Vilken mysig trumresa jag var med om ikväll. Ena stunden under trumresans gång låg jag i en sjukhussäng och färdades upp mot ljuset. Det var vitt omkring mig med fluffiga moln, och jag var fri som en fjäder. Efter det mötte jag en vit ängel, vacker som en gudinna, med en hy likt som porslin. Hennes ljusa havsblåa ögon lös som skinande diamanter. Hennes ord till mig var – Slappna av…

Efter mötet med ängeln visades en liten scen ur ett av mina tidigare liv.

Jag var en liten indianpojke som sprang glatt omkring bland hyddorna. Jag hade en jätte fin tunn ljus mockajacka på mig, och mitt svarta axellånga hår fladdrade sådär mysigt under sommarkvällens svaga vindar där jag sprang omkring och lekte.
Jag måste ha dött gammal, för jag såg sedan hur gammal jag var där jag satt rakryggad i min hydda… Det verkade som att jag dog värdigt…

En magisk trumresa som fick mig att få se, känna och att TRO att vi har levt tidigare liv…

Text av: Theresa Kristensson

De senaste kvällarna när jag har gått och lagt mig har jag sett en svart skugga av ett barn som har stått vid min säng. Först trodde jag att det var inbillning, men härom kvällen när jag och Figo hade varit ute och gått vår kvällsrunda upptäckte jag att den här tablettasken hade blivit vikt till detta fina verk. ( Det tyckte jag inte då, men nu tycker jag det i efterhand. )

Jag kunde inte hålla mig längre så jag tände ett ljus och tog kontakt med anden och frågade hur det var fatt. Han mådde inte bra. Han berättade att han hade blivit illa behandlad av sin styvpappa. Jag fick själv ont i mitt huvud när jag kommunicerade med honom och visade mig att han brukade sitta hopkrupen och gömma sig bakom sin dörren.

Men en dag hände det som inte ska få hända. Dörren öppnades. Hans styvpappa letade efter honom med en brödkavel i sin hand för att återigen låta sin frustration gå ut över pojken och under tiden som han fick ta emot de hårda slagen satt hans mamma vid köksbordet och lade fram sprutor. De var båda alkoholister och narkomaner.

Styvpappan fick som han ville för just den dagen dog pojken av hans hårda aggressiva slag medan hans mamma satt hög som ett hus i köket. Stackars pojke.

Jag är inte säker, men jag tror pojkens namn var Jens.

Jag förklarade för honom att det är bland änglarna han hör hemma hos nu och frågade om jag fick hjälpa honom. Det fick jag och kallade på ärkeängeln Raphael som dök upp efter en liten stund. En smaragdgrön ängel som glittrade så vackert på ena vingen som nu stod framför oss. Lugnt och fint började Raphael bekanta sig med den döda pojken, och som faktiskt fick ett snabbt förtroende för Raphael.

Det var inget att dra ut på så Raphael omfamnade sina gigantiska vingar om hans trasiga kropp, tog lätt sats och färdades snabbt över till den andra sidan. Bara på en kort sekund var de borta.

Text av: Theresa Kristensson