

Utan er feedback hade jag inte suttit och skrivit som jag gör just nu.

Tusen tack 🙏❤️

Text av: Theresa Kristensson

En Blixt Lös Upp Den Mörka Natthimlen

En liten text av en upplevelse jag hade i somras:

Sent igårkväll när jag satt tillbakalutad i soffan lös en blixt plötsligt upp den mörka natthimlen som gav mig känslan att just nu är det någon som håller på att lämna jordelivet.

Den lös upp med ett sken jag aldrig tidigare sett.

Jag blev inte rädd, utan överöstes med en varm förundran av en magisk känsla om att få komma hem igen. En som väntat länge och som förtjänar lite avkoppling.

Det var en äldre man. Han var inte så värst lång. Han var kal på huvudet och gick oftast i förstora kläder. Gärna i stora skjortor som hängde fritt över byxan tillsammans med en lagom tunn jacka, som han gärna bar året om. Mode för honom var långt ifrån hans livstid.

Med honom såg jag en gård. En gård som han verkar ha vistats större delen av sitt liv. En som inte kommer från Skåne.

För mig var denna blixt ett tecken på en stark känsla som sa, att nu ska det firas med dunder och brak. Ingen oro för vad han lämnar efter sig utan återvänder tillbaka till andevärlden med ett gott mod i sitt hjärta 💜

Texta v: Theresa Kristensson

Är De Andliga Parasiter tro?

Jag har som regel från förr att alltid låta nattlampan vara tänd när jag ska sova. De där ansiktena jag ser om nätterna har numera fått sällskap av stora skuggliknande spindlar, stora som tennisbollar. Vita spindlar som skiftar färg till grått och svart, som verkar ligga och vänta på att jag ska vakna. Jag gör som jag alltid gör när jag vaknar och det är att titta rakt upp mot taket. Då ser jag hur de reser sig. Otäcka spindlar som kommer från olika håll.

Det här är inga riktiga husspindlar. Jag förstår att det jag ser inte är från vår mänskliga värld. Antingen om det är hallucinationer eller en övernaturlig upplevelse, det vet jag inte.

– Vad är det för skillnad mellan en andlig upplevelse och en hallucination?

Är en medveten hallucination detsamma som att kommunicera med andevärlden?

När jag sökte svar på min fråga fann jag en text som Maria Lundby Bohlin, har skrivit och den lyder så här:

” En psykos är när en person tappat kontakten med verkligheten. Ofta är det uppenbart, hon kan höra och se saker som andra inte kan se och höra. Hon kan tro att läkaren placerat fjärilar i öronen på sig, att någon opererat in ett chip i nacken på dem eller att någon styr deras tankar med hjälp av röntgenstrålning. Dessa symtom ovan är hallucinationer ( att se, höra, känna och smaka saker som inte har någon grund i verkligheten. ) eller vanföreställningar ( exempelvis att man är jagad av SÄPO eller är utsedd att rädda världen från en kommande attack från utomjordingar. ) Vid dessa tillfällen är det uppenbart för omgivningen att någonting inte står rätt till och personen tror intensivt på sina upplevelser oavsett vilka motargument andra kommer med.

Hörselhallucinationer är det vanligaste förekommande symtomet vid schizofreni, de kan vara kommenterande, imperativa eller uppmanande. Man kan känna att man är ett med naturen, fåglar talar till en, stenar och blommor är symboler, vinden ger budskap. Men att uppleva saker som går utanför den fysiska verkligheten är också en del av de stora världsreligionerna. Religioner som Kristendom, Judendom och Islam bygger alla på övernaturliga händelser, till exempel den brinnande busken Moses såg och hörde tala.

Micael Nilsson nämner via sin hemsida flera personer ur Bibeln som sett Gud : Gideon i vinpressen, Elias kallas till profet när han arbetar ute på fältet, Petrus och Andreas möter Guds kallelse i en fiskebåt och Matteus utanför tullhuset, där han var en föraktad överlöpare som ansågs en landsförrädare och svikare.

Till synes övernaturliga fenomen kan ha fysiska orsaker. Den brinnande busken, som brann men inte brann upp, kan ha flera förklaringar skriver Nilsson : en överladdning av elektricitet, ljusreflexer, ett vulkaniskt utbrott, en solstråle som bröts igenom bergmassivet, en gasläcka som fattat eld eller en psykologisk reaktion. Eller så var det Gud.

VANFÖRESTÄLLNINGAR : Vissa anser att all tro på något som inte går att bevisa existensen av bör definieras som vanföreställningar, men, liksom med alla andra ”vanföreställningar” så måste tron vara till skada för sig själv eller andra för att den skall anses nödvändig att behandla. Den skall också vara utanför vad som anses socialt och kulturellt normalt i den omgivningen som personen tillhör, således anses normalt inte en person som svimmar på scenen på ett väckelsemöte som sjuk. Tidningen Kyrknytt, nummer tre 2008, har en artikel om ämnet ”andlig kris”. En man var mitt i livet stressad, och började, utan att tidigare alls haft religiösa funderingar, fanatiskt leta, yoga, symboler och terapi. Han såg betydelser i allting och korsade gränsen för vad som var ”normalt” i fråga om tänkande och beteende. Han hamnade på psyket en kort stund, men ”valde” att gå tillbaka till det normala, för att slippa ett eventuellt vårdintyg och behandling. Han hittade information om ”andlig kris” och kände igen sig. Andliga kriser kan likna psykoser, med besvärliga vanföreställningar som kan vara svåra att hantera, men andliga kriser anses man kunna gå stärkt ur. Andliga kriser kan även tolkas inom en religiös ram, exempel på detta finns även utanför de Judeokristna traditionerna, som inom schamanismen. En andlig kris kan också vara negativ. Moder Theresa och St.John av korset är två som drabbats av ”själens dynkla natt” eller som det kallas ”dark night of The soul”. Det kan te sig som en depression och/eller en känsla av att ha mist kontakten med Gud.

Lis-Bodil Karlsson som är lärare på Karlstads Universitet anser att man bör tala om dessa fenomen mer, ofta står personer helt ensamma med dessa erfarenheter, till exempel genom att känna sig utanför sin kropp, höra röster, se gestalter och ljussken. Det kan vara svårt att förstå vad som skett.

En enkel lösning på problemet att förstå alla dessa upplevelser är att kalla dem för vanföreställningar. Så gör exempelvis de unga ateisterna, däribland Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Med tanke på att många väntar på att Jesus ska återvända kan vi konstatera att om han väl gör det, så kommer han förmodligen i sådan fall få sitta på psyket”.

Tacka Gudarna för att jag inte har blivit inspärrad på mentalsjukhuset än med tanke på vad likheterna med mina symboliska ”vanföreställningar” är med andevärlden.

Annars stämmer det bra överens med mig och i så fall är mitt liv en enda stor ”andlig kris”. Om jag inte redan är galen så hoppas jag att det enda som skiljer mig därifrån är beskrivningen med psykosen.

Text av: Theresa Kristensson 😆👻

Några Rader Från Bok Nummer 2

SANKTA MARIA

Min syster jobbar på en skola som heter Maria Park, som en gång har varit ett gammalt mentalsjukhus som hette Sankta Maria. Ett sjukhus som har fungerat som ett mentalsjukhus för ”sinnessjuka och obildbara patienter” på nittonhundratalet.

Där händer det övernaturliga saker framför skolbarnen. Stolar flyttar på sig lite hur som helst och dörrar kan ibland smälla igen utan vidare.

När hon berättade det för mig var mitt medvetande plötsligt någon annanstans. Det hade förflyttats till det gamla mentalsjukhuset på bara någon sekund. Jag var cirka fyrtio, femtio år tillbaka i tiden. Alltså någon gång på femtio – sextiotalet.

Jag såg en desperat kvinna på ungefär fyrtio år, som stod i korridoren och ville fly. Hon hade en sjukhusklänning på sig och stod barfota på det mörka kalla golvet och såg sig förtvivlat omkring i hopp om att ingen skulle se henne.

Mer än så fick jag inte se.

Men det skulle inte dröja länge förrän hennes ande sökte upp mig, för omedvetet hade min syster gett henne ett spår att följa när hon berättade om upplevelserna för mig.

Det var en sen kväll när jag släckte ned belysningen en aning innan läggdags. Jag har som rutin att alltid kolla säkerheten runt omkring mig innan jag lägger mig då jag vet vad övernaturliga krafter kan göra.

Just den kvällen kände jag mig mer iakttagen än på länge och vände mig försiktigt om då jag fick syn på kvinnan från Sankta Maria.

Hon hade hittat mig!

Det stack till i magen när jag såg henne stirra på mig sådär. Hon stod på balkongen, blickstilla och iakttog varenda rörelse jag tog. Hon såg bestämd ut. Det lös inte om henne. Hon såg grå och färglös ut och jag förstod att hon inte hade fått någon ro.

Snart iakttog hon mig även inne i mitt sovrum. Hon lämnade mig inte ifred och verkade bara dyka upp på sena kvällar. Där stod hon stilla på en och samma plats i flera timmar och tittade på mig med en blick jag inte ville se.

En natt hörde jag sex stycken knackningar som verkade komma från mitt gamla artonhundraskåp.

Hon hade förflyttat sig. Nu stod hon vid fönstret bredvid det gamla skåpet och tittade på mig i väntan om att få min uppmärksamhet.

– Inte nu! Gå härifrån, sa jag med en lagom bestämd röst.

Då blev det tyst.

Men hon gjorde sig ofta påmind. Var och varannan kväll runt midnatt hörde jag samma knackningar igen någonstans i lägenheten.

Först trodde jag att hon bara var en tillfällig besökare men ju mer hon väsnades förstod jag att hon ville säga mig något. Det förstod jag när hon en natt gjorde höga ljud ifrån sig uppe på vinden som jag har precis ovanför mitt sovrum.

Jag höll på att ramla av sängen när jag plötsligt hörde ett tungt föremål släppas på vindsgolvet ovanför mig. Den studsade så hårt att det nästan kändes som att hela huset vibrerade.

Med hjärtat i halsen låg jag blickstilla och stirrade förskräckt upp mot taket. Jag såg henne! För automatiskt var mitt medvetande uppe på vinden. Hon hade burit en tung keramikkruka och släppt den med en kraft som hon visste att jag skulle reagera på. Det med sin tankes kraft.

Men hon såg faktiskt inte så farlig ut, trots allt, så jag frågade snällt om hon kunde vänta till nästa dag.

– Ja, sa hon och suckade och sedan blev det tyst.

Jag höll mitt löfte, så dagen därpå pratade jag med henne. Det blev en kommunikation jag aldrig kommer att glömma.

Hon hade tagit livet av sig då hon visste att hon skulle bli långvarig på sjukhuset. Hon var fullproppad med olika mediciner som skulle dämpa hennes hallucinationer, men utan att fungera. Hon berättade att hon varit förföljd av Satan. En förbannelse som låg över henne tills hon tog sitt sista andetag.

– Åt helvete med sjukhuset ! De kan dra åt helvete. Du ska vara glad att du lever i denna tid. Hade det varit på sextiotalet hade du varit inspärrad som ett djur i en bur. Man var inte värd ett ruttet öre. Tro på dig själv Theresa.

Under tiden hon pratade med mig såg jag hur hon ansträngde sig för att inte bli aggressiv av den hat hon bar med sig från sin tid på sjukhuset. Jag såg hur hon plågades av sin misstro och förnedring av läkarna med Satans besatthet av henne.

Det hade börjat i tonårens tid. Hon hade suttit på golvet i sitt rum och läst en bok då hon smått börjat känna sig iakttagen av något. Oftast bakom det brunbeiga gardinen som ibland svajade till när hon satt på sin helteckningsmatta med en bok i sitt knä.

Hon hade även börjat höra en mansröst med växlande humör av skratt och gråt som hördes någonstans i huset. Men när hon försiktigt följde spåren av ljud så fanns det ingen där…..

Fortsättning följer….. 👻

Text av: Theresa Kristensson

En Smygtitt Från Bok Nummer 2

Några har säkert hört talas om den svenska filmen, Rum 213, som har gått på bio för inte så längesedan.

I våras, utan att veta vart jag skulle någonstans stannade vi bilen utanför en vacker gammal herrgård, utanför Ängelholm. En herrgård med mycket jobb och kärlek omkring sig. Jag och min släkting hann inte ut ur bilen förrän vi möttes upp av en snäll gammal gubbe som fortfarande gick omkring i sin ande att vara. En charmig gammal man med glimten i ögat som vet om att han är död och som älskar sin gård alldeles för mycket. En gästvänlig liten man som han var var han ivrig med att vilja bjuda in oss till de som väntade på oss.

Bakom de stängda dörrarna välkomnades vi av ett vackert ungt par som höll på att renovera det över etthundra år gamla huset. Ett mycket trevligt par som verkade leva sina drömmar fullt ut. Det såg mysigt stökigt ut när man kom in och man såg stora gamla dörrar som hade ryckts bort för att få en ny touch i sin gamla stil att behålla.

Den unga mannen som knappt var trettio, hade fått ta över boendet av släktingar och känslan av kärlek omfamnade mig direkt. Det var den gamle mannen som utstrålade så mycket kärlek och som visade sig vara en gammal släkting som hade bott där tidigare. Han var stolt över allt arbete som han hade gjort på gården och ville mer än gärna lyckönska det unga paret.

Jag berättade glatt om den äldre mannen som hade tagit emot oss med öppna armar och den yngre mannen visste direkt vem det var.

Gamlingen, kommunicerade med mig genom telepati. Jag såg inre bilder från förr och såg stora fina marker och djur som gick omkring och betade i sin lugna atmosfär. Vilken mäktig känsla att starta upp något så stort tyckte jag och började min rundvandring med att gå uppför en mörk knarrande trappa som leddes oss till en ljus och fin ovanvåning. Ett rum stor som en salong.

Där var det ljust och fint, näst intill orört. Mönstrade tapeter från en gammal tid prydde väggarna som snart skulle rivas ner och det enda som fattades var ett vackert gammalt möblemang från förr. Härligt läckert, tänkte jag för mig själv och mös av min vandring i det gamla huset.

Där blev vi ståendes en stund med information från andevärlden. Den som pratade mest var faktiskt den gamla gubben. Han var inte blyg med att dela med sig av sitt förflutna och sa att det var viktigt för honom att tala om att han fortfarande finns med i tillvaron och önskar sin släkting vägledning för framtidens arbete, som har med gården att göra. Han var glad och stolt över att gården fortfarande vill leva vidare och att det var fritt fram att göra vad de ville med det.

Det bjöds på både skratt och tårar och parets skyddsänglar gjorde knappt något väsen av sig och höll sig fint i bakgrunden för stöd och uppmuntran. Det var lite extra kul när ett välkänt fotbollsproffs dök upp i samtalsämnet och med det förstod jag att den unga mannen hade ett stort intresse för fotboll, men som tyvärr varit tvungen att sluta spela pågrund av sitt skadade knä. Och när jag sa namnet på fotbollsproffset visade det sig till min stora förvåning att de kände varandra.

– Oj, sa jag förundrat och önskade mig nästan en liten autograf.

Det var många rum att se och när jag trodde mig vara klar med besöket frågade den unga tjejen mig om jag ville gå ner i källaren och se om det fanns något mer att känna av innan vi åkte därifrån, för det visade sig att hon inte ville flytta in om inte hela huset hade undersökts. Hon berättade att hon besvärades av en iakttagelse som hon inte trivdes med som gjorde henne rädd och osäker på om hon ville flytta in. Hon hade tydligen hållit sig borta från huset när hennes kille inte varit hemma och istället flytt till sina svärföräldrar som inte bor så långt därifrån.

Vi gick nerför en brant trappa som ledde oss ner till den bäckmörka källaren. Man såg inte så mycket och det enda som lös upp var ficklampan från mobiltelefonen. Fjärilarna i magen talade snart sitt tydliga språk och jag gick med försiktiga steg fram med de andra strax bakom mig. Det var mörkt och trångt och kusliga gångar ledde oss längre in i källaren som snart gav oss känslan att vi inte var välkomna.

– Det var kanske inte så smart av oss att låta en film spelas in här, sa han med en osäker röst.

– Vad då för någon film? Undrade jag och vände mig om med kisande ögon för att kunna se honom.

– En film som heter, Rum 213.

Jag höll på att snubbla när han sa det eftersom jag hade hört talas om den filmen då min syster stolt har berättat att några av hennes elever är med i den filmen.

Jag tror vi alla kände rysningar av den olustiga känslan vi möttes av ju längre in vi gick. Och just då fick jag svaret av att det inte hade varit positivt att ha spelat in filmen i huset eftersom energin i källaren förmodligen hade blivit störd av det. När vi fortsatte att gå stannade vi snart till utanför två små rum som jag kände mig dragen till samtidigt som jag smått började känna mig iakttagen och visste att vi hade ögonen på oss från andra sidan väggen. Ögon som visade mig att ha iakttagit ett utav barnen som varit med i filmen. En svart skepnad som snabbt förflyttar sig med sin tankes kraft.

Efter en liten stund när vi gick vidare längst in i källarutrymmet som är pannrummet, lyckades något skrämma oss så mycket att vi alla skrek till och backade. Med hjärtat i halsen och med de andra tre bakom mig smög vi försiktigt fram igen och snart hamnade vi där det kändes som mörkast.

Till min stora förvåning såg jag en svartklädd gammal gumma sitta ihopkrupen längst bort i hörnet. Jag tog några extra smygande steg in i det stora pannrummet och började försiktigt prata med henne. Men det tyckte hon inte om och när hon såg att vi stod kvar på samma plats började hon väsnas och göra ljud ifrån sig och fräste som ett argsint djur. Och när jag inte var beredd, stod hon plötsligt framför mig med öppen käft och skrek att hon ville bli lämnar ifred.

Jag blev rädd och ryggade tillbaka och blev stående där en stund. Upplevelsen var som i en skräckfilm där jag var tvungen att stå kvar och visa vem det var som bestämde. Det tog lite tid, men efter en stund och med mycket envishet lugnade hon ned sig och började försiktigt prata.

Det visade sig att hon hade kommit någonstans från granngårdarna, en bit bort för många herrans år sedan. Hon hade inte vågat gå över till andevärlden då hennes man inte varit snäll mot henne. Han hade rappat hennes kropp med en piska och några år senare när hon hade dött vågade hon inte gå mot ljuset eftersom hon var så rädd för att träffa honom igen och hade istället flytt till detta hus.

Text av: Theresa Kristensson 👻