Vem var de och vilken tidsepok kom de ifrån?

Det var natt och jag kunde inte sova. Och min nästäppa, den gjorde ju inte saken bättre när inget nässpray fanns. Att vända och vrida på mig hela tiden gjorde mig rastlös, nästan lite irriterad. Jag kunde likaväl stiga upp och göra annat än att försöka tvinga mig själv till sömns när jag plötsligt hörde en röst som sa; ”Har hon lunch nu?”… En vänlig röst som lät tillhöra en gammal tant. Lite smårosslig, men en varm och go röst som på något sätt lät kärleksfull och omhändertagande.

Jag vände mig om och fick syn på en gammal tant som stod tätt intill min säng. Lite framåtlutad, som om hon vakade över något. En sjuksköterska från en gammal tid tillbaka. Kanske ett eller tvåhundra år tillbaks i tiden med tanke på sin stil. En ljus, långärmad dräkt med krage och ett stort vitt förkläde. Och den där klassiska mössan man knyter under hakan. Det var så hon visade sig.

Känslan jag hann uppfatta var att hon har jobbat långt in i sin höga ålder. En äkta, hederlig sjuksköterska som fortfarande går omkring och verkar inom sitt ”yrke”, fast som ande.

Det var som om hon pratade med en annan ande, för när jag tittade åt det andra hållet fick jag syn på ytterligare en sköterska. Fast en betydligt yngre, men i samma stil som den gamle tanten förutom mössan. Hon bar en finare liten hätta utan snörning så att hennes ljusa, mjuka lockar fick andas. En blyg och försiktig själ som verkade vara under ”utbildning inom sjukvården”. Inte alls så gammal. Kanske runt tjugofem nånting. Hon påminde lite om Ingrid Bergman.

När jag lade märke till att hon försökte se sig om efter den andra sköterskan, vem det nu än var, så fick jag en inre vision om ett sjukhus. Ett ljust och fint rum med öppen dörr så att ett ljusblått plastgolv skymtades i ögonvrån. Jag blev ännu mer nyfiken och ville se mera. Det fick jag. Jag fick se ut i korridoren lite snabbt. Där var tomt men det hördes röster. Antingen om det var andars röster eller om det var energiminnena från förr som fortfarande ekade mellan väggarna. Jag sögs in i ett rus. Det var som om jag befann mig i en annan epok. Samma tid som när dessa andarna levde för cirka hundra år sedan. En mycket lättare och vänligare tid än den som är nu.

Plötsligt blev allting svart och jag blev påmind om min egen verklighet igen där jag hade besök av de här två andarna. Men varför besökte dem mig? Och av den gamle tantens fråga att döma om att någon var på lunch… vem var det och varför var hon mån om att hon skulle komma hit? Var de kanske en trio som höll i hop i vått och torrt, men inte i natt?…. Som om den tredje sköterskan kanske kunde vara i närheten, men utom synhåll.

Skrämde de mig? Nej! Snarare tvärtom. De fascinerade mig! Ett par dagar senare slog det mig varför de hade dykt upp. Det är ju Coronatider! Det är ju klart som attan att de vill hjälpa till och heala i dessa tider. Jag som låg i värsta nästäppan och även kände mig tung i kroppen så är det ju inte alls konstigt när jag tänker efter…

Text av: Theresa Kristensson

Den gamla hästgården

I mitt andliga uppdrag vet jag oftast inte vem det är jag ska besöka och jag låter mig heller inte ta reda på det, förutom när magkänslan säger ifrån. Då gör jag inte det.

Men i det här fallet, när jag fick ett meddelande från en person vars föräldrar var i starkt behov av hjälp överskjölde en slags hemlängtan inom mig. En pirrig känsla som inte var min egen och som sa att jag bara var tvungen att ta mig dit. Och fram tills dess, tills dagen var kommen, blev jag konstant påmind om mitt besök som om någon tryckte på mina inre känslomässiga knappar.

När dagen väl var kommen kände jag en oro inom. En jättestark nervositet. Och faktiskt så var det min egen nervositet som florerade inom mig. En illamående känsla som jag önskade kunna trolla bort. Varför mådde jag så här undrade jag och blev nästan lite irriterad.

Nåväl, klockan började närma sig klockslaget då mamma skulle hämta upp mig eftersom jag inte har något körkort och gick ner till parkeringen. Solen kändes lagom varm för en gångs skull då sommarvärmen inte är något för mig och tänkte att jag nog skulle stå ut med värmen idag.

Med mammas glada humör kändes det genast bättre och med GPS:ens förträffliga vägledning lämnade vi Bjuv bakom oss. Jag trodde vi skulle köra en längre sträcka men när vi efter bara en liten stund styrde kosan in på en smal slingrig väg som inte tycktes ta slut var vi plötsligt långt inne på vischan.

Runt om oss, vackert som ett fotografi passerade vi stora härliga fält med massa hästhagar. Det kändes så fridfullt här ute. Vi hade helt enkelt hamnat i paradiset! Jag var som förtrollad och min nervositet var som bortblåst. Hästdrömmen återspeglade sig på nytt om att få ha en alldeles egen häst att rå om och mindes med kärlek mina stunder på bjärehalvön som barn med en massa hästar omkring mig.

Jag hoppade nästan till när rösten från GPS :en kallade mig tillbaka till verkligheten igen, och som sa att om  femtio meter skulle vi nå slutdestinationen. Alltså var vi framme.

Jag tackade mamma för skjutsen och gick till mötes till kvinnan som hälsade mig välkommen till gården. En mycket vänlig och neutral kvinna som jag faktiskt trodde skulle vara äldre, men som såg ut att vara omkring sextio. – Ja, kanske till och med yngre, både hon och hennes man.

Likaså deras dotter som också såg så ung och fräsch ut i sin fina håruppsättning. Väl inne på gården när vi stängt grinden om oss nämnde fadern, i all vänlighet, att han var en skeptiker, men ändå inte. Han var lite mitt emellan och just då föll polletten ner för mig om varför jag hade varit så nervös. Men just nu så skrämde inte det mig. Deras naturliga utstrålning gjorde mig lugn.

Innan vi gick in i huset såg jag platsminnen längs med hagarna från en så lång tid tillbaka som säkerligen kunde vara hundrafemtio, till tvåhundra år tillbaka i tiden där människor från andra gårdar genade över till varandra för att hämta föda eller andra nödvändigheter. De verkade vara mycket hjälpsamma och snälla mot varandra. Som om det vore den självklaraste saken i världen. Det var en vacker syn att se. Så levande…

Vi gick in i den lilla tamburen och tog av oss skorna. Köket var precis framför. Både köket och matrummet var fortfarande bevarat i gammal stil med sin vackra finputsade spis. Kanske lite småfix här och där, men det är ju sånt som hör till. Redan i köket överväldades jag av en energivåg. En god sådan och försökte följa spåret som gick vidare in till ett lagom stort matrum.

Ett ljust rum med fönster ut mot hästgården. Där blev jag stående en liten stund och fick syn på en gammal man sittandes i soffan inne i teverummet. En man som såg ut att tillhöra den förgångna tiden som jag hade sett ute vid hästhagarna. Han såg inte fattig ut men inte heller jätte rik, men en som åtminstone hade haft det bra. En som alltid lyckats överleva svåra tider.

Jag tyckte att han hade bra med kläder. En avslappnad brunklädd ande som fortfarande gick belåtet omkring i sina ”ägor”. Han var bara inte redo att släppa taget. Inte av negativa skäl, utan mest för att han själv hade blivit ”förälskad” i de nya ägarna.

Så i stället för att spöka hade han välkomnat familjen med öppna armar. Som en osynlig gårdsman hade han sett familjens barn växa upp, vilka djur som hälsades välkomna till gården. Och om sanningen skulle fram hade han fastnat lite extra för dottern. Han tyckte det var så fint att se hennes kärlek till djuren och avslöjade till och med att han visste om hennes djupa band som hon hade till sin häst.

Plötsligt fick jag syn på en annan ande utanför fönstret. En ung kille i luvtröja som kikade in. Den gamle mannen berättade att han otaliga gånger hade försökt ta honom under sina ”vingar” men utan att lyckas. Det fanns ingen tillit från den yngres sida utan stannade hellre kvar där ute.

Efter en bra stund var det dags att gå ut till stallet. Där upplevde jag inga spökerier överhuvudtaget. Det kändes lugnt och skönt och den gamle mannen hade god översyn på allt kändes det som. Förutom en sak… Det kom att visa sig att när jag trodde mig vara färdig med mitt besök undrade familjen om jag verkligen inte kände av något mer?… Jag kände inget annat än kärlek.

De frågade om jag hade lust att gå in i huset igen och känna av uppe på ovanvåningen. Och mycket riktigt var det något i alla fall för när jag tog de tre första trappstegen var det som att gå in i en osynlig vägg och var tvungen att backa. Det var mig ett riktigt starkt motstånd. Den energin var inte rolig att möta. Jag blev riktigt yr i bollen när jag kom upp på andra våningen. Jag kände mig nästan lite full. Det var en helt annan energi jag stod inför nu när jag befann mig i föräldrarnas sovrum och som även fungerade som en genomgång in till ett ytterligare sovrum som visade sig vara ett pojkrum.

Jag drogs in dit med en gång och fastnade nästan direkt för en lastbil som utmärkte sig extra i mina ögon. Kommer inte ihåg om det var till prydnads eller om det var en gammal leksakslastbil, men jag fastnade i alla fall för den. Lastbilen utstrålade nämligen ett starkt budskap. Det handlade om den inramade bilden på pojken, att han i framtiden skulle vara extra försiktig ute i trafiken nära lastbilar.

I ett andra budskap utlöstes en explosion. En brand. Det var också en sträng order till familjen om att vara noggranna med att hålla koll på spisen därnere. Tänka sig att det här var en helt okänd ande som bara råkat haft vägarna förbi och som turligt nog envist stannat kvar när han föutsåg dessa starka varningar. På så sätt hade han medvetet gjort ljud ifrån sig på nattetid och ansträngt sig till hundra för att en dag få budskapen sagt innan det kunde bli för sent.

Djupt tacksamma för informationen försökte jag därefter övertala den här fantastiska anden, eller ska jag kanske säga beskyddaren, att släppa taget om familjen och låta sig gå vidare någon annanstans. Men det var ju just det hans syfte var att vandra vidare som en äkta vandrare tills någon annan person kanske skulle behöva hans hjälp…

Hela den här dagen var så fantastisk på så många vis. Ett möte med tre härliga personer och två fantastiska andar och mysiga hästar att klappa gick mot sitt slut. Handen på hjärtat så var det här mötet bland de starkaste jag någonsin mött.

Text av: Theresa kristensson

Intuitivt målande

Har fått en ny hobby. Så nu har jag tre intressen helt plötsligt bara sådär. Det största intresset är den mediala biten som ligger mig närmast om hjärtat.

Det andra är att skriva. Jag minns som liten, innan jag lärde mig stava skapade jag små berättelser i mitt huvud där fantasin blommade utan ord. Jag drömde mig ofta bort till en regnbåge som inte finns i denna värld. Dit ville jag färdas och stanna för gott. Allt för att slippa mina ”mänskliga” måsten.

Mitt tredje intresse, det som jag precis har fått upp ögonen för är att måla. Det behöver inte vara vackert. Jag låter det bli som det blir. Men något jag gillar och även tror på är intuitionen. Andlig som jag är så tror jag på en högre kraft, och just den här högre kraften har gjort sitt till att framhäva ett ansikte i min målning.

Ett utseende som en gång tillhört ett förflutet liv. Och för att inte förstöra det redan upptäckta ansiktet bad jag min konstnärliga syster om hjälp att nätt och jämnt framhäva honom i all enkelhet.

Text av: Theresa kristensson

Traryds vackra kyrkogård

Du vackra kyrkogård. Så fint ompysslad du blir. Vår allra sista fysiska slutdestination. Traryd, där mina rötter härstammar från tre generationer tillbaka och att strosa runt där en ljuvlig julikväll tillsammans med min mamma bärs med blandade känslor inom mig.

Där min mamma och styvfar en dag ska vila i frid, där ska jag också bäddas ner. Om det så bara är min aska. Som barn har jag alltid trott att alla tidens generationer ska bäddas ner tryggt tätt intill varandra. Men nu i vuxen ålder inser jag att våra liv skiljer sig långt ifrån varandras och att vi till slut, generationsmässigt, glider isär av livets många olika anledningar på gott och ont.

Text av: Theresa kristensson

Är en sten magisk nog för att ge beskydd?

Jag tror inte på allt och är en liten skeptiker när det kommer till andliga stenar, om det finns fuskstenar i samma stil som föreställer de äkta kraftfulla stenarna.

Men jag blev märkbart förvånad över just stenen Onyx, som tydligen ska vara en mycket kraftfull sten som absorberar och transformerar negativ energi och ger stark beskydd. Nästan varje natt har jag haft besök från andra sidan, men nu känns det tomt. Riktigt tomt om jag ska vara ärlig och då har jag inte ens placerat stenen i sovrummet där dom brukar hålla till. Stenen ligger fint på fönsterbrädan inne i teverummet.

Först köpte jag stenen i syfte på att prova att hålla människor borta som jag inte tycker om, men till min stora förvåning så verkar andarna ha reagerat på Onyxen istället.

Så vill jag kalla stenen för magisk? Ja, det vill jag!

I och för sig har det varit inbrott i mitt trapphus för ett par månader sedan men som tur var blev inte jag drabbad. Kan stenen ha skyddat mitt hem tro? Jag vet inte, men jag hoppas det.

Text av: Theresa kristensson

När livet inte blir som planerat

En kväll strax innan jag och en kompis skulle åka in till stan och gå på bio för att se ”Fifty shades free” fick jag ett telefonsamtal. Det var en tjej som önskade att få boka en tid för en seans tillsammans med sin vän. Redan under telefonsamtalet hörde jag namnet Frida i mitt huvud. Som ett bildspel i mitt inre såg jag en ung tjej med mörkt långt hår som vandrade fram och tillbaka på en mindre väg, intill sin krockade bil. Jag sa inget utan ville hellre vänta tills vi skulle ses tre dagar senare.

Anden spökade fortfarande i mitt huvud under filmens gång och jag visste till hundra procent att jag skulle komma hem till en ande som satt och väntade på mig. Det har aldrig tidigare hänt men av någon anledning så längtade jag nästan hem. Och jag visste att jag hade rätt. Där satt hon i soffan när jag kom hem. Allt var så verkligt att jag nästan skulle kunna bjuda henne på en kopp te. Hade man kunnat umgås med andar hade hon nog varit rolig att umgås med. Snacka lite skit och skratta. För glad verkade hon vara i sin personlighet. Fast hon fick ett tragiskt slut upplevde jag henne som en glad och positiv ande. En som faktiskt accepterat sin död, men som ändå längtade efter att det skulle bli torsdag.

Man vet aldrig när en ande drar sig tillbaka så jag passade på att anteckna det jag fått till mig för att sedan läsa upp raderna om tre dagar.

Jag ser en ung tjej. Hon ser ut att vara omkring tjugo år. Hon vandrar fram och tillbaka på en smal landsväg. Hon har långt mörkt hår. Hon visar mig att hon har omkommit i en bilolycka och ser att hon har spräckt tinningen. Hennes ansikte ligger mot instrumentbrädan med ögonen öppna. Hon nämner namnet Frida”.

Jag frågar vänligt om hon har något budskap att förmedla till tjejerna och det hon vill säga är: ”öppna era sinnen och ta emot. Var inte rädda för att skapa i överflöd. Ni kan mer än vad ni tror. Var inte rädda för samarbete”. Det var vad hon ville säga hittills.

När torsdagen äntligen var kommen promenerade jag till Prästboden som är en liten stuga som jag hyr när jag har mina seanser. Var gång jag låser upp dörren omfamnas jag alltid av olika känslor. Ibland av en nervös sådan. Det är när en person vill ha bevis på att andevärlden finns. När jag möts av en sådan känsla vet jag med stor sannolikhet att någon är skeptisk till livet efter detta. Då sätts jag på prov på gott eller ont, vilket kan leda till att personen jag har framför mig sätter upp en medveten mur som jag ska försöka ta mig genom. Det är synd, för han eller hon sätter käppar i vägen för en möjlig kommunikation med någon som säkerligen hade önskat att få komma fram från andra sidan och säga hej.

När jag kom in i stugan hängde jag av mig jackan och tände några ljus för stämningens skull. Just den dagen hade jag inga känslor alls, jag var nollställd fram tills det knackade på dörren. Där möttes jag upp av två pigga tjejer som jag hälsade varmt välkomna.

De slog sig ned i soffan jag på stolen mitt emot. De var inte heller främmande för andevärlden och jag började enkelt förklara hur andar kommunicerade med mig. Sedan vecklade jag upp det nedskrivna papperet och läste raderna som jag hade fått till mig för tre dagar sedan.

Det visade sig att andepersonen var en ingift kusin till den ena tjejen och informationen stämde mycket bra överens med det jag redan hade skrivit ner. Under tiden som jag läste såg jag den unga tjejens vackra själ stå vid min vänstra sida. Och utan att de andra såg henne slog hon sig ned i soffan bredvid sin kusin där informationen flödade fram ännu mer om den tragiska olyckan. Under sin bilfärd var hon på väg mot ett nytt kapitel i sitt liv. Hon skulle nämligen bli sambo med sin kille som hon älskade så högt. Med en glad stämning och med sin favoritmusik på hög volym förändrades plötsligt allt på ett ögonblick. Från att vara livs levande och plötsligt död, men ändå så levande såg hon sin livlösa kropp med huvudet mot instrumentbrädan med ögonen öppna. Det gick snabbt. Hon dog direkt på plats med blodet rinnande för tinningen, endast tjugofyra år gammal och förmedlar till mig: ”Ni ska vara försiktiga när ni kör bil. och ni ska akta er för onda andar då ni är utmärkta offer att spöka för. Har ni någon gång besökt hemsökta platser? Låt bli!

Och med det sistnämnda kunde de inte låta bli att fnissa eftersom de tyckte det var så häftigt att besöka just hemsökta platser. Tiden rann iväg och mötet med två härliga sprudlande tjejer gick snart mot sitt slut. Det var lite sorgligt, men på något vis kändes det som att vi skulle ses snart igen.

Ungefär en och en halv vecka senare fick jag ett telefonsamtal där magkänslan sa att jag skulle svara. I luren hördes en glad kvittrande röst som undrade om jag gjorde hembesök. Vi bestämde träff redan dagen därpå då hon blivit så inspirerad av sin äldsta dotters möte med mig att hon genast ville träffa mig.

När jag väl kom dit blev jag trevligt bemött av en mamma som var ivrig med att vilja visa mig var någonstans det spökade som mest. – Det ska du egentligen inte avslöja, sa jag och log.

När vi gick in i ett av de mindre sovrummen var det som att komma in i en tät dimma där min andning blev tyngre. Jag blev snabbt påmind om mitt eget sovrum där otäcka ansikten kämpade med att vilja träda fram. Här var det likadant, förutom att den här andens ansikte såg snäll ut. Det var en ung kille i tjugoårsåldern, som ville komma i kontakt med den mellersta dottern. En charmig kille med rakat huvud under den mörkblå huvtröjan. Han var någon som hon tyckt väldigt mycket om. En förälskelse. Han var så full av kärlek och noga med att vårda de gemensamma minnen som han fortfarande bar med sig i sin skepnad. Som till exempel när de i sin rastlöshet hade hängt på lekplatsen med sina djupa samtal om sommarkvällarna. Han var så närvarande i sin ande att jag nästan kunde röra vid honom. Det blev ett känslomässigt möte med de unga med både skratt och tårar. En kille som alltid kommer finnas vid hennes sida. En så kallad skyddsande.

Vi gick vidare in i rummet bredvid. Det var minstingens rum, en liten flicka på sex år. En flicka som inte var närvarande i hemmet under tiden som jag var där i mitt andliga uppdrag. Där möttes jag av en fe som i kärlek som försökte komma i kontakt med flickan genom drömmar. Där satt hon på sängkanten och arbetade intensivt för en nattlig kommunikation, men förgäves. Mamman berättade att flickan var mycket medveten om den nattliga närvaron och är nu så rädd att hon sover i samma rum som sina föräldrar. Enligt fen själv så var hon där som en beskyddare och tyckte det var hög tid att lära känna varandra. En god fe som liknade fen i Askungen.

I rummet fanns också två stycken öppna portaler som gick raka vägen till andevärlden. En var genom spegeln som var uppspikad ovanför sängen. Den andra portalen bestod av en kraftig ljuspelare som var placerad i mitten av rummet, från golvet vidare upp genom de andra lägenheterna ovanpå. Den runda spegeln rekommenderade jag att ta bort. Jag uppfattade att spegeln var en genväg över till andra sidan som andar kunde använda sig av oavbrutet. För att slippa oinbjudna gäster bad jag därför mamman att ta ner den.

Under tiden som vi var i flickans rum var det något som stressade mig. Som om någon kallade på mig ifrån teverummet.

Efter en stund när jag låtit den sagolika fen förmedlat sitt budskap gick jag in i teverummet och ställde mig längst bort vid fönstret. Bakom mig fanns ytterligare ett sovrum. Där fångades jag upp av en äldre mans ande. Han kändes inte snäll. En ande som var rakt på sak. En propert klädd ande som delade med sig utan någon ånger om att han hade antastat en liten pojke. En pojke som var hans egen son. Detta ska ha hänt långt tillbaka i tiden och något som han fortfarande drogs till att göra som ande. Han hade definitivt inte hos den här kärleksfulla familjen att göra så jag kallade på ljusets änglar.

För mig utstrålar ängeln Mikael ljuset. Jag ser honom alltid i en vit förklädnad med ett blått lysande hjärta. Och kontakten mellan mamman och Mikael var inte heller främmande. – ”Vi känner varann”, sa han och lade sin hand på hennes vänstra axel.

Mikael berättade att han har hört hennes böner ända sedan hon var ett litet barn och att han fortfarande hör bönerna varje kväll hon ber. Jag såg hur rörd hon blev och just då fick jag en starkare tro om att jag ska be oftare än vad jag redan gör. Under tiden som Mikael jobbade såg jag den finklädda mannen bli alltmer otydlig. De mänskliga dragen försvann och snart hade jag en genomskinlig gestalt framför mig med grå konturer. Och snart var han borta.

Efter en stund när allt kändes klart visade familjen mig ett vackert fotografi på deras unga släkting som hade omkommit i den där tragiska bilolyckan. Hon såg precis ut så som jag själv hade sett henne. Det gjorde ont i mitt hjärta att se. Så ung och vacker och livet som just hade börjat…

Text av: Theresa Kristensson. En text från min andra bok: Röster från andevärlden.

En stund på balkongen

Det är lugnt och stilla och klockan är strax över sex denna ljuva sommarkväll. Äntligen fläktar vinden skönt på balkongen. Och fåglarna, ja, de flyger fritt i skyn under den ljusblå himlen. Likaså änglarna. Min ängel svävar utanför balkongen och ser sig om runt husknuten.

Snett framför mig har jag tågstationen. Men när jag tittar mer noggrant så ser jag även en gammal gubbe från andevärlden som är ute och går. Han smälter bra in bland oss människor med sin lilla rullator. Han ser snäll och go ut och ler mot de som går förbi, men de verkar inte se honom. Han ser inte svensk ut. Med sitt silvervita och vågiga hår och gyllenbruna ansikte traskar han glatt vidare i tron om att alla ser honom. Han ser riktigt stilig ut med sina ”gamla år” på cirka åttio plus. Han ser välklädd ut med sin mörkgrå kavaj med lagom bylsiga jeans och sin vita skjorta prydligt instoppad i byxan. När jag följer hans spår med mitt inre öga ser det ut som att han är på väg till ålderdomshemmet för att hälsa på sina kompisar. Där verkar han trivas bra och vill ”umgås” med dem som ännu inte har kastat in ”handduken”.

När jag ser honom gå där på trottoaren så blir jag påmind om en annan upplevelse när jag en sen sommarkväll var på väg hem. Jag genade och tog vägen förbi ett semesterstängt dagis som jag lade märke till en äldre kvinna som stod vik köksfönstret och tittade ut. Hon stod mest stilla och ”torkade kastruller”. En före detta mat-tant som såg ut att vara omkring i sextioårsåldern. Hon såg dyster ut och verkade ha svårt att släppa taget om sitt förflutna och verkade känna sig mer hemma i köksmiljön på dagiset än i ”himlen”.

Jag vet att hon också lade märke till mig och har säkert sett mig fler gånger när jag har gått där förbi. Hon är en ande som inte behöver hjälp och är fri till att göra som hon själv vill.

Jag minns en annan gång för ett par år sedan. Det var också en sommarkväll och det var beachparty nere vid friluftsbadet här i Bjuv. Jag var ute och gick, men stannade upp då något lyckades fånga min uppmärksamhet lite extra mycket. Strax bredvid mig såg jag fysiskt, en halvt genomskinlig och brundassig gestalt där bara underkroppen syntes som gick tvärs över gatan. Där gick han precis som om det vore den självklaraste saken i världen. Att gå på den jordiska marken fast att man var död. Gissa om jag blev paff och kunde inte låta bli att följa honom med blicken tills jag inte längre såg honom.

– Ja, för det var en han. Och resten av kroppen såg jag i mitt inre.

Visst är det märkligt vad ögat kan se. Då undrar jag hur stark själens öga är när man inte längre finns i sin fysiska kropp. 

När jag är ute och går eller är i väg någonstans kan jag oftast själv bestämma när jag vill ”slå på” min andliga kanal. Tänker jag inte på det känns det avstängt, men ibland räcker det med att någon frågar mig och vips så har han eller hon bjudit in mig till att se. Som till exempel när min systerson Antons flickvän Amanda och hennes kompis hade vägarna förbi så dröjde det inte en lång stund förrän Amandas kompis frågade mig om kunde prata med andar. Hon var nyfiken och kunde inte låta bli att fråga om det möjligtvis fanns någon vid hennes sida, och eftersom hon hade frågat mig blev jag automatiskt inbjuden att se. På bara någon sekund såg jag hennes kära farmor göra sig synlig vid hennes sida och som idag är en av hennes andliga vägledare från andra sidan. Jag såg hur glad och häpen hon blev samtidigt som hon tyckte det var overkligt att jag faktiskt kunde prata med dem döda och när hon själv fick höra de personliga budskapen stämma överens med hennes livsstil såg jag allt en liten glädjetår rinna nerför hennes kind.

Jag älskar att lägga märke till andars och spökens utseenden och detaljer, att får prata med dem som om de fortfarande vore livs levande människor, det är en mäktig känsla. Ibland när jag inte är beredd på det kan jag tycka att de spontana mötena med andevärlden blir det bästa resultatet på en andlig kommunikation.

Nu medan jag sitter här på balkongen så ser jag på min grannes balkong som är precis bredvid min ytterligare en ande. Hon sitter på en brun köksstol och mumsar i sig ett gott saftigt äpple med ansiktet hitåt. En asiat. Hon är också åt det äldre hållet, men ser inte så värst gammal ut. Hon har lagom stora lockar med ett härligt småfräknigt runt ansikte. Jag förstår att hon tillhör de nya grannarna som har flyttat in för ett par veckor sedan och även hon verkar ha gjort sig hemmastadd. Med diskhandduken i handen torkar hon då och då av sin svettiga panna och det får mig att undra om hon också känner av sommarvärmen fast att hon är en ande. Hon verkar inte se mig. Men bara för att jag tror det så säger hon åt mig att jag inte ska glömma bort att dricka mitt vatten nu när det är så varmt ute. Jag ler mot henne och tar mig en svalkande slurk bara för det.

Det är inte bara tåg och bussar som hörs. Det hörs ett väldans oväsen bland fiskmåsarna på andra sidan järnvägen som förtvivlat jagar bort en Glada. Medan några flyger tillbaks så ser jag en stark, kanske den mest modigaste måsen av dem alla som flyger bestämt efter och säger: försvinn härifrån. Så man kan tydligen se mycket härifrån på min lilla balkong. Både andar, änglar och annat lite smått och gott.

Och nu kom Pågatåget. När jag sneglar över räcket så ser jag tre änglar på perrongen som verkar ha fullt upp med att ha koll på säkerheten. En vit ängel står vid tågets ”nos” och håller koll på de som stiger av och på, medan en gul ängel tar sig en titt under tåget samtidigt som jag ser en grön ängel sväva strax bakom det med bara några meters avstånd. Allt för att underlätta resan så mycket det bara går. Och när jag skannar tåget invändigt ser jag änglar ”osynligt” ta upp platsen längs gången där de står tätt intill sina skyddslingar. Jag hinner till och med se änglarnas blick över varandra och känna av deras naturliga och tysta kommunikation innan de far iväg. Detta är alltså en helt vanlig dag även för änglarna.

Likaså när jag sitter vid köksfönstret och tittar ut kan jag ibland se änglar sväva fritt i skyn. Jag ser direkt när en ängel tar till sig ett uppdrag och kan plötsligt tvärvända i sin riktning och flyga iväg med vindens fart.

Min ängel syns alltid svävandes strax framför mig en liten bit ovanför marken. Men för många år sedan när jag inte visste vad det var för något jag såg tyckte jag mig se svaga genomskinliga spår att följa som syntes någon centimeter ovanför asfalten. Precis som om de ville visa mig vägen fast att jag gick säkert på trottoaren. Om det så bara var en liten buckla på asfalten så styrde inte spåret rakt fram. Det svängde istället runt om den i hopp om att jag inte skulle snubbla. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte hur många gånger jag har snubblat över en sån där bula som asfaltsläggarna lämnat efter sig när jag har haft bråttom.

Det var mitt första omedvetna tecken på att det faktiskt var min ängel som försökte visa mig vägen men det skulle dröja ytterligare många år tills den äntligen lyckades nå fram till mig. Den andra signalen var att jag med tiden börjat reagerat på de andliga spåren, men som nu börjat ta till sig en annan form. Nu var den högre upp i sin höjd och svävade lodrät framåt istället för vågrät. Och en dag, när jag minst anade, överraskades jag med att få se en fantastisk ängel vid min sida. En ängel med en stark vitlysande kontur som faktiskt visade sig vara min skyddsängel.

Text av: Theresa Kristensson. En text från min andra bok: Röster från andevärlden.

Anden i trappen

Jag hade precis tagit emot en god matlåda från mamma nere på parkeringen när jag plötsligt möttes upp av en ande som stod barfota precis utanför min lägenhetsdörr. Jag skulle just öppna dörren, men stannade upp när våra blickar möttes.

Ett ljust ansikte med ljusblå ögon. Några få gulliga fräknar på hennes smala näsben och en spikrak mittbena där hennes ljusa, långa och vågiga hårsvall var utsläppt över axlarna, ända ner till midjan. Det såg risigt ut. Ja, till och med lite skitigt. Likaså hennes klänning. Den påminde om en klassisk vit sjukhusklänning, men gav mig istället en känsla att det var en skön långärmad nattdress eller en nattklänning. Också den såg smutsig ut.

Hon såg frusen ut stackarn och stampade lite osäkert och visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen, så jag bjöd in henne. Hon tittade på mig med stora ögon, nästan lite tvekande och sa: ”Det får jag inte”, och syftade på de andra andarna. Jag tittade förvånat på henne, men förstod direkt vad hon menade. Min lägenhet består mesta dels av andar. Speciellt på nätterna.

”Bry dig inte om dom. De bestämmer inte, det gör jag och jag vill hjälpa dig eftersom du ser så vilsen ut,” och försökte vara lite rolig och gestikulerade med hela armen för att visa att hon var välkommen in.

Hon steg in, men med stor respekt för både mig och mina huserade andar som alltid håller till inne i sovrummet intill hallen. Hon både såg och kändes trött och erbjöd därför henne att vila en stund i en varm och skön lägenhet, att få luta sig tillbaka i soffan med en go filt om sig. Det var vad jag visualiserade till henne att få uppleva.

Jag blev glad att hon tog emot min gest och lät henne vara ifred en stund medan jag fixade lite i hemmet.

Efter en stund när jag var färdig gick jag ut i köket och teverummet, som är en enda stor öppen planyta, var hon inte längre i soffan. Jag vände mig om mot köket och där stod hon. Hon stod vid köksbänken och kände in. Det verkade som att hon tyckte att jag hade det fint. Min alldeles nybyggda lägenhet.

Jag ville inte stressa henne, men frågade lite försiktigt om hon var villig att berätta lite om sig själv i det senaste livet hon hade levt och det verkade hon inte ha något emot, så vi slog oss ner i varsin tvåsits soffa.

Hon hade inte varit lyckligt gift med sin man som inte varit så snäll. En bestämd man med psykiska utbrott när det inte blev som han ville. Och som straff, när han inte tyckte att hon var duktig nog låste han henne ute i kylan. Gång på gång, på gång…Han spelade ut henne med sin egen dåliga självkänsla att hon själv börjat tvivla på om det var hon som var psykisk instabil.

Men det kom en dag då hon inte orkade mer. Det var när hon återigen hade blivit utslängd. Denna gången utan tofflor. Ute i kylan låg det fortfarande ett tunt snötäcke och när hon sökte skydd under skjulet fick hon plötsligt nog och vände sig om och gick därifrån. Barfota…

Hon gick och gick och lämnade bakom sig allt hon hade. En gård. En psykisk sjuk man som hade ett rykte om sig att vara aggressiv, något som han blundade för och trodde sig vara omtyckt. Hon lämnade sin son som hon älskade över allt annat. Hon lämnade precis allt och gick tills benen inte längre orkade och lade sig till slut vid en skogsdunge, strax intill en stor vägkant och frös ihjäl.

Jag har träffat på många andar och fått lyssna på deras öden, men den här anden, som satt mitt emot mig, i mitt hem… Stackarn, tänkte jag för mig själv. ”När hände detta”? frågade jag och kände mig lite ledsen. ”1987” svarade hon mig. ”Var någonstans var det?” undrade jag och fick till svar: Småland.

( kan ha fel, men jag får en magkänsla att det var någonstans mellan Skåne och Småland )

Hon visste mycket väl om att hon var död. Det märkte hon direkt när själen hade lämnat hennes kropp, men hon ville stanna för att skydda sin son, men lyckades inte bli sedd. ”Ingen ser mig.” Jag sa att jag ville hjälpa henne. Hon reste sig och satte sig på knä framför mig och tog min hand. Jag såg tacksamheten. Hela hon lös upp. ”Jag vill till mormor”, sa hon och log så att hennes ena missfärgade framtand syntes ( kanske ett kännetecken om någon skulle känna igen henne ).

Bakom henne skymtade jag ett ljusblått sken som hela tiden blev starkare. En portal över till den andra sidan. Jag kunde känna hennes känslor. Ett lyckorus i magen och en nätt dragning som drog i henne lite försiktigt. Jag bad henne att ställa sig upp och vända sig mot ljuspelaren när en trappa till himlen gjorde sig tydlig.

”Gå fram till trappan i ljusskenet”, sa jag och log. Hon gjorde inget motstånd utan gick frivilligt dit och ställde sig i skenet. ”Om du tittar upp så ser du att det är någon som är på väg och möter dig.” Hon såg samma som jag och kände igen det bekanta och trygga ansiktet. Det var hennes älskade mormor, precis som hon önskade.

Och halvvägs till möte i portalen, nådde de äntligen fram till varandra där hon kärleksfullt blev omsvept med en go flanellfilt över axlarna. En rutig, rödvit flanellfilt med vita fransar var det sista jag såg när de tillsammans gick vidare in i ljuset och över till den andra sidan…

Text av: Theresa kristensson

Den där känslan att blåsa ut ljusen efter en trevlig Andekontakt…

Ja, den där känslan att blåsa ut ljusen efter en trevlig andekontakt, den är underbar. Kan inte säga något annat. Tänk, att JAG får lov och ta del av kärleksfulla återföreningar, se glädjetårar och uppleva lättnads suckar mellan levande och döda. Det där extra som inte hunnits, eller ens kunnat bli sagt till sina nära och kära innan dödsögonblicket.

Tänk, att just JAG en vacker dag skulle bli en medlare mellan våra världar… Det är för mig oslagbart! JAG, den där blyga Tette, som inte hade så mycket att komma med på yngre dar. Och tänka sig att JAG skulle komma tycka det är lättare att kommunicera med de döda än ibland med en livs levande människa.

Och tänka sig, att man ens KAN bli bekräftad av en avliden människa och förstå ”språket” sinsemellan med andepersonen utan kropp. Det låter för bra för att vara sant. MEN så är det tydligen! Och JAG älskar det.

Det behöver inte alltid vara sorgligt. En del gånger har det varit roligt. Roligt från båda sidorna där skratt blivit till glädjetårar. Det har skojats och det har förvånats… Överraskande glädjebesked där andar har bekräftat sin egen död på ett positivt sätt. Ett sätt som visar att man faktiskt får lov att släppa taget och gå vidare in i ljusets nya möjligheter utan att glömma sina nära och kära!

Så den där känslan att få blåsa ut ljusen efter en varm och kärleksfull stund tillsammans med en kär anhörig eller en vän eller kanske någon annan från andra sidan, är värt att blåsa ut med tro, hopp och kärlek…

Text av: Theresa kristensson