Livliga röster från Andevärlden 


Jag ler när jag tänker tillbaka på när jag allra första gången blev väckt av en röst som sa:     – Tette, titta in i spegelväggen!

Jag vaknade och tittade yrvaket mot spegelväggen. Jag såg ingenting, men hörde röster som pratade i mun på varandra.

Jag såg mig omkring där jag satt i min säng. Min sovrumsdörr var stängd. Ingen i min familj hade väckt mig och jag förstod att jag var ensam hemma då de andra hade åkt iväg till sina jobb. Jag gömde mig under täcket och höll händerna hårt för mina öron, men kunde höra lika mycket för det.

I mitt inre såg jag ett långt stort ovalt mahogny färgat bord med andar sittande runt det, som om de hade ett stormöte.

Och utanför deras enskildhet såg jag jätte många andar som om de befann sig i en skolkorridor ivrigt tränga sig förbi varandra med viktiga papper och olika formulär i händerna för att skynda sig till sina destinationer som verkade vara viktiga.

Jag vet inte hur länge jag låg kvar gömd under täcket, men när jag hade tagit mod till mig att lämna rummet var det som att jag inte mindes någonting alls av det som hade hänt där inne när jag hade stängt dörren efter mig.

I natt, cirka tjugotre år senare fick jag uppleva det igen och vaknade av ett ordentligt oväsen i mitt sovrum. Först trodde jag att det var tåget som körde förbi där jag bor precis intill tågstationen, men det var det inte.

Plötsligt hörde jag en man med ett starkt självförtroende säga:

– HEJ!

Direkt hörde jag en grupp andar säga hej tillbaka till honom. Jag såg hur de rätade upp sina gråa energikroppar och tittade på honom respektfullt som om han var någon att se upp till. En lärare av något slag och såg i mitt inre hur han såg ut.

Han var lång. Han såg mycket längre ut än sina ”lärjungar”. Han såg mäktig ut i sin ljusgråa ”luciaklänning” med sitt vita böljande axellånga hår. Hakan doldes nätt av hans ljusgrå breda pipskägg som såg så stiligt ut på honom. Hans hy var ljus. Slät som ett porslinansikte.

Mer än så hann jag inte se för sedan försvann bilden på dom.

Text av: Theresa Kristensson

Älskar moln


Det är en speciell känsla att se upp mot himlen. Jag finner en inre ro. Inget moln är lik någon annan.

Man kan man se olika figurer, som tex på den här bilden som jag tog för några dagar sedan. Stora gigantiska vingar som svävar mäktigt i skyn. Solens starka strålar fångar ögonblickets ljus och detaljer i molnens olika skepnader.

Lägst upp snett till vänster, ser det ut som att det är ett vitt lamm som kikar försiktigt fram bakom det mörka, medan ett ansikte av en gammal gumma som försöker träda fram på den högra sidan, strax ovanför den högra vingen i den mörkare kontrasten av molnet.

Jag har fått budskap från ovan att jag ska hålla utkik på olika tecken i himlen som tilltalar just mig och jag tycker att bilden säger mig väldigt mycket där ett djur lyser med sin närvaro. Likaså ett ansikte av en gammal gumma. Det känns som att jag har fångat ett ögonblick av att någon ville visa mig att allt levande lever vidare på en annan plan.

Ville bara dela med mig av molnet som jag tog för några dagar sedan… 😍

Text av: Theresa Kristensson

Känner mig tacksam


Känner mig glad och tacksam över att se att min blogg även når över till andra breddgrader så som  USA, México, Taiwan, Singapore, Filippinerna, Kuwait, Brasilien mm…  Det kunde jag aldrig tro, men roligt är det 😄

Jag tackar ödmjukast till er som läser mina rader 🙏💞💫

Kram, Theresa Kristensson

Universums lediga änglar


Längs min andliga väg har jag med senare år börjat se änglar. Jag tror att vi ser änglar på olika vis. De visar sig på olika sätt i olika situationer.

Jag ser dom i färger, som en stor energimassa som rör sig levande bredvid sin skyddsperson. Ibland ser jag dom med fina klänningar med stora vackra vingar. De kan också visa sig i en mänsklig form…

Det är som sagt olika i vilken situation de befinner sig i!

Jag läser Lorna Byrnes bok; ”Hoppets Budskap Från Änglarna”. Under tiden som jag läser boken blir jag nyfiken på de änglar som hon berättar om och jag blir såklart ivrig med att vilja prova hennes tips och se om jag kan få någon kontakt med dessa ljusvarelser med hjälp av hennes beskrivning.

Jag har tidigare med hjälp av Lornas enkla beskrivning fått kontakt med min lärarängel som jag har skrivit om tidigare. Min lärarängel är gul med en manlig framtoning i sitt sätt att vara. När Lorna Byrne presenterar ”De lediga änglarna”, som inte är i samma position som våra skyddsänglar och ärkeänglar, finns det änglar som finns till för att vilja hjälpa oss med det som vi ibland kan säga, ”i allt i allo”. Men bara om man ber om det!

Det gäller att våga bli uppmärksammad över att de finns. Dessa änglar ska tydligen vara vita. Det fick jag själv se när jag en sen kväll provade att kalla på dom när jag stod vid min dörrkarm från köket intill teverummet och sa:

– Jag kallar på er lediga änglar.

Bara någon minut senare ser jag en stor vit orb som gör sig tydlig mitt framför mig en liten bit bort och när jag ser mig omkring ser jag flera stycken av dom. Det spelade inger roll var jag satte min blick någonstans så såg jag att de var komna.

Jag blev förvånad över att det ens var så lätt att göra och att det verkligen fungerade. De kom när jag bad om det! Så VÅGA vara lyhörda på änglarna! VÅGA prova att tillkalla på änglarna!

Text av: Theresa Kristensson

Ett möte med två stycken andliga mästare


Jag och min bästa vän kan sitta timvis med att prata i telefon. Vi har alltid någonting att prata om. Är det inte om det ena eller det andra, så kan det även vara om andevärlden.

De från andra sidan är ofta med oss i våra samtalsämnen. Är det inte de dödas själar så kan det vara våra änglar, guider eller våra mästare. Deras närvaro och budskap har blivit en del av vår vardag där budskapen inte alltid behöver handla om allvarliga ting och är med oss även i våra roliga och barnsliga stunder. De kan också vara avslappna, men så fort något blir till allvar är de snabba med att ställa sig i sin roll som beskyddare.

Eftersom jag känner ett så stort förtroende till min bästa vän har jag med tiden börjat fråga henne om hon kan se eller få några budskap från andevärlden när det gäller mig så en kväll ställde jag äntligen frågan. På direkten visade en äldre man sig för min vän och hon började beskriva hans utseende.

– Han bär en vit sjalliknande klänning. Han har mörkt hår med en del gråa hårstrån.

Hon ser direkt att det inte är någon ängel och ställer frågan:

– Vad tillhör du?

Till svar visar han henne att han är en del av skapandet av min livs bok. Han berättar att han är med i min planering som gjordes för mig innan min resa ner till jorden. Han är med mig och följer min livsplan här. Han visar henne andra skepnader runtomkring sig, vilket hon tolkar som att han inte är ensam om min livs bok.

Min vän ber mig att ställa mina frågor.

– Vad vill du veta Tette?

Jag väljer då att ställa frågan:

– Vad ska jag satsa på i mitt liv just nu?

Han svarar:

– Du är bra utvecklad inom andevärlden just nu. Den ska du behålla kvar, men utvecklingen ska du lägga åt sidan och satsa på den mänskliga verkligheten, och vad som finns runt omkring dig.

Han visar min vän en hel cirkel, och en halv cirkel. Dessa cirklar tolkar hon som ett och ett halvt år i mänsklig tid.

– Det är den tid som du har att satsa och ha fokus kring verkligheten som är här och nu. Under den här tidsperioden ska den mänskliga verkligheten dominera. Det är för att den ska ha en betydelse att vara i stadiet för att ännu bättre kunna utveckla andlig kontakt. Det är som i en balans.

– Kommer jag att skriva färdigt min bok?

– Ja, boken kommer att vara färdig inom cirka en åtta månaders period.

– Kommer boken att bli läst?

Till svar visar han henne många böcker.

– Kommer jag att skriva fler böcker?

Han svarar henne med att visa en bok på längre avstånd, vilket hon tolkar som är senare i framtiden.

Sedan kunde jag inte låta bli att undrade om hon kunde se min guide, när hon ändå var i farten.

Med en snabb invit ser hon en man som ser ut som att vara en blandning av asiat och chilenare. Han är i en normal längd. Han är rakad på huvudet och han har ett vackert och ett manligt utseende. Han är vältränad, men inte så stor. Hans ögon kisar och tindrar, och med ett stort brett leende ler han varmt mot oss. Hans klädsel är en vit kampsportsliknande dräkt och han har ett vitt bälte åtdraget om sin midja. Hon ser en röd söm som finns i hans klädsel och han har en stor gul stjärna på sitt ena byxben på knäet, som han har förtjänat vid ett uppdrag i andevärlden, som han klarade mästerligt.

Vi blir lite sådär tjejfnittriga och barnsliga i hans sällskap.

VILL BARA TILLÄGGA ATT DEN HÄR BESKRIVNINGEN PÅ MIN GUIDE ÄR EXAKT SÅ SOM JAG SJÄLV SER HONOM! 

När hon fortsätter att beskriva hans utseende fnissar vi eftersom vi tycker att han ser så bra ut. Till och med han blir generad av hennes tolkning när hon ser honom. En riktig snygging.

– Era flamsiga fnittertjejer, säger han och ler och ställer sig till rätta och rättar till sin skjorta.

Jag ställer en nyfiken fråga om vi känner varandra sen tidigare?

– Ja, säger han och visar henne ett minne på en plats i andevärlden. Där befinner sig många själar runtomkring och de ser på varandra med kärleksfulla leenden. Han berättar att vi står varandra väldigt nära. Det är inte på ett släktrelaterat sätt så som syskon eller kusiner. Det är som en stark vänskap med mycket kärlek.

– I andevärlden har vi inte några kärleksrelationer så som ni har på jorden. Men om det ska jämföras vad vi har för relationer här i andevärlden, så är det på en förälskelsenivå, fast på vårt sätt här i andevärlden.

Han vill förklara hur starkt bandet är:

– När vi möter varandra när vi är där uppe är våra känslor så starka så som en kärleksfull dragningskraft, som en magnet.

Jag ställer ytterligare en nyfiken fråga:

– Vad brukar vi göra tillsammans, du och jag?

Han visar henne stora öppna fält med berg och skogar där vi äventyrligt ensamma tar oss ut.

– Vi upplever saker tillsammans, bara du och jag. Vi älskar att vara ensamma i naturen. Vi brukar välja en plats där vi lägger oss ner och bara njuter och kommunicerar med varandra på en fri nivå. Allt det här och mycket mer! Det är vår grej.

När vi ska avsluta vårt samtal med honom och ska säga hej då, tillägger han:

– Jag är med dig hela tiden Tette, fast att jag gör andra saker här uppe så finns du i min ögonvrå. DU är mitt arbete.

Det bubblar inom mig. Det skriker glädje inom mig med all den här information jag precis fått. Min väns beskrivning på hur min guide ser ut är en exakt likhet så som jag själv ser honom. Likheterna med de stora öppna fälten och de höga berg och skogar har jag själv personligen upplevt tillsammans med min guide i meditationer och när jag gör mina egna själsresor till de andliga dimensionerna. Jag älskar att sitta i lugn och ro och att bara vara tillsammans med honom.

Ni som vill få en större inblick och förståelse med den kontakten jag har med min guide kan skrolla neråt och läsa om mina tidigare möten med honom här i min blogg.

Detta är en äkta och ren kanalisering med två stycken mästare från andevärlden 💞🙏

Text av: Theresa Kristensson

Min lärarängel 


Det sägs att vi alla har skyddsänglar omkring oss. Det har vi! Och änglarna jobbar i olika syften med oss. Det fick jag precis veta och jag blev snabbt nyfiken på att få träffa just min lärarängel och frågar ivrigt mina skyddsänglar om jag skulle kunna få träffa den där lärarängeln.

– Ja, såklart, svarar min rosa ängel mig samtidigt som jag ser en annan blå ängel vid min sida. Snart ser jag en stark gul ängel träda fram snett framför mig där jag sitter vid köksbordet.

– Har färgen någon betydelse? undrade jag.

– Ja, så att du ska kunna känna igen den när du behöver den så att du vet att det är just den ängeln som är vid din sida just då, svarar den rosa ängeln mig.

Jag får en stark känsla av att mina änglar tycker det är kul att jag är nyfiken av mig och vill lära mig så mycket som möjligt av dom. Jag vill helt enkelt kunna samarbeta med dom!

När jag samtalar med mina änglar känner jag rysningar längs hela min kropp. En slags bekräftelse. Den gula ängeln är inte blyg av sig. Jag blir glad och skrattar när jag ser min nya ängel, min lärarängel när den försöker göra sig lite rolig över att plötsligt visa sig i en röd pappershatt med en flagga i sin hand, vinge. Flaggan tolkar jag som en symbol för ett jobb eller för den hjälpen jag ska får av den. Flaggan är vit med ett rött kors på.

En lärarängel är en ängel som vill hjälpa människan när han eller hon till exempel är i fokus av studier eller kanske ska ta körkort eller med något annat som är lite extra jobbigt för att uppnå sitt mål.

Så, tack alla mina änglar för att ni finns 💞💞💞

Text av: Theresa Kristensson

Den osaliga Ande flickan har nu nått ljuset 


Vi har nu lyckats nå varandra, andeflickan och jag. Den osaliga flickan som jag har skrivit om tidigare.

Jag såg henne senast igår kväll gå omkring utanför huset. Hon gick lugnt och stilla och verkade veta att snart kommer vi att mötas.

Det gjorde vi. När jag satt i köket och pratade i telefon såg jag henne stå i trädgården, precis utanför fönstret när våra blickar möttes. Hon log. Jag följde henne med blicken när hon gick runt hörnet för att komma in i huset. Efter alla dessa tjugofem år av spökerier stod hon nu plötsligt framför mig. Hon hade tagit sig in.

Vad söt hon var. Ett smutsigt litet ansikte med lite småsår. En liten gullig näsa med fräknar, och ögon vackra som kastanjer. Inga skor hade hon. Hennes ena stortånagel var skadat. Det såg lite läskigt ut om man nu är lite känslig för skador… Och likaså hennes ben.

Jag sträckte fram handen mot henne. Hon tog snällt min hand och jag kände hur kall hon var. Det stack i mina fingrar. Hon tryckte hårt att min hand nästan domnade av. Det var hennes ande jag kände.

Sedan såg jag damen som jag också har skrivit om. Hon som berättade hela denna historia för mig komma fram. Nu hade jag två andar framför mig. En harmonisk ande och en vilsen.

– Du har kommit rätt, sa jag till flickan.

– Ja, det har jag. Jag har väntat på dig, sa hon till mig.

– Du hör inte hemma här. Du ska nu få träffa din familj, dina syskon och föräldrar.

Damen som också var i sällskap med oss berättade för henne att tillsammans ska vi hjälpas åt att återförena henne med sin familj.

En vit trappa sänktes ner och jag bad henne att ta ett steg upp och att följa med den snälla damen till andevärlden. Då vände flickan sig om och sa:

– Jag vill att du hjälper mig.

Självklart gör jag det, tänkte jag för mig själv och tog hennes hand. Tillsammans gick vi alla tre upp för trappan sakta och säkert med min inre tankes kraft.

Med hjälp av att kunna flytta mitt medvetande kunde jag hjälpa henne. Att kunna se över tid och rum är ett bra sätt att kunna göra när man ska hjälpa andar över till ljuset. En så kallad själsresa!

Och sedan lämnade jag nätt och jämnt flickan med den snälla damen som gjorde resten av ”resan” till att äntligen få bli återförenad med sin efterlängtade familj.

Jag såg en i familjen som pekade på dom. Hennes lillebror sprang till henne och slängde sina armar runt hennes midja och kramade henne hårt. Resten av familjen gick lugnt och stilla fram till henne för att inte skrämma henne. Hennes familj hade transformerat sig till de åldrar hon mindes dom som familj innan hon hade dött.

En andlig sjuksköterska kom också till mötes för att hjälpa hennes vilsna själ till rehabilitering efter det att hon fått träffa sina nära och kära i lugn och ro. Efter en stund såg jag de sitta på en bänk allihopa, tätt intill varandra. De höll om varandra och ett kärt återseende överöstes med varma känslor.

Plötsligt vände sig flickan om och pekade ner mot mig. De andra vände sig också om och tittade och då fick jag se en duva med en ros som sänkte sig ner till mig med ett budskap som sa: ”förlåt”…

Jag förstod såklart varför hon bad om ursäkt… Och självklart förlåter jag henne… 💞💞💞

Text av: Theresa Kristensson

Äntligen… 


Äntligen! Efter alla mina år så har jag fått mitt erkännande. En dag jag aldrig kommer att glömma! Känslan av att ha blivit bekräftad av ingen mindre än vår folkkära sierska/medium Anna-Lena Vikström, är oslagbar. (Bilden är från augusti 2015)

Jag är inte så dum, trots allt 😜

Att vara i kontakt med de olika andevärldarna är faktiskt inte så märkvärdigt ändå, förutom att varje upplevelse är olik den andre. Det behöver inte alltid vara en ande eller ett spöke, eller en gengångare som kommer på besök, det kan vara vem som helst från andra sidan som vill hälsa på lite då och då. Hur fint är inte det?!

Tiden tillsammans med Anna-Lena som mentor kändes hemma på något sätt. En snäll och jordnära person i all ära. Och rolig är hon också! Det var en fin kontakt vi fick. Hennes slutgiltiga ord till mig fick mitt hjärta att smälta. Det bär jag med mig när jag ibland kan känna mig lite osäker. Då lättar det upp min stämning och jag känner mig då bättre till mods.

Jag har hört lite skvaller om att vissa verkar tro att jag inte har ett liv utanför mitt intresse för andevärlden, men visst har jag det, och jag vill då passa på att säga att det är INTE jag som har valt att vara extra mottaglig. Det är de från andra sidan som har valt mig till att bli uppmärksam på att det finns ett liv efter vår fysiska värld. Och sedan om, och hur jag vill förmedla detta vidare är upp till mig! 😎

Text av: Theresa Kristensson

Den berömda tunneln 


Jag minns en sen eftermiddag för cirka sexton år sedan. Jag hade varit iväg hela dagen och var trött som en gnu. Solen stod på topp och jag tänkte att det inte kunde vara så farligt att få vila en liten stund.

Jag lade mig i soffan och försökte slappna av för att få en tyst stund för mig själv. Jag hade som regel att sova på sidan eftersom jag annars brukade bli som ”förstelnad”  som om en högre kraft låser mig om jag ligger på rygg.

Efter en stund vaknade jag till av att jag hade vridit mig till ryggläge, så jag lade mig till rätta igen och drog filten över mig och lyckades slumra till igen. Men det skulle knappt dröja två tre minuter då jag fick höra det igenkända surrande ljudet, likt snurrande propeller. Jag kunde varken röra mig eller skrika. Fick inte fram något ljud alls. Jag var som förlamad.

Plötsligt ”befann” jag mig någon annanstans. I en tunnel. Den var grå och svart. Melerad, precis som marmor. En jätte lång tunnel som var flera km lång. Ja, kanske till och med ännu längre. Jag stod i början av tunneln och såg hur den längre fram svänga lite snett åt höger.

Plötsligt hörde jag en man som skrattade och det ekade så hemskt. Jag var fullt medveten och försökte på alla sätt och vis röra mig, men det gick inte. Mannen som skrattade gjorde sig tydlig och jag kunde se honom längst bort mot tunnelns slut. Jag kände igen honom. Det var samma man som hade visat sig hemma i huset när jag var yngre och bodde hemma… och även då hade skrattat åt mig. Han hade likadana kläder som då. Beige byxor med hängslen över sin vita uppkavlade skjorta och en låg hatt som var samma färg som byxorna.

Den osynliga kraften var stark och jag kämpade med att bli fri. Hur jag sedan gjorde, det vet jag inte, för plötsligt låg jag på golvet. Jag var andfådd som om jag hade sprungit hundra meter och min röst hade blivit så hes att det knappt gick att prata när jag i förtvivlan ringde min syster och berättade vad som hade hänt.

Nu i efterhand, efter alla dessa år tror jag att det var min farfar som ville visa sig. Min mamma kände igen beskrivningen på honom. Han kanske inte försökte ta kontakt på det bästa sättet, men försöka duger ju… 😬🤒

Text av: Theresa Kristensson