Inledning:

Jag går inte helt fri från andevärlden bara för att jag har lärt mig att kommunicera med de från andra sidan. Då och då fångar de min uppmärksamhet som ibland kan skrämma skiten ur mig. Man ska akta för vad man önskar sig. Först ville jag skriva en skräckbok om andar och spöken som inte har fått någon ro, men i mina nattliga drömmar fick jag snart besök av andevärlden som gav mig inspiration till de mest hemska scener man kan föreställa sig.

Jag kunde vakna mitt på natten och vara genomsvettig och rädd för vad jag just hade drömt. Otäcka scener som påminde om filmerna, Anna-Belle och Conjouring. Jag var rädd och mådde illa varje gång jag vaknade och bestämde mig då för att inte skriva om det. Istället får jag se vart dessa rader leder mig hän.

Jag har märkt att vissa kvällar är det någon som besöker mig från andevärlden. Som härom kvällen. Jag satt i teverummet och tittade på teve när jag plötsligt hörde höga jämna knackningar någonstans i lägenheten. Eftersom att det inte lät som när man spikar upp tavlor reste jag mig och följde försiktigt ljudet. Det kom från sovrummet.

När jag gick in och ställde mig bredvid det gamla skåpet från artonhundratalet slutade det att knacka. Jag började själv väsnas och se om någon från andevärlden skulle reagera och sedan blev jag tyst. Det knackade igen, men då någon annanstans. Det verkade komma från köket. Men när jag smög vidare ut till köket för att se om jag såg någon där upphörde knackningarna igen. Vem det än var så hade den lyckats fånga min uppmärksamhet. Den var osynlig och jag fick ingen tillgång till att se vem det var.

Eftersom det var midnatt och klockan var över tolv var jag för feg att fråga vem det kunde vara. Jag undviker gärna att ta kontakt med andar och spöken vid nattetid. Jag väntar hellre tills det har blivit ljust.

Svarta damen

Svarta Madame eller svarta damen, som vi också kallar henne för kan det nog finnas fler av. Det behöver inte vara hon i spegeln. Inte i min värld i alla fall. Det var en sen kväll och jag hade gått och lagt mig. Innan jag somnar brukar jag ligga och filosofera och drömma mig bort till ett stort härligt hus långt härifrån, med högt tak och vita väggar. Ett luftigt och stilrent hus med stora fönster som bjuder på en utsikt över berg och landskap. Att få känna en energi sänkt från ovan som omringar mig och huset med universums rena vita ljus, där jag får vara ifred från omvärlden och bara vara. Där skriver jag böcker.

Men mitt i allt drömmande blev jag avbruten av en kall vind som cirkulerade ovanför mig. Det var som ett sus som omringade mig med ett visslande ljud som snabbt svävade ut mot hallen, för att sedan visa sin form i en svart skepnad i en svart spetsklänning från en annan tid. Det var en äldre dam med en mörkgrå tjock knut därbak. Hon var lång och smal och svävade strax ovanför golvet ut mot köket.

Jag låg kvar i sängen i väntan på att något kanske skulle hända. Plötsligt hörde jag hur det väsnades i köket och hur köksluckorna öppnades och stängdes. Jag var tyst som en mus och gick försiktigt upp för att se om hon var kvar, men då var hon borta. Hon verkade ha bråttom. På något sätt verkade hon vara en sträng ande och jag tror att hon var det även när hon levde. Som barn var hon en osäker liten flicka som ville passa in, för att en dag bli en rakryggad dam med mycket fokus omkring sig.

Allt skulle gå snabbt och de enda lugna stunder hon hade var när hon fick sitta i lugn och ro vid sitt skrivbord och sköta pappersarbete som handlade om räkningar och dylikt. Likaså hennes sömn. Hon lade sig sent på kvällarna och gick upp så tidigt som möjligt. Gärna vid fyratiden. Ingenting fick gå fel. Hon vägrade att bli en förlorare. Allt skulle se snyggt och prydligt ut. Hennes sätt att vara gjorde att hon inte var så omtyckt. Hon visste precis i vilket sammanhang hon skulle le i syfte för eget vinnande, och hon förstod inte att människorna som var i lägre samhällsklasser genomskådade hennes falska sätt att vara.

Jag tror att denna dam dog olycklig. Att hennes ande inte har fått någon ro och att det är därför hon svävar omkring och vill få gjort de saker som inte blev till hennes belåtenhet innan hon dog.

När man har varit van vid att vara rädd och besatt av att känna sig iakttagen av det övernaturliga kan det ibland vara svårt att släppa taget om känslan att vara på sin vakt. Idag är det jag som är iakttagaren istället för att vara den oinbjudna gästen i mitt eget hem. Jag tycker att det är spännande att fånga upp energispår som anden lämnar efter sig. Varje spår har en historia, precis som den svarta damen jag nyss beskrev…

Text av: Theresa Kristensson