” Utseendet av det övergivna trähuset från generationer långt tillbaka i tiden hindrade inte Mia att ta steget in i det ödehus som så många pratar om. Den stackars fasaden saknade både omtanke och kärlek och det syntes på långa vägar att grundens arbete behövde nya axlar att luta sig mot. Huset var nog minst två hundra år gammalt. Om inte mer.

Det liknade de husen från utvandrarnas tid. När de fattiga reste med båten över till Amerika på 1800 – talet, då ångfartygen gjorde resan över Atlanten effektivare och billigare. Det kändes ensamt och ledsen, som om den saknade sina forna ägare. Platsens minnen var lika grå och färglös som huset. Så tyst.

En låg trappa ledde en fram till den slitna ytterdörren. I några av fönsterna hängde gardiner kvar som någon lämnat efter sig medan ett annat fönster fattades glas. Och fönstret längst upp, ovanför dörren var trasig. Omkring huset levde vildvuxet gräs sitt eget liv. Och bakom huset, en liten bit bort fanns skogen. En skog som sades tillhöra andarna i huset.

Men allt var inte så utsuddat som det gav sken av om man skulle tro på ryktena som viskades sinsemellan. Även om Mia var en skeptiker till det övernaturliga kunde hon ändå inte låta bli att utmana sig ”…

Mer än så avslöjar jag inte 👻

Text av: Theresa Kristensson

Vad tror du, tror du på svarta Madam? Själv vet jag inte riktigt vad jag tror.

I lördagskväll, av rastlöshet tog jag mod till mig att stänga in mig på toaletten med levande ljus och två stycken spökapparater. En paranormal musicbox som ska spela när någon form av energi närmar sig den och en EMF mätare som ska lysa i olika färger beroende på hur stark närvaron är.

Med ett glas rosévin lutade jag mig tillbaka och satt tyst en liten stund innan jag frågade om svarta Madam verkligen existerar eller om det bara är en myt. Det började spela några sekunder. Jag blev osäker på vilken av frågorna den svarade på och frågade igen om svarta Madam finns. Då började EMF mätaren lysa upp till tre punkter.

– Om någon är här, kan du få speldosan att spela, frågade jag igen och tog en liten smutt av vinet.

Det var tyst. Äsch, tänkte jag och kände mig lite tramsig.

En stund senare spelade den igen. Säkerligen en halv minut. Under tiden som det klingade fritt skapades bilder i mitt inre där jag såg barn där känslan sa att hon inte tycker om barn. Men som tur är så har jag inga barn, tänkte jag för mig själv under tiden som den spelade. För att testa kommunikationen så bad jag den att sluta spela. Det blev tyst. Något verkade lyssna på mig.

– kan du visa dig eller göra något läte?

Jag hörde inget annat än speldosan. Kanske var detta bara slumpen?

Efter cirka en halvtimme avbröt jag och blåste ut ljusen. På något sätt ångrade jag mig vad jag precis hade gjort och tog fram en stor knippe salvia som jag lät rensa lägenheten och bad om ursäkt för vad jag precis hade gjort.

Klockan var mycket och det blev läggdags. Med stirrande blick ut mot hallen låg jag och väntade på det värsta. Inget hände. Jag somnade och vaknade först klockan 06:30. Då gick jag upp och släckte lamporna. Gick snabbt in på toaletten innan jag lade mig igen. Det var först DÅ som jag märkte att jag inte var ensam. När jag precis dragit täcket över mig hörde jag hur något fräste åt mig.

Jag blev livrädd och gömde mig under täcket och bad det försvinna. Hade jag lyckats kalla fram svarta Madam i alla fall?

Jag somnade igen och vaknade några timmar senare. Dagen var som den brukade.

Dagen gick mot sitt slut. Klockan var över tolv när jag lade mig. En stund senare hörde jag något under sängen. Samma läte som om någon fräste. Ett argsint sådant. Jag hoppade till och fick en klump i magen. Vad var detta gör något? Vad jag än har gjort så får jag skylla mig själv.

Idag är det måndag och klockan är 19:12. Jag undrar om samma sak händer i natt….

Text av: Theresa Kristensson