Mario

20130424-152958.jpg

Idag vilar mina tankar på en väldigt nära och kär vän som tyvärr inte längre är med oss. En mycket rolig, känslig och tuff kille på samma gång. Tyvärr var han fast i skiten och jag såg många gånger hur han valde att bedöva sin smärta med droger.

Jag minns vissa morgnar då jag hade flyttat hemifrån till min första egna lägenhet, hur han brukade plinga på dörren för att ha någon att prata med innan han vandrade vidare hemåt. Han var så nyfiken på andevärlden och ville alltid lyssna på mina upplevelser av det övernaturliga.

Men när jag skulle berätta blev han alltid så himla rädd och bad mig att inte fortsätta meningens slut. Det får mig att le när jag tänker tillbaks på den tiden. Och jag minns att vi alltid hade samma torra humor som bara han och jag garvade åt medans de andra bara tittade på oss och skakade på huvudet. När man inte fick skratta så skrattade vi och det gjorde till att vi blev så fjantiga tillsammans.

Jag minns honom med kärlek! Jag kan undra än idag vad det hade blivit av honom om han hade levt. Efter det att han har gått över till andevärlden har jag träffat honom två gånger. En gång var i en dröm och en annan gång i en meditation.

Min dröm handlade om att jag studerade och jag hade tunga skolböcker i min famn där jag gick på en asfalterad uppfart då jag plötsligt tappade greppet om böckerna. Jag böjde mig ner och satte mig på huk. Plötsligt plötsligt från ingenstans såg jag Mario framför mig.

Allting stannade upp. Vi tittade på varandra och började plötsligt asgarva så som vi alltid gjorde och jag fick äntligen den kramen jag så önskade. Sedan vände han sig om och vinkade till mig och sa:  – Vi ses snart igen…

Och det gjorde vi. Några månader senare träffades vi igen i en meditation. I meditationens värld satt jag på en kulle med härlig grönska omkring mig. Han kom och slog sig ned bredvid mig och våra blickar möttes åter igen. Vi behövde inte säga något till varandra eftersom vi visste båda två att våra tankar sa mer än tusen ord. Vi log mot varandra och med det visste vi båda två att vi återigen skulle ses igen…

Vi ses snart igen, min vän 💞
Kram på dig!!!

Text av: Theresa Kristensson

Lyssna till din inre röst

Bild

20130418-131728.jpg

Att lyssna till sin inre röst trodde jag va skitsnack tills en tidig morgon då jag behövde gå ut med min hund som var sjuk. Jag tänkte inte tanken att ta med mig mobilen så där tidigt på morgonkvisten när klockan var 03.30.

När jag stod i hallen och tog på mig jackan hörde jag plötsligt en inre röst som sa: Ta med dig telefonen! Jag reagerade konstigt nog och hämtade mobilen som låg bredvid huvudkudden och stoppade ner den i jackfickan. När vi väl kom ut och hade gått ner mot Bjuvs badet undrade jag vad det var som rök så kraftigt och när vi närmade oss röken så var det eld och lågor på tennisbanans klubbhus. Just då slog det mig varför jag hade hört den där rösten som talade så tydligt och bestämt, så det var för mig att ringa 112.

Så våga lyssna när en inre röst försöker säga er något…

Text av: Theresa Kristensson

Välkommen

Varmt välkommen till min blogg. Theresa Kristensson heter jag. Den här bloggen handlar om mina övernaturliga upplevelser som jag delar med mig av i berättelser. Det kan vara allt från andar, änglar och djurkommunikation. Med årens gång är det ingenting som förvånar mig längre och jag känner en djup tacksamhet för att jag en dag blev mottaglig som tonåring, fast då mot min vilja. Nu många år senare, när jag förstår allt bättre är det lättare att leva med. Har man väl lärt sig verktygen på rätt sätt kan det bli en fantastisk kommunikation mellan en levande person och ande.

Ibland blir jag bortskämd med att få se glimtar in i den andra världen. Fint är det. Höga berg och vackra landskap. Oändliga ängar. Djur som håller till i sin lugna miljö med andliga djurskötare. Jag har sett barn i olika åldrar som håller till vid sitt, som ett enda stort lekland tillsammans med andliga ”fröknar eller pedagoger”.

Några av de ”äldre”… eller kan jag säga ”tonåringar och ungdomar?”… ser jag ibland som ”studenter” som är i koncentration som om de studerar av något slag och som mycket väl kan vara en slags förberedelse inför ett kommande jordeliv, medan andra kanske behöver lugn och ro. Men oftast brukar jag ha lättare att se ”gamla damer” som ser ut att njuta av varandras sällskap med sina gemensamma intressen som till exempel roliga handarbeten som stickning och virkning. Och med sitt goa kafferep! Medan en del ”män” har tyngre saker för sig. Bygge… som att bygga hus eller nåt annat de tycker om att skapa med sin kreativitet…

De vilsna andarna har jag också fått se. Det är så olika. Många andliga ”identiteter” som är vilsna kan ibland vara omöjliga att fånga upp. De stannar kvar i sin förtvivlan och vet inte hur de ska göra eller vart de ska ta vägen. Bakom dessa andar ser jag ofta ljusets själar som vill hjälpa till…