Det Finns Även Snyggingar På Andra Sidan ;)

20130525-134554.jpg
Jag minns ett tillfälle då jag fick besök av en riktig snygg ande när jag bodde i Ängelholm. Det var en sen kväll och det var mörkt och kallt ute. Jag hade den där klumpen i magen och jag visste att det skulle hända något. Jag vågade inte gå och lägga mig. Jag tvingade mig själv att vara vaken. Det var en atmosfär i luften som talade om att det skulle hända något. Jag var så rädd! Jag kände hur det kröp längs ryggraden av andlig närvaro. jag kände mig återigen fången i mitt eget hem… Fri blev jag alltid när jag låtit något av det övernaturliga ske. Jag var bara tvungen att låta det ske. Klockan blev mycket och jag tvingade mig själv att gå till sängs, men bara jag inte somnade! Känslan omkring mig var tryckande och vakande. Jag visste precis var den osynliga anden stod någonstans. När jag hade lagt mig började jag känna mig konstig. Jag blev stel. Jag kunde plötsligt inte röra mig. Ett högt surrade ljud ekade i mitt huvud. Plötsligt såg jag en kille komma gåendes mot mig. Han hade ljust halvlångt hår med ett coolt pannband på sig. Han var snyggt klädd med ledig stil. Han bar en vit luvtröja och ljusa slitna jeans. Samtidigt som han gick mot mig flög gardinstången iväg med världens fart. Det var som en explosion. Jag låg som förlamad i min säng. Jag kunde inte röra mig. Det var som att en osynlig kraft sög musten ur mig som gjorde att jag låg som förlamad. Jag var klar i mitt medvetande att tänka. Jag visste att jag var tvungen att göra något åt det här för att det skulle sluta. Var jag fick min kraft ifrån vet jag inte, men på något sätt lyckades jag slänga mig ner på golvet, och då upphörde allt. Allt det negativa var borta och jag var ensam igen. Gardinstången måste ha påverkats av andens starka kraft då han trädde fram i en mänsklig gestalt. Jag kan undra än idag vad som hade hänt om jag inte hade slängt mig från sängen. Vad ville han mig tro? 
Så även snygga killar finns i Andevärlden 😉

Text av: Theresa Kristensson

Annonser

Känslan Att Dö

20130519-124201.jpg
Som liten var jag aldrig rädd för döden, men nu på senare år har jag blivit rädd för just hur mitt dödsögonblick ska se ut. Jag undrar många gånger hur det kommer att gå till…
Det var en sen kväll och mörkret hade intagit sin nattliga plats. Jag var sådär lagom trött efter kvällens övningar på psykometri och länkning med andevärlden, och hoppades på att få somna ganska så snart. Jag drog täcket över huvudet och slöt mina ögon. Jag ville sova men hjärnan ville något annat. Mina tankar började automatiskt vila på min kära bortgångna mormor som hade trätt fram under kvällens gång. Sedan den dagen hon dog har jag frågat min mamma säkerligen femtio gånger hur mormors sista andetag var. Kämpade hon och var hon lila i ansiktet, fick hon panik???
Min mamma hade fått ett samtal från läkaren som ville meddela att tiden snart var kommen, så mamma packade sin väska och for upp till Jönköping morgonen därpå. Vi hade ständig telefonkontakt, jag och mamma.  En morgon fick jag en stark känsla av att jag skulle ringa upp mammas mobil. Jag bad att få prata med mormor. Mamma varnade mig om att hon inte var medveten, men det blundade jag för eftersom det var hennes själ jag ville prata med. Mamma lade luren intill hennes öra, och jag kände hur ivrig jag var för att vilja säga några ord till henne.  Jag hörde att hon reagerade när hon hörde att det var jag.  Min mormor och jag har alltid haft en nära relation till varandra. Vi kunde prata om precis allting. Vi älskade att läsa skvallertidningar tillsammans och följa de kändisar som vi tyckte bra om. Kungafamiljen var något som facinerade mycket. Mina ord till henne var:  

– Hej mormor! Vill bara säga att du är den bästa mormorn i hela världen och jag älskar dig. Nu när du kommer till Andevärlden kommer du att skratta och se att jag hade rätt om att Andevärlden finns. Du kommer att ha det jätte bra och du måste komma och hälsa på mig när du har tid…

Det var viktigt för mig att få ett ”avsked”. Annars hade jag bara ångrat mig och klandrat mig själv för att jag inte hade lyssnat till mitt inre. Samma kväll somnade hon in.

 Jag kunde fortfarande inte sova och det kvittade hur mycket jag vände och bred på mig. Men plötsligt blev allt så konstigt… Jag kände hur stel jag blev och jag kunde inte röra mig. Jag var fullt medveten. Det var något som hände mig där jag låg. Plötsligt fick jag bilder i mitt huvud att jag låg i mormors sjukhussäng. Min mamma och min moster höll mina händer. Jag kände hur min andning blev mer lugnare och djupare. Jag kände hur det kroppsliga jaget var ”dött” och hur sista andetaget var. Mitt sista andetag var som en stor luftbubbla som försiktigt pös ut ur min livlösa kropp. Jag var inte rädd. Jag hade ju min mamma och min moster hos mig. De tog hand om mig på ett så bra ett fint sätt som gjorde att jag kände mig så trygg. 

Efter några minuters förnimmelse förstod jag vad jag hade varit med om. Jag var liggandes stilla och började känna efter om jag var rörlig eller ej. Jag var chockad eftersom jag förstod vad jag precis hade fått uppleva. Jag hade fått uppleva min mormors övergång till andra sidan. Jag reste mig upp ur sängen. Jag reagerade på hur lätt jag kände mig. Det var som om jag svävade… Jag var lätt som en fjäder. Efter att ha druckit ett glas vatten somnade jag som ett barn. Jag vill tolka den här upplevelsen att det var min mormor som ville visa mig och stilla min oro om att det var behagligt att få somna in på det sätt som hon gjorde…
Tack kära mormor ❤
Älskar dig för evigt!!!

Text av Theresa Kristensson