Den där känslan att blåsa ut ljusen efter en trevlig Andekontakt…

Ja, den där känslan att blåsa ut ljusen efter en trevlig andekontakt, den är underbar. Kan inte säga något annat. Tänk, att JAG får lov och ta del av kärleksfulla återföreningar, se glädjetårar och uppleva lättnads suckar mellan levande och döda. Det där extra som inte hunnits, eller ens kunnat bli sagt till sina nära och kära innan dödsögonblicket.

Tänk, att just JAG en vacker dag skulle bli en medlare mellan våra världar… Det är för mig oslagbart! JAG, den där blyga Tette, som inte hade så mycket att komma med på yngre dar. Och tänka sig att JAG skulle komma tycka det är lättare att kommunicera med de döda än ibland med en livs levande människa.

Och tänka sig, att man ens KAN bli bekräftad av en avliden människa och förstå ”språket” sinsemellan med andepersonen utan kropp. Det låter för bra för att vara sant. MEN så är det tydligen! Och JAG älskar det.

Det behöver inte alltid vara sorgligt. En del gånger har det varit roligt. Roligt från båda sidorna där skratt blivit till glädjetårar. Det har skojats och det har förvånats… Överraskande glädjebesked där andar har bekräftat sin egen död på ett positivt sätt. Ett sätt som visar att man faktiskt får lov att släppa taget och gå vidare in i ljusets nya möjligheter utan att glömma sina nära och kära!

Så den där känslan att få blåsa ut ljusen efter en varm och kärleksfull stund tillsammans med en kär anhörig eller en vän eller kanske någon annan från andra sidan, är värt att blåsa ut med tro, hopp och kärlek…

Text av: Theresa kristensson