”Yster” Och Barnen Reser Till Sverige

Här kommer fortsättningen från från det förra blogginlägget …

En semestervecka går fort och fem dagar senare blev jag hembjuden till Daphne för att gå igenom händelserna. Jag fick veta att det hade varit lugnt ett litet tag men tyvärr varade friden inte så värst länge. För en liten tid verkade det som att de var borta men tydligen så hade Daphne, som delat säng med sin mamma sovit oroligt den sista natten utan att ens ha vaknat till liv av sina egna fäktande armar och livliga sparkar som for hit och dit. Men ”Yster” däremot kände sig ändå lite osäker på om de verkligen hade försvunnit och berättade att hon hade känt av några barn efter det att Daphne och deras mamma hade åkt hem till Sverige igen.

Jag fick oxå veta att sonen till den gamla damen som har bott där sedan åttiotalet, hade berättat för ”Yster” att det faktiskt har skett en hemsk brand därvid för längesen men att ingen omkom. När vi satt hemma hos Daphne i soffan berättade hon att Wolf hade sagt att spökena hade försvunnit men att de sedan hade kommit tillbaka så då bestämde jag mig för att återigen göra en själsresa hem till ”Yster” .

Den här gången hamnade jag direkt i deras hall. Jag såg mig om och lät mitt tredje öga scanna genom husets alla hörn och såg symboliskt hur handtaget på ytterdörren rycktes upp och ner. Flickan hade lyckats ta sig genom dörren i alla fall och var frustrerad över att det inte var lika lätt som innan.

Hon hade sett mig och kom fram till mig där jag stod. Det såg faktiskt ganska roligt ut när hon blev tagen på bar gärning av att ha smugit sig in i huset igen. Det var hon nog inte beredd på, att jag skulle dyka upp igen helt utan vidare.

– Hej på dig, sa jag och log.

Hon sa inte så mycket utan stod mest stilla och tittade på mig med sina stora ljusblå ögon.

– Så du är fortfarande kvar här?

Som svar pekade hon mot hallen och verkade vilja hämta något.

– Vad kan jag hjälpa dig med, vad är det du vill ha?

Då visade hon mig ett konstigt sicksackskärp som hon ville använda för att strama åt magen på någon som behövde hjälp. Men jag fick känslan av att det bara var undanflykter för att få vara kvar hos ”Yster” och hennes kärleksfulla familj.

Och det är såklart inte alltid lika lätt att försöka förklara för ett andebarn att han eller hon är död utan att skrämmas. När jag berättade för henne att hon faktiskt är död så sa hon ett konstigt ord som lät på engelska som jag inte riktigt förstod:

– ”Manister” eller ”Manistfer”. Och sedan sa hon rakt ut:

– Jag vet! Sa hon argsint och sprang upp till Wolfs rum.

– Varför säger Wolf att ni vill döda honom? Frågade jag samtidigt som jag följde efter henne för att inte tappa bort henne.

– Det var bara på skoj.

– Det är inte snällt att säga så.

– Jag vet, sa hon och sänkte blicken som att hon skämdes.

Medan vi stod i rummet såg jag en vit ängel lyfta upp lillpojken med blöjan i sin famn och svävade bestämt men kärleksfullt därifrån. Det såg så snabbt och enkelt ut samtidigt som jag funderade på vad det var som gjorde att barnen ville komma tillbaks hit. Jag hade nästan glömt bort att hon kunde höra mina tankar och svaret på min fråga var att hon hade dött på ett gammalt sjukhus som inte längre finns kvar som bara hade legat ett litet stenkast därifrån. Hon hade varit sjuk och dött av en magsjukdom.

Som patient hade hon tillhört det gamla sjukhuset där hennes ande sedan strosat väg tillsammans med de andra två andebarnen. Idag är det ett dagis på den platsen och där är Wolf inskriven. Jag förstår nu att dessa andebarn tillhörde den gamla platsen där sjukhuset inte längre finns och har sedan följt med Wolf hem. De hade inte alls dött i en brand på First Avenue!

Jag suckade och tog mig ett djupt andetag och började smått förklara att det nu var dags för henne att gå över till en annan värld. En högst levande värld där andra barn i olika åldrar också har dött och som fortfarande lever vidare där i allra högra grad, så jag försökte locka henne med roliga, mentala bilder där skratt och glädje ekade i våra andliga sinnen.

Och med det föreställde jag mig ett starkt kärleksfullt ljus som blev en kanal mellan våra världar där jag snart fick se ett par vänliga andar som tog emot henne med varma kramar och som kärleksfullt tog hennes hand och gick sakta in i evighetens land.

Ett par dagar senare fick jag ett nytt meddelande från Daphne, där det stod att stora spindlar som bara två av de fyra barnen ser hemsöker dom. ”Osynliga” spindlar som både klättrar, flyger och kryper omkring lite varstans. – Ja, till och med en spindel som kryper på en utav barnens arm. Samtidigt som ”Yster” funderar på vad som håller på att hända sitt barn hoppas hon att detta bara är barnpåhitt och ingenting annat.

– För visst är vi alla människor full av fantasier ibland.

Ibland är det nog svårt för små barn att se skillnad på vad som är sant och falskt i vissa upplevelser och till slut hade Wolf blivit arg på sin mamma när hon börjat ifrågasätta honom allt mer eftersom hon själv inte ser dessa fenomen.

Jag blev själv påmind om mina egna upplevelser när jag läste om Wolfs syner då jag oxå har sett spindlar som inte är ifrån denna värld. Som häromkvällen när jag fick ett oväntat besök av en äldre man från andevärlden som sa att de andliga spindlarna som besöker mig kommer vara kvar tills jag har uppnått en högre nivå i min egna personliga utveckling. Så nu förstår jag varför jag inte lyckats driva ut dom. De är här för att stötta.

När det gäller Wolfs upplevelser kändes det som att jag inte kunde göra något mera och rekommenderade ”Yster” att ta kontakt med ett medium som kan komma dit på plats. Men det ville hon inte. Hon ville hellre träffa mig personligen när hon ändå skulle hälsa på sin familj här i Bjuv. Och det skulle faktiskt bli spännande att äntligen få träffa dom.

Vi hade bestämt träff en lördag eftermiddag hemma hos Daphne och traskade dit med blandade känslor. Jag visste inte hur ”Ysters” förväntningar var. Och jag som var så bombsäker på att andebarnen nu var över på andra sidan. Om det inte skulle bli bättre sa ha de till och med frågat mig om jag skulle kunna tänka mig att till England. Och visst skulle jag kunna göra det. Det hade varit en ära att få göra det här uppdraget på plats.

När jag ringde på dörren möttes jag strax upp av ett hem med full av liv och rörelser. En energinivå som var på topp med livliga barn som ville olika saker. Jag såg starka individer medan en annan var lite mer tillbakadragen. Att vara mamma till fyra små barn med olika personligheter kan nog vara påfrestande ibland, för vem vill inte ha lite extra uppmärksamhet lite då och då. Man lade märke till att ”Yster” verkligen ser sina barn. Ingen verkar vara utanför.

Och när Wolf tittade på mig såg jag en vis själ. Ögonen var som ett hav med djup kunskap från sina tidigare liv. Åtminstone kändes det så. I framtiden för honom, omedveten eller ej, ser jag att de inte vill honom något illa fast han tror det nu. Andar som vill vägleda honom på rätt väg in i vuxenlivet.

Speciellt en äldre man som är en beskyddare. Han visar mig när Wolf är äldre och har gått ut skolan. Och när han får sitt allra första jobb ser jag att han är med honom i varje steg han tar framåt i livet. Ordnar och reda ska det va, enligt den hårt arbetande mannen. Med sin fortfölja hårt hållen i sin hand ser jag en riktig kämpe på gott och ont. Att hårt arbete lönar sig. Men man är inte alltid lycklig för det, säger han. Han vill att Wolf ska få känna att när han blir gammal hur skönt det är att äntligen få luta sig tillbaka ned gott samvete där hjärtat talar om att nu kan du se tillbaka på livet med tacksamhet. Men just nu är Wolf liten och mottaglig som en svamp. Så därför försökte jag sätta ett beskydd om honom. En ”skyddsbubbla” där ingen ska kunna tränga sig genom hans revir och störa honom. – Men en bubbla kan lätt spricka.Att bara vara ett litet barn på tre år och se saker är till att tro att resten av familjen också ser det han ser. Stackars de barn som inte blir betrodda. Där hat Wolf tur som har en mamma som faktiskt försöker förstå honom. Men jag tror att det han ser med sina ögon, i sin värld, kommer så småningom att Minsk med allt som har med spindlarna att göra. Allt har sin gång, precis som med mig och mina övernaturliga upplevelser. Ibland går det lätt som en plätt att hjälpa andar till ljuset medan andra gånger kan vara lite svårare. När ”Yster” frågade mig om jag trodde att det skulle bli lugnare nu var jag snabb med att ”se” över deras hem igen. Det såg tomt ut. Det enda jag såg var ett litet småstökigt hem med en massa blomskott och krukväxter lite här och där. Inga andar syntes till så nu var det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Hon skrattade till och blev märkbart förvånad över hur man faktiskt kan flytta över sin inre syn bara sådär. – Hur lyckas du göra det? Sa hon och skrattade – Jag vet inte., jag bara gör det. Det är som om jag tänker mig att jag befinner mig i ditt hem och konstigt nog så är jag plötsligt där. Det här var mig ett spännande möte utöver det vanliga som jag alltid kommer att minnas. Och när jag frågade ”Yster” några veckor senare hur det var fick jag veta att det sakta men säkert har blivit lugnt därhemma. Men jag kunde ändå inte låta bli att vara nyfiken på det där gamla sjukhuset och tog kontakt med henne igen för att fråga om hon visste vad det kan ha hetat en gång i tiden. Och gissa om hon fick sig ett oväntat svar i sin sökning på Google, som nästan gjorde att jag höll på att ramla av stolen när hon skickade över text och bilder på det som en gång har varit där, inte så långt ifrån First Avenue. – Just ett barnsjukhus på artonhundratalet. Deras gata leder/gränsar till Orford road och det ser ut som att halva Orford road har bestått av sjukhusbyggnader. Dagiset ligger på en sidogata till alla de husen som var på bilden och Comly bank ligger mitt emot dagiset och är nu en vårdcentral. NHS är vad den statliga organisationen heter som har hand om sjukvården i England. Jag fick tyvärr inga namn på dessa andebarn, men enligt min andliga syn tycker jag det bekräftar rätt mycket och avslutar det här kapitlet med detta meddelandet som jag fick av Daphne igår: – Hej fina du! Ville bara tala om att jag pratade med ”Yster” och Wolf idag. Spökena är borta och det är väldigt lugnt och skönt hemma hos dom. Wolf har till och med varit därnere och lekt med en kompis, helt utan några problem. Det visade sig att denna lilla flicka som är nio månader äldre än Wolf, har också hemma i Australien där hon bor med sin svenska mamma sett spindlar som bara hon ser. Som du och Wolf…

Text av: Theresa Kristensson ❤️👻

Annonser