Här delar jag med mig några rader från min kommande bok:

Jag har märkt att ju mer man försöker övertyga läkare, desto mer knäpp är man. Så på senare år har jag ibland inte brytt mig om att prata om det övernaturliga. Jag orkar inte övertyga dom längre. Jag behöver inte deras åsikter om min psykiska hälsa. Jag är den jag är och besöker knappt någon läkare längre.

Jag har växt in i min roll att vara ett med andevärlden. På ett eller annat sätt kommer det alltid att vara så. En högkänslig Theresa, som lätt får till sig energier vart hon än befinner sig, någonstans i livet. Men sist jag besökte en läkare på vårdcentralen på grund av en klåda jag hade i ansiktet, sa den kvinnliga läkaren efter att ha läst min journal att jag skulle intala mig själv att det bara var inbillning. Bara där idiotförklarade hon mig.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta och undrade var hon hade fått sin läkarlicens någonstans. Idag skrattar jag åt det för jag har hört att hon inte är så omtyckt trots allt.

Jag minns mycket väl mitt allra första möte med en läkare på psykiatrin där jag näst intill blev klassad till gränsen som schizofren på grund av att jag såg övernaturliga saker.

Hon frågade mig om jag gick med sänkt huvud när jag var ute och gick och svarade henne att det gjorde jag, men det var på grund av mitt dåliga självförtroende för inte går jag omkring och hejar hej vilt på alla bilar och fotgängare jag möter med värsta leendet som heter duga. Hon sa då att oftast dom som har sjukdomen går med sänkt blick och tittar ner på marken när dom är ute och går.

Oj, tänkte jag för mig själv och tänkte vad många det är som har den sjukdomen i så fall. Jag skakade på huvudet och ignorerade henne med den information jag nyss hade fått. Detta är inte sant!

Men hade jag förstått att det var så, då hade jag lagt ner min övertygelse och min så kallade mottaglighet för länge sen, men hon tyckte ändå att jag skulle läsa igenom informationsbladet om schizofreni och ha det i åtanke.

När vi gick därifrån, jag och mamma, kunde vi inte låta bli att skratta åt det. Så det där med läkare, när man pratar om övernaturliga saker, har jag lärt mig med tiden att ta det med en nypa salt. Det är många gånger som jag har gett dom sista ordet innan mötets slut för att slippa höra deras fåniga utlåtanden om vad som är rätt och fel i mina upplevelser.

Men det roliga är, medan jag sitter där som patient och läkaren gör sitt jobb skulle hon allt veta vilken information andarna ger mig om henne men jag låter mig förbli tyst om det och går sedan därifrån med ett leende.

Text av: Theresa Kristensson

Igår kväll när jag kom hem, precis innan jag skulle öppna trapphuset, såg jag en liten flicka som satt där på trätrappan. En rödlätt söt liten tjej på cirka sju åtta år med härliga fräknar. En liten tjej som hade ”klätt” sig efter vädret. Hon hade en vit sommarklänning som gick ner till knäna med stora rosa blommor.

Där satt hon och klappade Figo. Figo, min döda hunds ande, som nästan alltid ligger där och väntar på mig tills jag kommer hem. Jag log när jag såg dom tillsammans och kunde inte låta bli att hälsa. När jag öppnade dörren följde hon med mig och Figo in och jag hade inte mage att stänga henne ute. De verkade ha blivit vänner och när jag ”tonade” in mig på flickan såg jag att hon har strosat nyfiket omkring ensam vid skateparkens nya lekplats och därifrån har hon traskat vidare mot mitt håll och sett Figo.

Jag bjöd in henne, men förklarade sedan för henne att hon skulle följa med änglarna tillbaka till andevärlden igen. Först tvekade hon eftersom hon hade fastnat för Figo så mycket, men med hjälp av mina skyddsänglar tog hon snart deras ”händer” och följde med änglarna tillbaka till andevärlden igen, och med Figo bredvid sig…

Gulligt va?…  💞👻🐕

Text av: Theresa Kristensson