Ju Mer Man Försöker Övertyga Läkare, Desto Mer Knäpp Är Man


Här delar jag med mig några rader från min kommande bok: 

Jag har märkt att ju mer man försöker övertyga läkare, desto mer knäpp är man. Så på senare år har jag ibland inte brytt mig om att prata om det övernaturliga. Jag orkar inte övertyga dom längre. Jag behöver inte deras åsikter om min psykiska hälsa. Jag är den jag är och besöker knappt någon läkare längre. 

Jag har växt in i min roll att vara ett med andevärlden. På ett eller annat sätt kommer det alltid att vara så. En högkänslig Theresa, som lätt får till sig energier vart hon än befinner sig, någonstans i livet. 

Men sist jag besökte en läkare på vårdcentralen pågrund av en klåda jag hade i ansiktet, sa den kvinnliga läkaren efter att ha läst min journal att jag skulle intala mig själv att det bara var inbillning. Bara där idiotförklarade hon mig. 

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta och undrade var hon hade fått sin läkarlicens någonstans. Idag skrattar jag åt det, för jag har hört att hon inte är så omtyckt trots allt.

Jag minns mycket väl mitt allra första möte med en läkare på psykiatrin där jag näst intill blev klassad till gränsen som schitzofren, pågrund av att jag såg övernaturliga saker. Och hon frågade mig om jag gick med sänkt huvud när jag var ute och gick. 

Jag svarade henne att det gjorde jag, men det var pågrund av mitt dåliga självförtroende. Inte går jag omkring och hejar hej vilt på alla bilar och fotgängare med ett smile som heter duga. 

Hon sa då att oftast dom som har sjukdomen går med sänkt blick och tittar ner på marken när dom är ute och går. 

Oj, tänkte jag för mig själv och tänkte vad många det är som har den sjukdomen i så fall. Jag skakade på huvudet och ignorerade henne med den information jag nyss hade fått. Detta är inte sant! Inte i min värld i alla fall. 

Hade jag förstått att det var så, då hade jag lagt ner min övertygelse för länge sen. Men hon tyckte ändå att jag skulle läsa igenom informationsbladet om schitzofreni och ha det i åtanke.

När vi gick därifrån, jag och mamma, kunde vi inte låta bli att skratta åt det. 

Så det där med läkare, när man pratar om övernaturliga saker har jag lärt mig med tiden att ta det med en nypa salt. Det är många gånger som jag har gett dom sista ordet innan mötets slut för att slippa höra deras fåniga utlåtanden om vad som är rätt och fel i mina upplevelser.

Men det roliga är, att medan jag sitter där som patient och läkaren gör sitt jobb, skulle hon allt veta vilken information andarna ger mig om henne. Men jag låter mig förbli tyst om det och går sedan därifrån med ett leende. 

Jag har lärt mig att acceptera mig själv lite bättre med åren. Jag kommer alltid att förbli den jag är.

Tette, som jag kallas för är den som alla vet, det är ju hon med andarna och spökena omkring sig. Den konstiga tvillingen som inte har något liv.

Den riktiga Theresa, är den som älskar att skriva. Theresa, som var den som alltid satt i sin ensamhet och skrev som barn, som idag vågar dela med sig till den som vill läsa dess  rader. 

Jag börjar finna mig själv igen och vågar göra det som jag en gång drömt om. Att skriva en bok. Jag fullkomligt älskar att sitta för mig själv och låta mig se hur raderna blir till liv. Det är det bästa jag vet. 

Text av: Theresa Kristensson 

Annonser

Ett Med Himlen


Jag har märkt att jag inte behöver vänta på den där speciella känslan, den spöklika känslan som ger en fjärilar i magen att skriva. 

Det går bra ändå, om inte ännu bättre 😊👻 

Det ”värsta” jobbet är redan gjort. Det var att skriva min första bok. Jag är förbi det första steget och är mer än redo att kliva upp på trappsteg nummer två. 

Trodde jag var rädd för utmaningar. 

I denna bok, handlar det om att det är jag som fångar upp energierna. Att det är på mina villkor nu.  

Man får läsa lite om spåren som andarna och spökena lämnar efter sig, och kommunikationer mellan mig och dom. 

Älskar att sitta i min lilla bubbla där jag får vara ostörd och bara skriva. Så jag hoppas att denna bok ska bli färdig inom ett år. 

Text av: Theresa Kristensson 

Flickan Från Andra Sidan


Igår kväll när jag kom hem, precis innan jag skulle öppna trapphuset såg jag en liten flicka sitta på trätrappan. 

En rödlätt söt liten tjej på cirka sju åtta år med fräknar. En liten tjej som hade ”klätt” sig efter vädret. Hon hade en vit sommarklänning på sig som gick ner till knäna, med stora rosa blommor.  

Där satt hon och klappade Figo. Figo, min döda hunds ande som nästan alltid ligger där och väntar på mig tills jag kommer hem. 

Jag log när jag såg dom tillsammans och kunde inte låta bli att hälsa. När jag öppnade dörren följde hon med mig och Figo in och jag hade inte mage att stänga dörren för henne. 
De verkade ha blivit vänner och när jag tittade på flickan såg jag att hon har strosat nyfiket omkring ensam vid skateparkens nya lekplats. Därifrån har hon traskat vidare mot mitt håll och sett Figo. 

Så jag bjöd in henne, men förklarade sedan för henne att hon skulle följa med änglarna tillbaka till andevärlden igen. 

Först tvekade hon eftersom hon hade fastnat för Figo så mycket. Men med hjälp av mina skyddsänglar tog hon snart deras ”händer” och följde med änglarna tillbaka till andevärlden igen, med Figo bredvid sig…  

Gulligt va?…  💞👻🐕

Text av: Theresa Kristensson