Jag minns ett tillfälle då jag fick besök av en riktig snygg ande. Det var när jag bodde i Ängelholm, en sen kväll och det var mörkt och kallt ute. Just den kvällen kände jag mig lite extra orolig och hade den där klumpen i magen när man vet att något ska hända. Jag vågade inte gå och lägga och tvingade mig själv att vara vaken.

Det kändes lurigt och jag kunde riktigt känna hur det kröp längs ryggraden av andlig närvaro där jag återigen kände mig fången i mitt eget hem. Fri blir jag alltid när jag låtit något av det övernaturliga fått ske. Jag är bara tvungen att låta det hända för annars blir jag inte fri från det. Klockan var mycket och jag tvingade mig själv till slut att gå till sängs, men bara jag inte somnade! Jag kände mig starkt iakttagen och jag visste precis var den ”osynliga” anden stod någonstans. Den höll till längre bort i hörnet, intill soffan.

När jag väl lagt mig började jag känna mig konstig och stel och kunde konstigt nog inte röra mig. Ett högt surrade ljud ekade i mitt huvud. Plötsligt såg jag en ung man komma gåendes mot mig från soffhörnet. Han hade ljust halvlångt hår med ett coolt pannband. Han var snyggt klädd med en ledig stil, en vit luvtröja och slitna jeans. En kille precis i min smak. Att jag ens hann tänka att han var snygg förstår jag inte nu i efterhand.

Samtidigt som han sakta gick mot mig flög gardinstången iväg med världens fart.

Jag följde honom med blicken i mitt orörliga tillstånd samtidigt som mitt klara medvetandetillstånd inom mig sa att jag var tvungen att göra något. Men hur? Jag kunde ju inte röra mig och ju närmare han kom desto mer rädd blev jag. Vad ville han mig tro? Och vad för slags typ var han? Ond eller god?

Hur jag fick min kraft, det vet jag inte, men på något sätt lyckades jag slänga mig ner på golvet och just då upphörde allt. Han var borta! Det negativa var borta och allt var som vanligt igen. Gardinstången måste ha påverkats av hans starka kraft då han trädde fram i en mänsklig gestalt. Men jag undrar så i efterhand vad som hade hänt om jag hade legat kvar och låtit han komma fram… Hade han sett likadan ut på nära håll eller hade hans utseende förändrats till något otäckt, så som i skräckfilmens värld? Det får jag aldrig veta, men snygg var han i alla fall, så det finns även snygga andar i andevärlden…

Text av: Theresa Kristensson

Som liten var jag aldrig rädd för döden, men nu på äldre dar har jag blivit det och är rädd för hur just mitt dödsögonblick kommer att vara. Men en kväll när jag minst anade fick jag uppleva känslan att ”dö”. Eller åtminstone vill jag tro att det var så.

Det var när min kära mormor hade gått bort. Mormor hade alltid stått mig nära. Samma dag som hon dog sa en röst inom mig att jag skulle ringa till mamma som befann sig vid hennes sida tillsammans med min moster på vårdhemmet i Jönköping. Jag var bara tvungen att få prata med henne och säga hur mycket jag älskade henne. Fast hon inte kunde säga någonting tillbaka så visste jag att hon kunde höra mig. Och vad mamma upptäckte när hon lade luren vid hennes öra var små ryckningar i ansiktet.

Sedan den kvällen när mormor somnade in har jag säkerligen frågat mamma minst tjugo gånger om hur det var för henne när hon tog sitt sista andetag. Fick hon panik? Var hon lila i ansiktet? Men hon var hur lugn som helst. Det sista andetaget var som små puffar som blev kortare och kortare.

Mormor har alltid varit skeptisk till andevärlden. Men tro det eller ej, bara någon månad efter sin bortgång fick jag träffa henne och fick äntligen den kramen jag aldrig hann få innan hon lämnade oss. Allt var som vanligt och jag skulle gå till sängs. Men just den kvällen hade jag svårt att komma till ro och tur var väl det för annars hade jag missat ett kärleksfullt möte med mormor där hon ville visa mig hur det var för henne att somna in.

I min övernaturliga upplevelse befann jag mig orörlig, som vanligt. Det surrande ljudet jobbade intensivt med min förlamning. Den här gången ville jag se vad som hände om jag inte kämpade emot, så jag lät mig frivilligt ligga kvar utan att ens försöka röra mig. Plötsligt ”befann” jag mig mentalt i min mormors sjukhussäng där hon lät mig få uppleva de sista andetagen. En medveten känsla som talade om för mig att nu var det dags. Tre stycken andetag som gjorde sig redo att lämna min ”kropp”. Det sista andetaget var som en enda stor luftbubbla som stannade kvar i halsen i några sekunder för att sedan pusta ut det allra sista.

Jag kände mig lätt som en fjäder där mitt medvetande svävade ut i hallen där min älskade mormor stod och väntade på mig. Där stod hon och speglade sig i hallspegeln så som hon oftast gjorde när hon levde. Det var alltid viktigt för henne att se bra ut och det verkar hon fortfarande tycka fast att hon är död.

– Hej mormor, sa en röst inom mig. Hon tittade glatt på mig och omfamnade mig med den varmaste kramen. En varm kärleksfull kram som sa mer än tusen ord. Det var det här jag behövde uppleva för att förstå att hon faktiskt har gått vidare in i ljuset.

När låsningen sedan släppte taget om mig satte jag mig upp i sängen med pigga ögon. Wow, sa jag högt för mig själv med pigga ögon. Det här vill jag göra fler gånger tänkte jag och gick upp för att svalka mig med ett glas jordgubbssaft.

Nu vet jag hur det kändes för mormor att få somna in. Tack älskade mormor för att du visade mig hur du upplevde döden. Älskar dig för evigt!

Text av Theresa Kristensson