Anden i trappen

Jag hade precis tagit emot en god matlåda från mamma nere på parkeringen när jag plötsligt möttes upp av en ande som stod barfota precis utanför min lägenhetsdörr. Jag skulle just öppna dörren, men stannade upp när våra blickar möttes.

Ett ljust ansikte med ljusblå ögon. Några få gulliga fräknar på hennes smala näsben och en spikrak mittbena där hennes ljusa, långa och vågiga hårsvall var utsläppt över axlarna, ända ner till midjan. Det såg risigt ut. Ja, till och med lite skitigt. Likaså hennes klänning. Den påminde om en klassisk vit sjukhusklänning, men gav mig istället en känsla att det var en skön långärmad nattdress eller en nattklänning. Också den såg smutsig ut.

Hon såg frusen ut stackarn och stampade lite osäkert och visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen, så jag bjöd in henne. Hon tittade på mig med stora ögon, nästan lite tvekande och sa: ”Det får jag inte”, och syftade på de andra andarna. Jag tittade förvånat på henne, men förstod direkt vad hon menade. Min lägenhet består mesta dels av andar. Speciellt på nätterna.

”Bry dig inte om dom. De bestämmer inte, det gör jag och jag vill hjälpa dig eftersom du ser så vilsen ut,” och försökte vara lite rolig och gestikulerade med hela armen för att visa att hon var välkommen in.

Hon steg in, men med stor respekt för både mig och mina huserade andar som alltid håller till inne i sovrummet intill hallen. Hon både såg och kändes trött och erbjöd därför henne att vila en stund i en varm och skön lägenhet, att få luta sig tillbaka i soffan med en go filt om sig. Det var vad jag visualiserade till henne att få uppleva.

Jag blev glad att hon tog emot min gest och lät henne vara ifred en stund medan jag fixade lite i hemmet.

Efter en stund när jag var färdig gick jag ut i köket och teverummet, som är en enda stor öppen planyta, var hon inte längre i soffan. Jag vände mig om mot köket och där stod hon. Hon stod vid köksbänken och kände in. Det verkade som att hon tyckte att jag hade det fint. Min alldeles nybyggda lägenhet.

Jag ville inte stressa henne, men frågade lite försiktigt om hon var villig att berätta lite om sig själv i det senaste livet hon hade levt och det verkade hon inte ha något emot, så vi slog oss ner i varsin tvåsits soffa.

Hon hade inte varit lyckligt gift med sin man som inte varit så snäll. En bestämd man med psykiska utbrott när det inte blev som han ville. Och som straff, när han inte tyckte att hon var duktig nog låste han henne ute i kylan. Gång på gång, på gång…Han spelade ut henne med sin egen dåliga självkänsla att hon själv börjat tvivla på om det var hon som var psykisk instabil.

Men det kom en dag då hon inte orkade mer. Det var när hon återigen hade blivit utslängd. Denna gången utan tofflor. Ute i kylan låg det fortfarande ett tunt snötäcke och när hon sökte skydd under skjulet fick hon plötsligt nog och vände sig om och gick därifrån. Barfota…

Hon gick och gick och lämnade bakom sig allt hon hade. En gård. En psykisk sjuk man som hade ett rykte om sig att vara aggressiv, något som han blundade för och trodde sig vara omtyckt. Hon lämnade sin son som hon älskade över allt annat. Hon lämnade precis allt och gick tills benen inte längre orkade och lade sig till slut vid en skogsdunge, strax intill en stor vägkant och frös ihjäl.

Jag har träffat på många andar och fått lyssna på deras öden, men den här anden, som satt mitt emot mig, i mitt hem… Stackarn, tänkte jag för mig själv. ”När hände detta”? frågade jag och kände mig lite ledsen. ”1987” svarade hon mig. ”Var någonstans var det?” undrade jag och fick till svar: Småland.

( kan ha fel, men jag får en magkänsla att det var någonstans mellan Skåne och Småland )

Hon visste mycket väl om att hon var död. Det märkte hon direkt när själen hade lämnat hennes kropp, men hon ville stanna för att skydda sin son, men lyckades inte bli sedd. ”Ingen ser mig.” Jag sa att jag ville hjälpa henne. Hon reste sig och satte sig på knä framför mig och tog min hand. Jag såg tacksamheten. Hela hon lös upp. ”Jag vill till mormor”, sa hon och log så att hennes ena missfärgade framtand syntes ( kanske ett kännetecken om någon skulle känna igen henne ).

Bakom henne skymtade jag ett ljusblått sken som hela tiden blev starkare. En portal över till den andra sidan. Jag kunde känna hennes känslor. Ett lyckorus i magen och en nätt dragning som drog i henne lite försiktigt. Jag bad henne att ställa sig upp och vända sig mot ljuspelaren när en trappa till himlen gjorde sig tydlig.

”Gå fram till trappan i ljusskenet”, sa jag och log. Hon gjorde inget motstånd utan gick frivilligt dit och ställde sig i skenet. ”Om du tittar upp så ser du att det är någon som är på väg och möter dig.” Hon såg samma som jag och kände igen det bekanta och trygga ansiktet. Det var hennes älskade mormor, precis som hon önskade.

Och halvvägs till möte i portalen, nådde de äntligen fram till varandra där hon kärleksfullt blev omsvept med en go flanellfilt över axlarna. En rutig, rödvit flanellfilt med vita fransar var det sista jag såg när de tillsammans gick vidare in i ljuset och över till den andra sidan…

Text av: Theresa kristensson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s