Vem var de och vilken tidsepok kom de ifrån?

Det var natt och jag kunde inte sova. Och min nästäppa, den gjorde ju inte saken bättre när inget nässpray fanns. Att vända och vrida på mig hela tiden gjorde mig rastlös, nästan lite irriterad. Jag kunde likaväl stiga upp och göra annat än att försöka tvinga mig själv till sömns när jag plötsligt hörde en röst som sa; ”Har hon lunch nu?”… En vänlig röst som lät tillhöra en gammal tant. Lite smårosslig, men en varm och go röst som på något sätt lät kärleksfull och omhändertagande.

Jag vände mig om och fick syn på en gammal tant som stod tätt intill min säng. Lite framåtlutad, som om hon vakade över något. En sjuksköterska från en gammal tid tillbaka. Kanske ett eller tvåhundra år tillbaks i tiden med tanke på sin stil. En ljus, långärmad dräkt med krage och ett stort vitt förkläde. Och den där klassiska mössan man knyter under hakan. Det var så hon visade sig.

Känslan jag hann uppfatta var att hon har jobbat långt in i sin höga ålder. En äkta, hederlig sjuksköterska som fortfarande går omkring och verkar inom sitt ”yrke”, fast som ande.

Det var som om hon pratade med en annan ande, för när jag tittade åt det andra hållet fick jag syn på ytterligare en sköterska. Fast en betydligt yngre, men i samma stil som den gamle tanten förutom mössan. Hon bar en finare liten hätta utan snörning så att hennes ljusa, mjuka lockar fick andas. En blyg och försiktig själ som verkade vara under ”utbildning inom sjukvården”. Inte alls så gammal. Kanske runt tjugofem nånting. Hon påminde lite om Ingrid Bergman.

När jag lade märke till att hon försökte se sig om efter den andra sköterskan, vem det nu än var, så fick jag en inre vision om ett sjukhus. Ett ljust och fint rum med öppen dörr så att ett ljusblått plastgolv skymtades i ögonvrån. Jag blev ännu mer nyfiken och ville se mera. Det fick jag. Jag fick se ut i korridoren lite snabbt. Där var tomt men det hördes röster. Antingen om det var andars röster eller om det var energiminnena från förr som fortfarande ekade mellan väggarna. Jag sögs in i ett rus. Det var som om jag befann mig i en annan epok. Samma tid som när dessa andarna levde för cirka hundra år sedan. En mycket lättare och vänligare tid än den som är nu.

Plötsligt blev allting svart och jag blev påmind om min egen verklighet igen där jag hade besök av de här två andarna. Men varför besökte dem mig? Och av den gamle tantens fråga att döma om att någon var på lunch… vem var det och varför var hon mån om att hon skulle komma hit? Var de kanske en trio som höll i hop i vått och torrt, men inte i natt?…. Som om den tredje sköterskan kanske kunde vara i närheten, men utom synhåll.

Skrämde de mig? Nej! Snarare tvärtom. De fascinerade mig! Ett par dagar senare slog det mig varför de hade dykt upp. Det är ju Coronatider! Det är ju klart som attan att de vill hjälpa till och heala i dessa tider. Jag som låg i värsta nästäppan och även kände mig tung i kroppen så är det ju inte alls konstigt när jag tänker efter…

Text av: Theresa Kristensson

Den gamla hästgården

I mitt andliga uppdrag vet jag oftast inte vem det är jag ska besöka och jag låter mig heller inte ta reda på det, förutom när magkänslan säger ifrån. Då gör jag inte det.

Men i det här fallet, när jag fick ett meddelande från en person vars föräldrar var i starkt behov av hjälp överskjölde en slags hemlängtan inom mig. En pirrig känsla som inte var min egen och som sa att jag bara var tvungen att ta mig dit. Och fram tills dess, tills dagen var kommen, blev jag konstant påmind om mitt besök som om någon tryckte på mina inre känslomässiga knappar.

När dagen väl var kommen kände jag en oro inom. En jättestark nervositet. Och faktiskt så var det min egen nervositet som florerade inom mig. En illamående känsla som jag önskade kunna trolla bort. Varför mådde jag så här undrade jag och blev nästan lite irriterad.

Nåväl, klockan började närma sig klockslaget då mamma skulle hämta upp mig eftersom jag inte har något körkort och gick ner till parkeringen. Solen kändes lagom varm för en gångs skull då sommarvärmen inte är något för mig och tänkte att jag nog skulle stå ut med värmen idag.

Med mammas glada humör kändes det genast bättre och med GPS:ens förträffliga vägledning lämnade vi Bjuv bakom oss. Jag trodde vi skulle köra en längre sträcka men när vi efter bara en liten stund styrde kosan in på en smal slingrig väg som inte tycktes ta slut var vi plötsligt långt inne på vischan.

Runt om oss, vackert som ett fotografi passerade vi stora härliga fält med massa hästhagar. Det kändes så fridfullt här ute. Vi hade helt enkelt hamnat i paradiset! Jag var som förtrollad och min nervositet var som bortblåst. Hästdrömmen återspeglade sig på nytt om att få ha en alldeles egen häst att rå om och mindes med kärlek mina stunder på bjärehalvön som barn med en massa hästar omkring mig.

Jag hoppade nästan till när rösten från GPS :en kallade mig tillbaka till verkligheten igen, och som sa att om  femtio meter skulle vi nå slutdestinationen. Alltså var vi framme.

Jag tackade mamma för skjutsen och gick till mötes till kvinnan som hälsade mig välkommen till gården. En mycket vänlig och neutral kvinna som jag faktiskt trodde skulle vara äldre, men som såg ut att vara omkring sextio. – Ja, kanske till och med yngre, både hon och hennes man.

Likaså deras dotter som också såg så ung och fräsch ut i sin fina håruppsättning. Väl inne på gården när vi stängt grinden om oss nämnde fadern, i all vänlighet, att han var en skeptiker, men ändå inte. Han var lite mitt emellan och just då föll polletten ner för mig om varför jag hade varit så nervös. Men just nu så skrämde inte det mig. Deras naturliga utstrålning gjorde mig lugn.

Innan vi gick in i huset såg jag platsminnen längs med hagarna från en så lång tid tillbaka som säkerligen kunde vara hundrafemtio, till tvåhundra år tillbaka i tiden där människor från andra gårdar genade över till varandra för att hämta föda eller andra nödvändigheter. De verkade vara mycket hjälpsamma och snälla mot varandra. Som om det vore den självklaraste saken i världen. Det var en vacker syn att se. Så levande…

Vi gick in i den lilla tamburen och tog av oss skorna. Köket var precis framför. Både köket och matrummet var fortfarande bevarat i gammal stil med sin vackra finputsade spis. Kanske lite småfix här och där, men det är ju sånt som hör till. Redan i köket överväldades jag av en energivåg. En god sådan och försökte följa spåret som gick vidare in till ett lagom stort matrum.

Ett ljust rum med fönster ut mot hästgården. Där blev jag stående en liten stund och fick syn på en gammal man sittandes i soffan inne i teverummet. En man som såg ut att tillhöra den förgångna tiden som jag hade sett ute vid hästhagarna. Han såg inte fattig ut men inte heller jätte rik, men en som åtminstone hade haft det bra. En som alltid lyckats överleva svåra tider.

Jag tyckte att han hade bra med kläder. En avslappnad brunklädd ande som fortfarande gick belåtet omkring i sina ”ägor”. Han var bara inte redo att släppa taget. Inte av negativa skäl, utan mest för att han själv hade blivit ”förälskad” i de nya ägarna.

Så i stället för att spöka hade han välkomnat familjen med öppna armar. Som en osynlig gårdsman hade han sett familjens barn växa upp, vilka djur som hälsades välkomna till gården. Och om sanningen skulle fram hade han fastnat lite extra för dottern. Han tyckte det var så fint att se hennes kärlek till djuren och avslöjade till och med att han visste om hennes djupa band som hon hade till sin häst.

Plötsligt fick jag syn på en annan ande utanför fönstret. En ung kille i luvtröja som kikade in. Den gamle mannen berättade att han otaliga gånger hade försökt ta honom under sina ”vingar” men utan att lyckas. Det fanns ingen tillit från den yngres sida utan stannade hellre kvar där ute.

Efter en bra stund var det dags att gå ut till stallet. Där upplevde jag inga spökerier överhuvudtaget. Det kändes lugnt och skönt och den gamle mannen hade god översyn på allt kändes det som. Förutom en sak… Det kom att visa sig att när jag trodde mig vara färdig med mitt besök undrade familjen om jag verkligen inte kände av något mer?… Jag kände inget annat än kärlek.

De frågade om jag hade lust att gå in i huset igen och känna av uppe på ovanvåningen. Och mycket riktigt var det något i alla fall för när jag tog de tre första trappstegen var det som att gå in i en osynlig vägg och var tvungen att backa. Det var mig ett riktigt starkt motstånd. Den energin var inte rolig att möta. Jag blev riktigt yr i bollen när jag kom upp på andra våningen. Jag kände mig nästan lite full. Det var en helt annan energi jag stod inför nu när jag befann mig i föräldrarnas sovrum och som även fungerade som en genomgång in till ett ytterligare sovrum som visade sig vara ett pojkrum.

Jag drogs in dit med en gång och fastnade nästan direkt för en lastbil som utmärkte sig extra i mina ögon. Kommer inte ihåg om det var till prydnads eller om det var en gammal leksakslastbil, men jag fastnade i alla fall för den. Lastbilen utstrålade nämligen ett starkt budskap. Det handlade om den inramade bilden på pojken, att han i framtiden skulle vara extra försiktig ute i trafiken nära lastbilar.

I ett andra budskap utlöstes en explosion. En brand. Det var också en sträng order till familjen om att vara noggranna med att hålla koll på spisen därnere. Tänka sig att det här var en helt okänd ande som bara råkat haft vägarna förbi och som turligt nog envist stannat kvar när han föutsåg dessa starka varningar. På så sätt hade han medvetet gjort ljud ifrån sig på nattetid och ansträngt sig till hundra för att en dag få budskapen sagt innan det kunde bli för sent.

Djupt tacksamma för informationen försökte jag därefter övertala den här fantastiska anden, eller ska jag kanske säga beskyddaren, att släppa taget om familjen och låta sig gå vidare någon annanstans. Men det var ju just det hans syfte var att vandra vidare som en äkta vandrare tills någon annan person kanske skulle behöva hans hjälp…

Hela den här dagen var så fantastisk på så många vis. Ett möte med tre härliga personer och två fantastiska andar och mysiga hästar att klappa gick mot sitt slut. Handen på hjärtat så var det här mötet bland de starkaste jag någonsin mött.

Text av: Theresa kristensson