Vill Du Köpa Min Bok?

Flickan från Brogårda

En sann berättelse om mitt liv. Paranormala upplevelser som har förföljt mig sedan dagen jag och min familj tog våra första steg på Brogårda.

Jag tyckte mig se andar och spöken som försökte resa sig upp ur jorden för att väcka de nya gatorna till liv. Eller såg jag platsminnen från en annan tid? Det jag såg kunde jag inte ta på, så då bestämde jag mig för att inte säga något. Men efter en tid i huset började jag förstå att det fanns något mer i huset än bara jag och min familj och att det var andar och spöken som hemsökte vårt nybyggda hus.

Sakta men säkert rasade mitt liv samman och snart var kampen mellan mig och andarna igång. Här får du som läser min bok följa min sanning genom livet som handlar om hur paranormala upplevelser kan förstöra ett liv.

Men också rädda det!

Vill du köpa boken, klicka på omslaget.

Annonser

En Härlig Känsla


Känslan att se sin bok blir läst är en härlig känsla. Blev glatt överraskad av en släkting som ofta besöker biblioteket i Bjuv. 

Och när hon såg just MIN bok ligga på bänken där man lämnar tillbaka böckerna kunde hon inte låta bli att fota och skicka bilden till mig. 

Gissa om jag känner mig glad och tacksam 😁🙏 

Text av: Theresa Kristensson 

Älskar Dig För Evigt


Idag är det exakt tre år sedan du somnade in, men jag vet att din själ lever vidare på andra sidan.

Då och då kommer du och ger mig små hintar och fina budskap som är så klockrena i min vardag att leva. 

Du är aldrig glömd! Du finns i mitt hjärta 💞 

Älskar dig 💞💞💞 

Förevigt 🙏💞🌟

Text av: Theresa Kristensson

I Healingens Tecken


Doften av rökelsen Nag Champa omfamnade mig med en extra dos av magins magiska värld. Den spirituella världen. 

En behaglig avslappnad musik spelades lagom högt från högtalarna när jag kände hur universums energier drog i mig och sa, att nu nalkas det healing!

Och det dröjde inte en lång stund förrän jag var någon annanstans, i en annan värld. 

En vit difus värld där luft gav oss näring och en tysthet som talar via tankar och känslor. 

Allt var vitt. Dimmigt vitt. Healingbänken som jag låg på var vit. Min bomullsklänning var vit. Likaså Malins klänning som gav mig healing var vit. Vi hade likadana klänningar på oss. Andliga klänningar. 

Malin var sig lik. Hennes vackra rödlockiga hår vilade löst på hennes rygg och en grön oval sten som heter Akvamarin smyckade heligt hennes panna. 

Där fanns inga väggar. Bara luft och dimma som avskiljde oss från de andra själarnas områden. Ovanför mig i meditationens värld svävade en blå ängel. En ängel med ett mänskligt ansikte. 

Hon såg rund och go ut och bjöd på ett leende med en blick utöver andevärldens sfär. I sin hand höll hon något som liknade ett trollspö av guld, som hon med sin magiska kraft verkade kunna trolla fram vad som helst. 

Med henne kände jag ingen oro, mest ett ansvar att hjälpa till och följa upp lärlingar i sin andliga läran. Jag förstod att hon var här för vår skull. 

Jag kände hur mitt tunga bröstkorg släppte taget om mina känslomässiga blockeringar och kände mig snart lika lätt som en fjäder. 

I mitt andliga medvetande såg jag mig själv resa mig upp från den vita healingbänken och gick rakryggad och tacksamt därifrån med ett inre lugn i mitt sinne. 

För mig andligt, verkar det vara en viktig del att leva i inre harmoni. Att släppa taget om minnena från tidigare liv i andevärlden.

Jag verkar ha svårt för att släppa taget och acceptera tuffa och sorgliga situationer med de personer jag lever med idag. En rädsla som jag bär med mig hela tiden. 

När jag såg min själ på andra sidan som i en spegelbild av mig själv, förstår jag att det är så jag vill leva mitt liv här och nu. Om jag inte lär mig det vet jag att jag kommer att bygga mina egna inre fällor. 

Jag måste släppa taget om sanningar och lära mig att acceptera dom istället. Jag kan inte påverka om jag går omkring och är rädd hela tiden. 

Så jag har mycket kvar att lära mig i det här livet. Att släppa taget och gå vidare! 

Text av: Theresa Kristensson 

Rum 213


Några har säkert hört talas om filmen ”Rum 213” som inte alltför länge sedan gick på biosalongerna. 

I våras, utan att veta vart jag skulle någonstans stannade vi bilen utanför detta hus som jag hade i uppdrag att besöka. En vacker gammal herrgård som på ytan lös av kärlekens tecken. 

Jag hann knappt gå ut ur bilen förrän vi möttes upp av en snäll gammal gubbe som fortfarande gick omkring i sin ande att leva på gården. En charmig gammal man med glimten i ögat. 

Bakom de stängda dörrarna möttes vi upp av ett ungt vackert par som höll på att renovera det över 100 år gamla huset. Ett mycket trevligt par som lever sina drömmar fullt ut. 

Den unga mannen som knappt är trettio år har fått ta över boendet av släktingar. Det var härligt stökigt när vi steg in i hallen och en känsla av kärlek omfamnade mig direkt. 

Det var den äldre mannen som utstrålade så mycket kärlek som visade sig vara en gammal släkting som bott där tidigare. Han var stolt över allt arbete som han hade gjort på gården och ville mer än gärna lyckönska det unga paret. 

Sist, men inte minst gick vi ner till källaren där det var bäckmörkt och det enda som lös upp var ficklampan från mobilen. Man såg inte så mycket och fick förlita sig på känslan istället. 

Känslan var inte så välkommande. En mörk energi som snabbt ville trycka bort oss för att inte komma närmare in i sitt näste. 

– Det var kanske inte så smart av oss att låta ett filmteam spela in en film här som heter Rum 213, sa killen med en osäker röst. 

Jag stannade upp eftersom jag hade hört talas om filmen och blev paff när jag nu plötsligt befann mig i samma hus där filmen hade spelats in.

Vi fick alla kalla kårar och rysningar av obehag kändes i hela kroppen. Längst bort i källarutrymmet lyckades något skrämma oss så mycket att vi alla skrek till och backade några steg bakåt. 

Detta kändes inte bra! Med de andra bakom mig smög vi försiktigt fram igen, och till slut hamnade vi där det kändes som mörkast. 

Till min förtret såg jag en gammal gumma som satt ihopkrupen längst bort i hörnet, med svarta kläder. Jag började försiktigt prata med henne, men det tyckte hon inte om. Hon sa åt oss att gå, men vi stannade kvar.

Hon började väsnas med att göra ljud ifrån sig och fräste mot oss som ett djur. Och eftersom jag tar mina andliga uppdrag på största allvar vägrade jag att ge efter eftersom jag såg att hon mådde dåligt. 

Med mycket envishet lugnade hon ner sig och började försiktigt prata med oss. Det visade sig att hon kom från granngården en bit bort för många många år sedan. Hon hade rymt från sin man som inte var snäll. Han hade rappat hennes kropp med en piska och några år senare när hon hade dött vågade hon inte gå mot ljuset och hade istället flytt till detta hus för att söka trygghet. 

Stackars gumma, tänkte jag för mig själv och kallade på änglarna. Äntligen, tillsammans med änglarna lyckades vi till slut få över henne till andra sidan. 

Förhoppningsvis har gumman fått ro och att källaren får fortsatt vara ifred från oväntat besök 👻 

Slutet gott, allting gott 

Text av: Theresa Kristensson