Det Finns Även Snyggingar På Andra Sidan ;)

20130525-134554.jpg

Jag minns ett tillfälle då jag fick besök av en riktig snygg ande när jag bodde i Ängelholm. Det var en sen kväll och det var mörkt och kallt ute. Jag hade den där klumpen i magen när man vet att något ska hända. Jag vågade inte gå och lägga och tvingade mig själv att vara vaken. Det var en atmosfär i luften som talade om att det skulle hända något. Jag var så rädd! Jag kände hur det kröp längs ryggraden av andlig närvaro där jag återigen kände mig fången i mitt eget hem…

Fri blev jag alltid när jag låtit något av det övernaturliga ske. Jag var bara tvungen att låta det hända. Klockan blev mycket och jag tvingade mig själv att gå till sängs men bara jag inte somnade! Känslan omkring mig var starkt iakttagande och jag visste precis var den osynliga anden stod någonstans. När jag väl lagt mig började jag känna mig konstig och stel och kunde plötsligt inte röra mig.

Ett högt surrade ljud ekade i mitt huvud. Plötsligt såg jag en ung snygg kille komma gåendes mot mig. Han hade ljust halvlångt hår med ett coolt pannband på sig. Han var snyggt klädd med sin lediga stil i en vit luvtröja och ljusa slitna jeans. En kille precis i min smak. Samtidigt som han sakta gick mot mig där jag låg i min säng flög gardinstången iväg med världens fart.

Hela tiden i mitt orörlig tillstånd följde jag honom med blicken. Det var som att en osynlig kraft sög musten ur mig fast att jag var klar i mitt medvetande. Jag visste att jag var tvungen att göra något, men hur? Ju närmare han kom desto mer rädd blev jag. Vad ville han mig tro? Och vad för slags typ var han? Ond eller god? Men snygg var han.

Sedan, hur jag fick min kraft, det vet jag inte men på något sätt lyckades jag slänga mig ner på golvet och plötsligt då upphörde allt. Allt det negativa var borta och allt var som vanligt igen. Gardinstången måste ha påverkats av hans starka kraft då han trädde fram i en mänsklig gestalt.

Undrar vad som hade hänt om jag inte vore så rädd… Hade han sett likadan ut på nära håll eller hade hans utseende förändrats till något otäckt så som i skräckfilmens värld? Det får jag aldrig veta, men snygg var han i alla fall… Så det finns även snygga andar finns i andevärlden 😉

Text av: Theresa Kristensson

Känslan Att Dö

20130519-124201.jpg

Som liten var jag aldrig rädd för döden men nu på senare år har jag blivit rädd för just hur mitt dödsögonblick kommer vara. Jag undrar många gånger hur det kommer att gå till…
Det var en sen kväll och mörkret hade intagit sin nattliga plats. Jag var sådär lagom trött efter kvällens övningar på psykometri och länkning med andevärlden och hoppades på att få somna ganska så snart.

Jag drog täcket över huvudet och slöt mina ögon. Jag ville sova men hjärnan ville något annat. Mina tankar började automatiskt vila på min kära bortgångna mormor som lyckligtvis hade trätt fram under kvällens gång. Sedan den dagen hon dog har jag frågat min mamma säkerligen femtio gånger hur mormors sista andetag var. Kämpade hon och var hon lila i ansiktet? Hade hon panik???

Min mamma hade fått ett samtal från läkaren som ville meddela att tiden snart var kommen, så mamma packade sin väska och for upp till Jönköping morgonen därpå. Vi hade ständig telefonkontakt, jag och mamma. Ett par dagar senare på förmiddagen fick jag en stark känsla av att jag skulle ringa upp mammas mobil och var fast besluten på att få prata med mormor. Mamma varnade mig om att hon inte var medveten, men det blundade jag för eftersom det var hennes själ jag ville prata med.

Mamma lade luren intill hennes öra och jag var ivrig med att vilja säga att jag älskade henne. Att hon var den bästa mormorn i hela världen. Mormor och jag har alltid haft en nära relation till varandra. Vi kunde prata om precis allting. Vi älskade att läsa skvallertidningar tillsammans och följa de kändisar som vi tyckte bra om. Kungafamiljen var något som låg mormor varmt om hjärtat.

Mina ord till henne var:

– Hej mormor! Vill bara säga att du är den bästa mormorn i hela världen och jag älskar dig. Nu när du kommer till Andevärlden kommer du att skratta och se att jag har haft rätt hela tiden om att Andevärlden finns. Du kommer att ha det jätte bra och du måste komma och hälsa på mig när du har tid…

Det var viktigt för mig att få ett ”avsked”. Annars hade jag ångrat mig och klandrat mig själv för att jag inte har lyssnat till min inre röst, för samma kväll somnade hon nämligen in.

Jag kunde fortfarande inte sova och det kvittade hur mycket jag vände och bred på mig. Men plötsligt blev allt så konstigt. Jag blev stel och kunde inte röra mig i mitt fulla medvetande. Det var något som hände för plötsligt såg jag bilder i mitt huvud att jag låg i mormors sjukhussäng där min mamma och moster kärleksfullt höll mina händer. Jag kände hur min andning blev lugnare och djupare och upplevde hur det kroppsliga ”dog”. Mitt sista andetag var som en stor luftbubbla som försiktigt pös ut ur min livlösa kropp. Jag var inte rädd.

Efter några minuters förnimmelse förstod jag vad jag hade varit med om. Jag var liggandes stilla och började känna efter om jag var rörlig eller ej. Jag var chockad. Jag hade ju precis fått uppleva min kära mormors sista andetag. Jag reste mig upp ur sängen och reagerade på hur lätt jag kände mig. Lätt som en svävande fjäder.

Nu vet jag hur det kändes för mormor att få somna in, så tack älskade mormor för att du visade mig hur du kände. Älskar dig för evigt!

Text av Theresa Kristensson