• 

Det är lugnt och stilla och klockan är strax över sex denna ljuva sommarkväll. Äntligen fläktar vinden skönt på balkongen. Och fåglarna, ja, de flyger fritt i skyn under den ljusblå himlen. Likaså änglarna. Min ängel svävar utanför balkongen och ser sig om runt husknuten.

Snett framför mig har jag tågstationen. Men när jag tittar mer noggrant så ser jag även en gammal gubbe från andevärlden som är ute och går. Han smälter bra in bland oss människor med sin lilla rullator. Han ser snäll och go ut och ler mot de som går förbi, men de verkar inte se honom. Han ser inte svensk ut. Med sitt silvervita och vågiga hår och gyllenbruna ansikte traskar han glatt vidare i tron om att alla ser honom. Han ser riktigt stilig ut med sina ”gamla år” på cirka åttio plus. Han ser välklädd ut med sin mörkgrå kavaj med lagom bylsiga jeans och sin vita skjorta prydligt instoppad i byxan. När jag följer hans spår med mitt inre öga ser det ut som att han är på väg till ålderdomshemmet för att hälsa på sina kompisar. Där verkar han trivas bra och vill ”umgås” med dem som ännu inte har kastat in ”handduken”.

När jag ser honom gå där på trottoaren så blir jag påmind om en annan upplevelse när jag en sen sommarkväll var på väg hem. Jag genade och tog vägen förbi ett semesterstängt dagis som jag lade märke till en äldre kvinna som stod vik köksfönstret och tittade ut. Hon stod mest stilla och ”torkade kastruller”. En före detta mat-tant som såg ut att vara omkring i sextioårsåldern. Hon såg dyster ut och verkade ha svårt att släppa taget om sitt förflutna och verkade känna sig mer hemma i köksmiljön på dagiset än i ”himlen”.

Jag vet att hon också lade märke till mig och har säkert sett mig fler gånger när jag har gått där förbi. Hon är en ande som inte behöver hjälp och är fri till att göra som hon själv vill.

Jag minns en annan gång för ett par år sedan. Det var också en sommarkväll och det var beachparty nere vid friluftsbadet här i Bjuv. Jag var ute och gick, men stannade upp då något lyckades fånga min uppmärksamhet lite extra mycket. Strax bredvid mig såg jag fysiskt, en halvt genomskinlig och brundassig gestalt där bara underkroppen syntes som gick tvärs över gatan. Där gick han precis som om det vore den självklaraste saken i världen. Att gå på den jordiska marken fast att man var död. Gissa om jag blev paff och kunde inte låta bli att följa honom med blicken tills jag inte längre såg honom.

– Ja, för det var en han. Och resten av kroppen såg jag i mitt inre.

Visst är det märkligt vad ögat kan se. Då undrar jag hur stark själens öga är när man inte längre finns i sin fysiska kropp. 

När jag är ute och går eller är i väg någonstans kan jag oftast själv bestämma när jag vill ”slå på” min andliga kanal. Tänker jag inte på det känns det avstängt, men ibland räcker det med att någon frågar mig och vips så har han eller hon bjudit in mig till att se. Som till exempel när min systerson Antons flickvän Amanda och hennes kompis hade vägarna förbi så dröjde det inte en lång stund förrän Amandas kompis frågade mig om kunde prata med andar. Hon var nyfiken och kunde inte låta bli att fråga om det möjligtvis fanns någon vid hennes sida, och eftersom hon hade frågat mig blev jag automatiskt inbjuden att se. På bara någon sekund såg jag hennes kära farmor göra sig synlig vid hennes sida och som idag är en av hennes andliga vägledare från andra sidan. Jag såg hur glad och häpen hon blev samtidigt som hon tyckte det var overkligt att jag faktiskt kunde prata med dem döda och när hon själv fick höra de personliga budskapen stämma överens med hennes livsstil såg jag allt en liten glädjetår rinna nerför hennes kind.

Jag älskar att lägga märke till andars och spökens utseenden och detaljer, att får prata med dem som om de fortfarande vore livs levande människor, det är en mäktig känsla. Ibland när jag inte är beredd på det kan jag tycka att de spontana mötena med andevärlden blir det bästa resultatet på en andlig kommunikation.

Nu medan jag sitter här på balkongen så ser jag på min grannes balkong som är precis bredvid min ytterligare en ande. Hon sitter på en brun köksstol och mumsar i sig ett gott saftigt äpple med ansiktet hitåt. En asiat. Hon är också åt det äldre hållet, men ser inte så värst gammal ut. Hon har lagom stora lockar med ett härligt småfräknigt runt ansikte. Jag förstår att hon tillhör de nya grannarna som har flyttat in för ett par veckor sedan och även hon verkar ha gjort sig hemmastadd. Med diskhandduken i handen torkar hon då och då av sin svettiga panna och det får mig att undra om hon också känner av sommarvärmen fast att hon är en ande. Hon verkar inte se mig. Men bara för att jag tror det så säger hon åt mig att jag inte ska glömma bort att dricka mitt vatten nu när det är så varmt ute. Jag ler mot henne och tar mig en svalkande slurk bara för det.

Det är inte bara tåg och bussar som hörs. Det hörs ett väldans oväsen bland fiskmåsarna på andra sidan järnvägen som förtvivlat jagar bort en Glada. Medan några flyger tillbaks så ser jag en stark, kanske den mest modigaste måsen av dem alla som flyger bestämt efter och säger: försvinn härifrån. Så man kan tydligen se mycket härifrån på min lilla balkong. Både andar, änglar och annat lite smått och gott.

Och nu kom Pågatåget. När jag sneglar över räcket så ser jag tre änglar på perrongen som verkar ha fullt upp med att ha koll på säkerheten. En vit ängel står vid tågets ”nos” och håller koll på de som stiger av och på, medan en gul ängel tar sig en titt under tåget samtidigt som jag ser en grön ängel sväva strax bakom det med bara några meters avstånd. Allt för att underlätta resan så mycket det bara går. Och när jag skannar tåget invändigt ser jag änglar ”osynligt” ta upp platsen längs gången där de står tätt intill sina skyddslingar. Jag hinner till och med se änglarnas blick över varandra och känna av deras naturliga och tysta kommunikation innan de far iväg. Detta är alltså en helt vanlig dag även för änglarna.

Likaså när jag sitter vid köksfönstret och tittar ut kan jag ibland se änglar sväva fritt i skyn. Jag ser direkt när en ängel tar till sig ett uppdrag och kan plötsligt tvärvända i sin riktning och flyga iväg med vindens fart.

Min ängel syns alltid svävandes strax framför mig en liten bit ovanför marken. Men för många år sedan när jag inte visste vad det var för något jag såg tyckte jag mig se svaga genomskinliga spår att följa som syntes någon centimeter ovanför asfalten. Precis som om de ville visa mig vägen fast att jag gick säkert på trottoaren. Om det så bara var en liten buckla på asfalten så styrde inte spåret rakt fram. Det svängde istället runt om den i hopp om att jag inte skulle snubbla. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte hur många gånger jag har snubblat över en sån där bula som asfaltsläggarna lämnat efter sig när jag har haft bråttom.

Det var mitt första omedvetna tecken på att det faktiskt var min ängel som försökte visa mig vägen men det skulle dröja ytterligare många år tills den äntligen lyckades nå fram till mig. Den andra signalen var att jag med tiden börjat reagerat på de andliga spåren, men som nu börjat ta till sig en annan form. Nu var den högre upp i sin höjd och svävade lodrät framåt istället för vågrät. Och en dag, när jag minst anade, överraskades jag med att få se en fantastisk ängel vid min sida. En ängel med en stark vitlysande kontur som faktiskt visade sig vara min skyddsängel.

Text av: Theresa Kristensson. En text från min andra bok: Röster från andevärlden.