Jag har blivit smått nyfiken på tidigare liv, så jag kunde inte låta bli att ställa frågan inom mig om hopp att kunna se en liten glimt utav ett liven. Och med ett djupt andetag slöt jag mina ögon för en liten stund.

Av mina andetag blev jag mer och mer avslappnad i mitt någorlunda mörka sovrum. Utan att försöka tvinga fram fantasin såg jag plötsligt mig själv från en annan tid.  Jag vill tro att det är jag som sitter i en fabrik och syr bruna ”vävsäckar” för hand. Synen av mig själv så jag inte ut att vara äldre än vad jag är idag i mitt nuvarande liv. Där har jag äkta mörkt hår uppsatt i en svans. Mitt utseende är vackert där jag har lagom stora mörka ögon med en liten näsa och en mun med naturligt fylliga läppar. Men jag verkar inte vara så lycklig. Jag är fattig. Det är varmt inne i fabriken och solen bränner på det tunna, nästan genomskinliga taket som gör att svetten lackar.

När jag fått se en glimt frågar jag om det är någon som väntar på mig där hemma. Till svar ser jag att jag har en dotter på fem år, med ljust hår som befinner sig dansande barfota på gräsmattan som tillhör det fattiga huset. Vårt fattiga hus. Sedan fick jag inte se mer.

Alltså om jag ska tro på det här så ska jag tydligen ha haft ett barn att leva och kämpa för. Att ha tak över huvudet och mat på bordet.

I mitt nuvarande liv lever jag ensam och har inga barn och jag tror att det kan finnas en mening med det också.

Text av: Theresa Kristensson