Anden i trappen

Jag hade precis tagit emot en god matlåda från mamma nere på parkeringen när jag plötsligt möttes upp av en ande som stod barfota precis utanför min lägenhetsdörr. Jag skulle just öppna dörren, men stannade upp när våra blickar möttes.

Ett ljust ansikte med ljusblå ögon. Några få gulliga fräknar på hennes smala näsben och en spikrak mittbena där hennes ljusa, långa och vågiga hårsvall var utsläppt över axlarna, ända ner till midjan. Det såg risigt ut. Ja, till och med lite skitigt. Likaså hennes klänning. Den påminde om en klassisk vit sjukhusklänning, men gav mig istället en känsla att det var en skön långärmad nattdress eller en nattklänning. Också den såg smutsig ut.

Hon såg frusen ut stackarn och stampade lite osäkert och visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen, så jag bjöd in henne. Hon tittade på mig med stora ögon, nästan lite tvekande och sa: ”Det får jag inte”, och syftade på de andra andarna. Jag tittade förvånat på henne, men förstod direkt vad hon menade. Min lägenhet består mesta dels av andar. Speciellt på nätterna.

”Bry dig inte om dom. De bestämmer inte, det gör jag och jag vill hjälpa dig eftersom du ser så vilsen ut,” och försökte vara lite rolig och gestikulerade med hela armen för att visa att hon var välkommen in.

Hon steg in, men med stor respekt för både mig och mina huserade andar som alltid håller till inne i sovrummet intill hallen. Hon både såg och kändes trött och erbjöd därför henne att vila en stund i en varm och skön lägenhet, att få luta sig tillbaka i soffan med en go filt om sig. Det var vad jag visualiserade till henne att få uppleva.

Jag blev glad att hon tog emot min gest och lät henne vara ifred en stund medan jag fixade lite i hemmet.

Efter en stund när jag var färdig gick jag ut i köket och teverummet, som är en enda stor öppen planyta, var hon inte längre i soffan. Jag vände mig om mot köket och där stod hon. Hon stod vid köksbänken och kände in. Det verkade som att hon tyckte att jag hade det fint. Min alldeles nybyggda lägenhet.

Jag ville inte stressa henne, men frågade lite försiktigt om hon var villig att berätta lite om sig själv i det senaste livet hon hade levt och det verkade hon inte ha något emot, så vi slog oss ner i varsin tvåsits soffa.

Hon hade inte varit lyckligt gift med sin man som inte varit så snäll. En bestämd man med psykiska utbrott när det inte blev som han ville. Och som straff, när han inte tyckte att hon var duktig nog låste han henne ute i kylan. Gång på gång, på gång…Han spelade ut henne med sin egen dåliga självkänsla att hon själv börjat tvivla på om det var hon som var psykisk instabil.

Men det kom en dag då hon inte orkade mer. Det var när hon återigen hade blivit utslängd. Denna gången utan tofflor. Ute i kylan låg det fortfarande ett tunt snötäcke och när hon sökte skydd under skjulet fick hon plötsligt nog och vände sig om och gick därifrån. Barfota…

Hon gick och gick och lämnade bakom sig allt hon hade. En gård. En psykisk sjuk man som hade ett rykte om sig att vara aggressiv, något som han blundade för och trodde sig vara omtyckt. Hon lämnade sin son som hon älskade över allt annat. Hon lämnade precis allt och gick tills benen inte längre orkade och lade sig till slut vid en skogsdunge, strax intill en stor vägkant och frös ihjäl.

Jag har träffat på många andar och fått lyssna på deras öden, men den här anden, som satt mitt emot mig, i mitt hem… Stackarn, tänkte jag för mig själv. ”När hände detta”? frågade jag och kände mig lite ledsen. ”1987” svarade hon mig. ”Var någonstans var det?” undrade jag och fick till svar: Småland.

( kan ha fel, men jag får en magkänsla att det var någonstans mellan Skåne och Småland )

Hon visste mycket väl om att hon var död. Det märkte hon direkt när själen hade lämnat hennes kropp, men hon ville stanna för att skydda sin son, men lyckades inte bli sedd. ”Ingen ser mig.” Jag sa att jag ville hjälpa henne. Hon reste sig och satte sig på knä framför mig och tog min hand. Jag såg tacksamheten. Hela hon lös upp. ”Jag vill till mormor”, sa hon och log så att hennes ena missfärgade framtand syntes ( kanske ett kännetecken om någon skulle känna igen henne ).

Bakom henne skymtade jag ett ljusblått sken som hela tiden blev starkare. En portal över till den andra sidan. Jag kunde känna hennes känslor. Ett lyckorus i magen och en nätt dragning som drog i henne lite försiktigt. Jag bad henne att ställa sig upp och vända sig mot ljuspelaren när en trappa till himlen gjorde sig tydlig.

”Gå fram till trappan i ljusskenet”, sa jag och log. Hon gjorde inget motstånd utan gick frivilligt dit och ställde sig i skenet. ”Om du tittar upp så ser du att det är någon som är på väg och möter dig.” Hon såg samma som jag och kände igen det bekanta och trygga ansiktet. Det var hennes älskade mormor, precis som hon önskade.

Och halvvägs till möte i portalen, nådde de äntligen fram till varandra där hon kärleksfullt blev omsvept med en go flanellfilt över axlarna. En rutig, rödvit flanellfilt med vita fransar var det sista jag såg när de tillsammans gick vidare in i ljuset och över till den andra sidan…

Text av: Theresa kristensson

Den där känslan att blåsa ut ljusen efter en trevlig Andekontakt…

Ja, den där känslan att blåsa ut ljusen efter en trevlig andekontakt, den är underbar. Kan inte säga något annat. Tänk, att JAG får lov och ta del av kärleksfulla återföreningar, se glädjetårar och uppleva lättnads suckar mellan levande och döda. Det där extra som inte hunnits, eller ens kunnat bli sagt till sina nära och kära innan dödsögonblicket.

Tänk, att just JAG en vacker dag skulle bli en medlare mellan våra världar… Det är för mig oslagbart! JAG, den där blyga Tette, som inte hade så mycket att komma med på yngre dar. Och tänka sig att JAG skulle komma tycka det är lättare att kommunicera med de döda än ibland med en livs levande människa.

Och tänka sig, att man ens KAN bli bekräftad av en avliden människa och förstå ”språket” sinsemellan med andepersonen utan kropp. Det låter för bra för att vara sant. MEN så är det tydligen! Och JAG älskar det.

Det behöver inte alltid vara sorgligt. En del gånger har det varit roligt. Roligt från båda sidorna där skratt blivit till glädjetårar. Det har skojats och det har förvånats… Överraskande glädjebesked där andar har bekräftat sin egen död på ett positivt sätt. Ett sätt som visar att man faktiskt får lov att släppa taget och gå vidare in i ljusets nya möjligheter utan att glömma sina nära och kära!

Så den där känslan att få blåsa ut ljusen efter en varm och kärleksfull stund tillsammans med en kär anhörig eller en vän eller kanske någon annan från andra sidan, är värt att blåsa ut med tro, hopp och kärlek…

Text av: Theresa kristensson

Mormors besök från andra sidan

Efter att ha sagt godnatt till de andra stängde jag dörren om mig och kröp frusen ner under täcket. Lampskenet inifrån garderoben lös svagt upp mitt mörka rum genom den smala dörrspringan, en gammal vana från förr att alltid ha något litet, litet upplyst om i fall att…

Med feber i kroppen och min iskalla hand tog jag tag i det andra täcket och lade det över mig och burrade in mig som ett litet barn i hopp om att kunna få sova bättre den här natten. Utan att vara rädd låg jag där tyst och försökte sova. Och det fanns heller inget som lockade mig till att bli skrämd fast att jag hörde viskande röster kalla på mig.

”Lyssna”… Var det en röst som sa. En röst som påminde om mormors när hon levde. Jag puttade undan täcket från ansiktet och tittade mot garderobsdörren, men det var ingen där. Plötsligt hördes en annan röst, en röst exakt likt min styvfar, men som fortfarande lever och mår bra och som sov i rummet bredvid. En skojig röst som sa ”Gun” i en långdragen ton på sitt skämtaktiga sätt där min första tanke var att han kanske pratade i sömnen.

Äsch, suckade jag och vände mig om och lade mig tillrätta igen och slumrade till en stund innan jag hörde samma röst igen, fast nu under min säng. Det var den där mansrösten igen. Den kändes intensiv och orolig. Och rösten som lät som min mormor, sa plötsligt högt och tydligt: ”Vakna”.

Från ingenstans kom jag att tänka på en film som heter ”With in” och blev stel som en pinne under mina två, men nu plötsligt varma täcken. Nu var jag inte tuff, för tänk om det var en riktig levande människa som låg under min säng.

Jag låg tyst och lyssnade och låtsades som att jag sov. Olika scener ur den där hemska filmen spelade spratt i mitt huvud och till slut kunde jag inte hålla mig längre och smög försiktigt upp. Där blev jag säkerligen stående i en halv minut innan jag tände lampan och böjde mig snabbt ner och tittade under sängen – Helt tomt!

”Men skärp dig nu Tette” viskade jag för mig själv och hoppade i säng. Jag somnade, men blev bestämt väckt på morgonen av min mormors röst igen som sa, att jag återigen skulle lyssna! Envis som hon var frågade jag till slut vad det var som var så viktigt och svaret jag fick gav mig så kalla kårar att jag inte kunde somna om.

Vad budskapet var blev så personligt att jag väljer att hålla det för mig själv… Hade jag inte vart så lat och egotrippad och tagit mig tid att lyssna från första stund så hade de sluppit anstränga sig så som de gjorde just för mig.

– Så kära mormor och den andra anden, vem du än må vara, förlåt mig för att jag inte tog er på allvar redan från första början och lovar att försöka bli bättre på det till nästa gång 👻 ♥️

Text av: Theresa Kristensson

När mörkret lagt sig

Ensam står jag tyst och stilla på kyrkogården. Det är mörkt. Även om jag är där själv så känns det inte så med alla nergrävda kroppar. Jag rör mig sakta, nästan smyger fram bland gravarna, som om jag vore rädd för att ”väcka” någon.

Kyrklampornas sken är inte så värst starka så med kisande ögon ser jag mig omkring om jag verkligen är ensam. Det verkar så. Och vem vet, om jag lyssnar noga så kanske jag lyckas höra någon enstaka röst. Eller kanske till och med ett par släpade fotsteg, någonstans längs grusgångarnas många slingor.

Kyrkogården är inte så stor men känns ändå kuslig ju längre in jag går. Jag vill åtminstone försöka ta mig till den porlande vattenfontänen, som ligger i mittpunkten av kyrkogården. Där vid är det mysigt upplyst och vill man så kan man slå sig ned på bänken och njuta av mörkret.

I min hand har jag något som heter Spiritbox. En liten brusaktig sak som gör att jag kan höra de dödas röster. Jag vågar inte skruva upp volymen alltför högt, utan har den på en liten lägre ljudnivå ifall någon levande människa råkar gå förbi kyrkogården och undrar vad i allsin dar jag pysslar med.

Genom bruset lyckas jag höra en ljus röst som försöker säga något. Korta ord som jag inte tycks förstå. Jag vänder mig om, men ser ingen.

Efter en bra stund stänger jag av apparaten och följer istället min känsla. En nervkittlande känsla som talar om att jag närmar mig något.

Sakta kikar jag fram bakom längan av buskar och får syn på en ung kvinna, i en vacker vit sidenklänning med broderad spets från en äldre tid tillbaka. Hon går barfota med sitt långa mörka hår, vilande längs axlarna.

Jag tappar nästan andan och blir stående stilla och skådar hennes skepnad innan hon hinner försvinna. Jag känner mitt hjärta slå och känslan inom mig säger, harmoni.

Så vackert… Och så ödmjukt. Där står jag ett tag när jag plötsligt hör någon ropar mitt namn. Jag känner igen rösten och vänder mig om och ser över den vita kyrkmuren.

Maria! Min tvillingsyster Maria. På något sätt känner jag mig lättad och går med raska steg mot den närmsta utgången och möter upp henne och hennes hund. Vi slår följe en liten bit innan hon frågar mig vad i allsin dar jag gjorde på kyrkogården så sent.

Gissa, sa jag och log…

Text av: Theresa kristensson

Våga drömma

Våga drömma, stora som små drömmar. Det har jag gjort och gör fortfarande fast att det kan ta sin tid ibland. Alla har vi våra önskningar. Man blir aldrig för gammal om att önska och drömma.

Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle våga prioritera mig själv och våga satsa på att skriva. Snart kommer uppföljaren från, Flickan från Brogårda, där man kan följa min resa med kontakten med de döda. Beskrivningar på hur jag ser och känner av dom och hur kommunikationen mellan oss är. För mig är det som att prata med en livs levande människa. Alltid ser jag något. Det är inget jag kommer undan med. Så jag ser verkligen fram emot att få dela med mig av mina övernaturliga upplevelser för den som är nyfiken på att läsa om andar och spöken, eller vad vi nu väljer att kalla dom 😊

Text av: Theresa Kristensson

Tick tack, tick tack…

Tick Tack, Tick Tack… Ja, tiden den går. Men ibland känns det inte så. Jag undrar hur det känns för de vilsna själarna som tidlöst vandrar omkring i sin vilsna väg där tid och rum inte verkar existera. De bara går och går…

Jag minns ett tillfälle för några år sedan. Det var en sen sommarkväll och jag hade precis lagt mig. Med fönstret öppet hörde jag plötsligt någon snyfta någonstans där utanför. Men äsch, tänkte jag och blundade.

Snart hörde jag det igen och reste mig och gick fram till fönstret och ropade försiktigt: hallå… Det blev tyst.

– Är det någon där? Undrade jag och kikade ut.

Jag stod kvar en stund men utan något svar. Jag gick och lade mig igen och drog täcket över huvudet i hopp om att kunna sova. Det gick en liten stund. Lika förbannat hörde jag gråten igen, om inte än mer tydligare. Då hände något, för plötsligt såg jag en ung tjej med långt, svart hår där hennes utseende var hårt sminkat i stil av emo. Svartklädd i en tuff nitjacka och svarta slitna jeans, med sminket utkletat i ansiktet av tårar. Det här kunde jag inte ignorera, så jag tog på mig kläderna och tillsammans med min hund gick vi ut för att se om jag kunde hjälpa henne.

Väl utanför hörde jag henne och följde försiktigt ljudet. Det kom från grannhusets trädgård. Från Buddhahusets egendom. Jag ställde mig vid trägrinden och försökte se genom de smala träspringorna. Jag såg henne! Där satt hon tillbakalutad mot stenmuren med en trasig ölflaska och grät.

– Hallå, jag ser dig. Kan jag hjälpa dig med något? Sa jag med en överdriven snäll röst för att inte skrämma iväg henne. Allt för att hon skulle förstå att jag bara ville henne väl. Hon rörde sig inte ur fläcken. Hon verkade heller inte vilja ha min hjälp så till slut gav jag upp och jag och Figo gick hem igen.

Väl hemma, såg jag åter i mitt inre att hon lämnade platsen i all hast med sin flaska i handen. Hon verkade vilja fly, men stannade till vid tågstationen och såg sig om. Det såg ut som om hon letade efter någon. Men sen gick hon därifrån precis som om hon ville undvika stationen på något sätt. Ju mer jag tonade in mig på den stackars anden, desto mer information fick jag. Berusad hade hon tjafsat med en kille i samma ålder där det sedan hade gått så vilt till att hon blivit nerknuffad på tågrälsen och avlidit på plats av den skallskadan hon fick.

Mer fick jag inte se, och med det försvann hon. Jag undrar än idag hur det går för henne. Har hon fått frid än tro? Jag vet inte, men hoppas… Om inte, så verkar tiden stå stilla fram tills den dag hon väljer att gå vidare från det som en gång har varit….

– Till ljuset!

Text av: Theresa Kristensson

PS: Om det var på Bjuvs tågstation olyckan inträffade vet jag inte.

När mörkret faller in

Det verkar som om andarna turas om att låna min säng om nätterna. I natt var det en man som hummade (hm) i mitt öra. Ljuden överröstar oftast fläkten som jag har en liten bit bort från sängen.

Han såg liten ut. Ungefär samma längd som mig på 1,52 cm lång. Hans urblekta svartpressade byxor tycktes se lite stora ut där han låg påpälsad med en matchande kappa. Hans huvudbonad bestod av en svart låg hatt som han dragit ner för ögonen. Det såg faktiskt ganska roligt ut och jag undrade om han ens hade lagt märke till mig som bor här.

Han såg ut att ha levat någon gång på fytio, femtiotalet. Åldersmässigt kunde han vara mellan femtio, sextio år. Liten, men inte alltför tanig. Lagom färg i sitt markanta ansikte. En som kämpat på i livet när han levde. Spåren han sände ut visade mig också att han älskade sin trädgård med sin alldeles egna skörd. ( Namnet Martin dyker upp i det här fallet med ande mannen)

De senaste besökarna från andra sidan vet om att de är döda. Det är inga andar som behöver hjälp. Uppför de sig snällt och respektfullt som den här mannen gjorde i natt och hon från mitt tidigare blogginlägg, ja, får de mer än gärna hålla mig sällskap. Så länge jag får sova i fred och ha min sida av sängen. 😁 👻

Text av: Theresa Kristensson

Vem där?

Då och då tycks en vit skepnad försiktigt kika fram bakom dörrkarmen från hallen in till teverummet. Det spelar ingen roll om det är på ljusa dan eller på kvällen, men nyfiken verkar hon vara. Det har pågått ett tag. När jag försöker få kontakt med henne, då gömmer hon sig. Men något vill hon eftersom hon inte lämnar mig ifred.

Som till exempel härom kvällen när det kändes extra motigt att lägga mig. Hela jag rös. Från tårna ända upp till hjässan. Jag fick en stark känsla av att det var en hon och att hon var gömd under sängen, men undvek titta. Istället drog jag täcket över mig och försökte sova.

Jag somnade, men vaknade efter ett par timmar. Det kändes fortfarande inte ensamt. En iakttagelse där någon stod och stirrade på mig. På något sätt kändes det som att det var hon i hallen, men att hon bara vågade sig fram när jag sov.

Varför var jag kissnödig just nu, tänkte jag och skyndade mig snabbt in på toaletten. Jag var nästan lika snabb tillbaka och drog återigen täcket över mig med blicken ut över sovrummet och hallen. Att någon besökte mig kunde man inte undgå. Klarvaken som jag var kunde jag heller inte ta fel på om det plötsligt var jag eller någon annan som låg och harklade sig i samma säng som mig. Det var inte jag!

Jag sträckte försiktigt ut handen. Det stack på fingertopparna som om handen sov. Den vita skepnaden som jag sett vilade nu i min säng. Hon kunde inte vara så gammal. Mellan 20, 26 år, med rött halvlångt hår, precis som Pippi Långstrump. Och lite småfräknig var hon också. Eftersom hon var klädd i vit sjukhusklänning där inga skador syntes antog jag att hon dött av någon sjukdom. Hon såg inte alls läskig ut. Snarare tvärtom, fridfull precis så som man gör när man somnar in.

Jag suckade och vände mig om och slöt mina ögon. Inget mer harklande eller snarkande hördes och snart sov vi djupt båda två, jag och min gäst till ande… 👻

Text av: Theresa Kristensson

Kanske en början på en spök bok

” Utseendet av det övergivna trähuset från generationer långt tillbaka i tiden hindrade inte Mia att ta steget in i det ödehus som så många pratar om. Den stackars fasaden saknade både omtanke och kärlek och det syntes på långa vägar att grundens arbete behövde nya axlar att luta sig mot. Huset var nog minst två hundra år gammalt. Om inte mer.

Det liknade de husen från utvandrarnas tid. När de fattiga reste med båten över till Amerika på 1800 – talet, då ångfartygen gjorde resan över Atlanten effektivare och billigare. Det kändes ensamt och ledsen, som om den saknade sina forna ägare. Platsens minnen var lika grå och färglös som huset. Så tyst.

En låg trappa ledde en fram till den slitna ytterdörren. I några av fönsterna hängde gardiner kvar som någon lämnat efter sig medan ett annat fönster fattades glas. Och fönstret längst upp, ovanför dörren var trasig. Omkring huset levde vildvuxet gräs sitt eget liv. Och bakom huset, en liten bit bort fanns skogen. En skog som sades tillhöra andarna i huset.

Men allt var inte så utsuddat som det gav sken av om man skulle tro på ryktena som viskades sinsemellan. Även om Mia var en skeptiker till det övernaturliga kunde hon ändå inte låta bli att utmana sig ”…

Mer än så avslöjar jag inte 👻

Text av: Theresa Kristensson