När livet inte blir som planerat

En kväll strax innan jag och en kompis skulle åka in till stan och gå på bio för att se ”Fifty shades free” fick jag ett telefonsamtal. Det var en tjej som önskade att få boka en tid för en seans tillsammans med sin vän. Redan under telefonsamtalet hörde jag namnet Frida i mitt huvud. Som ett bildspel i mitt inre såg jag en ung tjej med mörkt långt hår som vandrade fram och tillbaka på en mindre väg, intill sin krockade bil. Jag sa inget utan ville hellre vänta tills vi skulle ses tre dagar senare.

Anden spökade fortfarande i mitt huvud under filmens gång och jag visste till hundra procent att jag skulle komma hem till en ande som satt och väntade på mig. Det har aldrig tidigare hänt men av någon anledning så längtade jag nästan hem. Och jag visste att jag hade rätt. Där satt hon i soffan när jag kom hem. Allt var så verkligt att jag nästan skulle kunna bjuda henne på en kopp te. Hade man kunnat umgås med andar hade hon nog varit rolig att umgås med. Snacka lite skit och skratta. För glad verkade hon vara i sin personlighet. Fast hon fick ett tragiskt slut upplevde jag henne som en glad och positiv ande. En som faktiskt accepterat sin död, men som ändå längtade efter att det skulle bli torsdag.

Man vet aldrig när en ande drar sig tillbaka så jag passade på att anteckna det jag fått till mig för att sedan läsa upp raderna om tre dagar.

Jag ser en ung tjej. Hon ser ut att vara omkring tjugo år. Hon vandrar fram och tillbaka på en smal landsväg. Hon har långt mörkt hår. Hon visar mig att hon har omkommit i en bilolycka och ser att hon har spräckt tinningen. Hennes ansikte ligger mot instrumentbrädan med ögonen öppna. Hon nämner namnet Frida”.

Jag frågar vänligt om hon har något budskap att förmedla till tjejerna och det hon vill säga är: ”öppna era sinnen och ta emot. Var inte rädda för att skapa i överflöd. Ni kan mer än vad ni tror. Var inte rädda för samarbete”. Det var vad hon ville säga hittills.

När torsdagen äntligen var kommen promenerade jag till Prästboden som är en liten stuga som jag hyr när jag har mina seanser. Var gång jag låser upp dörren omfamnas jag alltid av olika känslor. Ibland av en nervös sådan. Det är när en person vill ha bevis på att andevärlden finns. När jag möts av en sådan känsla vet jag med stor sannolikhet att någon är skeptisk till livet efter detta. Då sätts jag på prov på gott eller ont, vilket kan leda till att personen jag har framför mig sätter upp en medveten mur som jag ska försöka ta mig genom. Det är synd, för han eller hon sätter käppar i vägen för en möjlig kommunikation med någon som säkerligen hade önskat att få komma fram från andra sidan och säga hej.

När jag kom in i stugan hängde jag av mig jackan och tände några ljus för stämningens skull. Just den dagen hade jag inga känslor alls, jag var nollställd fram tills det knackade på dörren. Där möttes jag upp av två pigga tjejer som jag hälsade varmt välkomna.

De slog sig ned i soffan jag på stolen mitt emot. De var inte heller främmande för andevärlden och jag började enkelt förklara hur andar kommunicerade med mig. Sedan vecklade jag upp det nedskrivna papperet och läste raderna som jag hade fått till mig för tre dagar sedan.

Det visade sig att andepersonen var en ingift kusin till den ena tjejen och informationen stämde mycket bra överens med det jag redan hade skrivit ner. Under tiden som jag läste såg jag den unga tjejens vackra själ stå vid min vänstra sida. Och utan att de andra såg henne slog hon sig ned i soffan bredvid sin kusin där informationen flödade fram ännu mer om den tragiska olyckan. Under sin bilfärd var hon på väg mot ett nytt kapitel i sitt liv. Hon skulle nämligen bli sambo med sin kille som hon älskade så högt. Med en glad stämning och med sin favoritmusik på hög volym förändrades plötsligt allt på ett ögonblick. Från att vara livs levande och plötsligt död, men ändå så levande såg hon sin livlösa kropp med huvudet mot instrumentbrädan med ögonen öppna. Det gick snabbt. Hon dog direkt på plats med blodet rinnande för tinningen, endast tjugofyra år gammal och förmedlar till mig: ”Ni ska vara försiktiga när ni kör bil. och ni ska akta er för onda andar då ni är utmärkta offer att spöka för. Har ni någon gång besökt hemsökta platser? Låt bli!

Och med det sistnämnda kunde de inte låta bli att fnissa eftersom de tyckte det var så häftigt att besöka just hemsökta platser. Tiden rann iväg och mötet med två härliga sprudlande tjejer gick snart mot sitt slut. Det var lite sorgligt, men på något vis kändes det som att vi skulle ses snart igen.

Ungefär en och en halv vecka senare fick jag ett telefonsamtal där magkänslan sa att jag skulle svara. I luren hördes en glad kvittrande röst som undrade om jag gjorde hembesök. Vi bestämde träff redan dagen därpå då hon blivit så inspirerad av sin äldsta dotters möte med mig att hon genast ville träffa mig.

När jag väl kom dit blev jag trevligt bemött av en mamma som var ivrig med att vilja visa mig var någonstans det spökade som mest. – Det ska du egentligen inte avslöja, sa jag och log.

När vi gick in i ett av de mindre sovrummen var det som att komma in i en tät dimma där min andning blev tyngre. Jag blev snabbt påmind om mitt eget sovrum där otäcka ansikten kämpade med att vilja träda fram. Här var det likadant, förutom att den här andens ansikte såg snäll ut. Det var en ung kille i tjugoårsåldern, som ville komma i kontakt med den mellersta dottern. En charmig kille med rakat huvud under den mörkblå huvtröjan. Han var någon som hon tyckt väldigt mycket om. En förälskelse. Han var så full av kärlek och noga med att vårda de gemensamma minnen som han fortfarande bar med sig i sin skepnad. Som till exempel när de i sin rastlöshet hade hängt på lekplatsen med sina djupa samtal om sommarkvällarna. Han var så närvarande i sin ande att jag nästan kunde röra vid honom. Det blev ett känslomässigt möte med de unga med både skratt och tårar. En kille som alltid kommer finnas vid hennes sida. En så kallad skyddsande.

Vi gick vidare in i rummet bredvid. Det var minstingens rum, en liten flicka på sex år. En flicka som inte var närvarande i hemmet under tiden som jag var där i mitt andliga uppdrag. Där möttes jag av en fe som i kärlek som försökte komma i kontakt med flickan genom drömmar. Där satt hon på sängkanten och arbetade intensivt för en nattlig kommunikation, men förgäves. Mamman berättade att flickan var mycket medveten om den nattliga närvaron och är nu så rädd att hon sover i samma rum som sina föräldrar. Enligt fen själv så var hon där som en beskyddare och tyckte det var hög tid att lära känna varandra. En god fe som liknade fen i Askungen.

I rummet fanns också två stycken öppna portaler som gick raka vägen till andevärlden. En var genom spegeln som var uppspikad ovanför sängen. Den andra portalen bestod av en kraftig ljuspelare som var placerad i mitten av rummet, från golvet vidare upp genom de andra lägenheterna ovanpå. Den runda spegeln rekommenderade jag att ta bort. Jag uppfattade att spegeln var en genväg över till andra sidan som andar kunde använda sig av oavbrutet. För att slippa oinbjudna gäster bad jag därför mamman att ta ner den.

Under tiden som vi var i flickans rum var det något som stressade mig. Som om någon kallade på mig ifrån teverummet.

Efter en stund när jag låtit den sagolika fen förmedlat sitt budskap gick jag in i teverummet och ställde mig längst bort vid fönstret. Bakom mig fanns ytterligare ett sovrum. Där fångades jag upp av en äldre mans ande. Han kändes inte snäll. En ande som var rakt på sak. En propert klädd ande som delade med sig utan någon ånger om att han hade antastat en liten pojke. En pojke som var hans egen son. Detta ska ha hänt långt tillbaka i tiden och något som han fortfarande drogs till att göra som ande. Han hade definitivt inte hos den här kärleksfulla familjen att göra så jag kallade på ljusets änglar.

För mig utstrålar ängeln Mikael ljuset. Jag ser honom alltid i en vit förklädnad med ett blått lysande hjärta. Och kontakten mellan mamman och Mikael var inte heller främmande. – ”Vi känner varann”, sa han och lade sin hand på hennes vänstra axel.

Mikael berättade att han har hört hennes böner ända sedan hon var ett litet barn och att han fortfarande hör bönerna varje kväll hon ber. Jag såg hur rörd hon blev och just då fick jag en starkare tro om att jag ska be oftare än vad jag redan gör. Under tiden som Mikael jobbade såg jag den finklädda mannen bli alltmer otydlig. De mänskliga dragen försvann och snart hade jag en genomskinlig gestalt framför mig med grå konturer. Och snart var han borta.

Efter en stund när allt kändes klart visade familjen mig ett vackert fotografi på deras unga släkting som hade omkommit i den där tragiska bilolyckan. Hon såg precis ut så som jag själv hade sett henne. Det gjorde ont i mitt hjärta att se. Så ung och vacker och livet som just hade börjat…

Text av: Theresa Kristensson. En text från min andra bok: Röster från andevärlden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s