Är De Andliga Parasiter tro?

Jag har som regel från förr att alltid låta nattlampan vara tänd när jag ska sova. De där ansiktena jag ser om nätterna har numera fått sällskap av stora skuggliknande spindlar, stora som tennisbollar. Vita spindlar som skiftar färg till grått och svart, som verkar ligga och vänta på att jag ska vakna. Jag gör som jag alltid gör när jag vaknar och det är att titta rakt upp mot taket. Då ser jag hur de reser sig. Otäcka spindlar som kommer från olika håll.

Det här är inga riktiga husspindlar. Jag förstår att det jag ser inte är från vår mänskliga värld. Antingen om det är hallucinationer eller en övernaturlig upplevelse, det vet jag inte.

– Vad är det för skillnad mellan en andlig upplevelse och en hallucination?

Är en medveten hallucination detsamma som att kommunicera med andevärlden?

När jag sökte svar på min fråga fann jag en text som Maria Lundby Bohlin, har skrivit och den lyder så här:

” En psykos är när en person tappat kontakten med verkligheten. Ofta är det uppenbart, hon kan höra och se saker som andra inte kan se och höra. Hon kan tro att läkaren placerat fjärilar i öronen på sig, att någon opererat in ett chip i nacken på dem eller att någon styr deras tankar med hjälp av röntgenstrålning. Dessa symtom ovan är hallucinationer ( att se, höra, känna och smaka saker som inte har någon grund i verkligheten. ) eller vanföreställningar ( exempelvis att man är jagad av SÄPO eller är utsedd att rädda världen från en kommande attack från utomjordingar. ) Vid dessa tillfällen är det uppenbart för omgivningen att någonting inte står rätt till och personen tror intensivt på sina upplevelser oavsett vilka motargument andra kommer med.

Hörselhallucinationer är det vanligaste förekommande symtomet vid schizofreni, de kan vara kommenterande, imperativa eller uppmanande. Man kan känna att man är ett med naturen, fåglar talar till en, stenar och blommor är symboler, vinden ger budskap. Men att uppleva saker som går utanför den fysiska verkligheten är också en del av de stora världsreligionerna. Religioner som Kristendom, Judendom och Islam bygger alla på övernaturliga händelser, till exempel den brinnande busken Moses såg och hörde tala.

Micael Nilsson nämner via sin hemsida flera personer ur Bibeln som sett Gud : Gideon i vinpressen, Elias kallas till profet när han arbetar ute på fältet, Petrus och Andreas möter Guds kallelse i en fiskebåt och Matteus utanför tullhuset, där han var en föraktad överlöpare som ansågs en landsförrädare och svikare.

Till synes övernaturliga fenomen kan ha fysiska orsaker. Den brinnande busken, som brann men inte brann upp, kan ha flera förklaringar skriver Nilsson : en överladdning av elektricitet, ljusreflexer, ett vulkaniskt utbrott, en solstråle som bröts igenom bergmassivet, en gasläcka som fattat eld eller en psykologisk reaktion. Eller så var det Gud.

VANFÖRESTÄLLNINGAR : Vissa anser att all tro på något som inte går att bevisa existensen av bör definieras som vanföreställningar, men, liksom med alla andra ”vanföreställningar” så måste tron vara till skada för sig själv eller andra för att den skall anses nödvändig att behandla. Den skall också vara utanför vad som anses socialt och kulturellt normalt i den omgivningen som personen tillhör, således anses normalt inte en person som svimmar på scenen på ett väckelsemöte som sjuk. Tidningen Kyrknytt, nummer tre 2008, har en artikel om ämnet ”andlig kris”. En man var mitt i livet stressad, och började, utan att tidigare alls haft religiösa funderingar, fanatiskt leta, yoga, symboler och terapi. Han såg betydelser i allting och korsade gränsen för vad som var ”normalt” i fråga om tänkande och beteende. Han hamnade på psyket en kort stund, men ”valde” att gå tillbaka till det normala, för att slippa ett eventuellt vårdintyg och behandling. Han hittade information om ”andlig kris” och kände igen sig. Andliga kriser kan likna psykoser, med besvärliga vanföreställningar som kan vara svåra att hantera, men andliga kriser anses man kunna gå stärkt ur. Andliga kriser kan även tolkas inom en religiös ram, exempel på detta finns även utanför de Judeokristna traditionerna, som inom schamanismen. En andlig kris kan också vara negativ. Moder Theresa och St.John av korset är två som drabbats av ”själens dynkla natt” eller som det kallas ”dark night of The soul”. Det kan te sig som en depression och/eller en känsla av att ha mist kontakten med Gud.

Lis-Bodil Karlsson som är lärare på Karlstads Universitet anser att man bör tala om dessa fenomen mer, ofta står personer helt ensamma med dessa erfarenheter, till exempel genom att känna sig utanför sin kropp, höra röster, se gestalter och ljussken. Det kan vara svårt att förstå vad som skett.

En enkel lösning på problemet att förstå alla dessa upplevelser är att kalla dem för vanföreställningar. Så gör exempelvis de unga ateisterna, däribland Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Med tanke på att många väntar på att Jesus ska återvända kan vi konstatera att om han väl gör det, så kommer han förmodligen i sådan fall få sitta på psyket”.

Tacka Gudarna för att jag inte har blivit inspärrad på mentalsjukhuset än med tanke på vad likheterna med mina symboliska ”vanföreställningar” är med andevärlden.

Annars stämmer det bra överens med mig och i så fall är mitt liv en enda stor ”andlig kris”. Om jag inte redan är galen så hoppas jag att det enda som skiljer mig därifrån är beskrivningen med psykosen.

Text av: Theresa Kristensson 😆👻

Annonser

Några Rader Från Bok Nummer 2

SANKTA MARIA

Min syster jobbar på en skola som heter Maria Park, som en gång har varit ett gammalt mentalsjukhus som hette Sankta Maria. Ett sjukhus som har fungerat som ett mentalsjukhus för ”sinnessjuka och obildbara patienter” på nittonhundratalet.

Där händer det övernaturliga saker framför skolbarnen. Stolar flyttar på sig lite hur som helst och dörrar kan ibland smälla igen utan vidare.

När hon berättade det för mig var mitt medvetande plötsligt någon annanstans. Det hade förflyttats till det gamla mentalsjukhuset på bara någon sekund. Jag var cirka fyrtio, femtio år tillbaka i tiden. Alltså någon gång på femtio – sextiotalet.

Jag såg en desperat kvinna på ungefär fyrtio år, som stod i korridoren och ville fly. Hon hade en sjukhusklänning på sig och stod barfota på det mörka kalla golvet och såg sig förtvivlat omkring i hopp om att ingen skulle se henne.

Mer än så fick jag inte se.

Men det skulle inte dröja länge förrän hennes ande sökte upp mig, för omedvetet hade min syster gett henne ett spår att följa när hon berättade om upplevelserna för mig.

Det var en sen kväll när jag släckte ned belysningen en aning innan läggdags. Jag har som rutin att alltid kolla säkerheten runt omkring mig innan jag lägger mig då jag vet vad övernaturliga krafter kan göra.

Just den kvällen kände jag mig mer iakttagen än på länge och vände mig försiktigt om då jag fick syn på kvinnan från Sankta Maria.

Hon hade hittat mig!

Det stack till i magen när jag såg henne stirra på mig sådär. Hon stod på balkongen, blickstilla och iakttog varenda rörelse jag tog. Hon såg bestämd ut. Det lös inte om henne. Hon såg grå och färglös ut och jag förstod att hon inte hade fått någon ro.

Snart iakttog hon mig även inne i mitt sovrum. Hon lämnade mig inte ifred och verkade bara dyka upp på sena kvällar. Där stod hon stilla på en och samma plats i flera timmar och tittade på mig med en blick jag inte ville se.

En natt hörde jag sex stycken knackningar som verkade komma från mitt gamla artonhundraskåp.

Hon hade förflyttat sig. Nu stod hon vid fönstret bredvid det gamla skåpet och tittade på mig i väntan om att få min uppmärksamhet.

– Inte nu! Gå härifrån, sa jag med en lagom bestämd röst.

Då blev det tyst.

Men hon gjorde sig ofta påmind. Var och varannan kväll runt midnatt hörde jag samma knackningar igen någonstans i lägenheten.

Först trodde jag att hon bara var en tillfällig besökare men ju mer hon väsnades förstod jag att hon ville säga mig något. Det förstod jag när hon en natt gjorde höga ljud ifrån sig uppe på vinden som jag har precis ovanför mitt sovrum.

Jag höll på att ramla av sängen när jag plötsligt hörde ett tungt föremål släppas på vindsgolvet ovanför mig. Den studsade så hårt att det nästan kändes som att hela huset vibrerade.

Med hjärtat i halsen låg jag blickstilla och stirrade förskräckt upp mot taket. Jag såg henne! För automatiskt var mitt medvetande uppe på vinden. Hon hade burit en tung keramikkruka och släppt den med en kraft som hon visste att jag skulle reagera på. Det med sin tankes kraft.

Men hon såg faktiskt inte så farlig ut, trots allt, så jag frågade snällt om hon kunde vänta till nästa dag.

– Ja, sa hon och suckade och sedan blev det tyst.

Jag höll mitt löfte, så dagen därpå pratade jag med henne. Det blev en kommunikation jag aldrig kommer att glömma.

Hon hade tagit livet av sig då hon visste att hon skulle bli långvarig på sjukhuset. Hon var fullproppad med olika mediciner som skulle dämpa hennes hallucinationer, men utan att fungera. Hon berättade att hon varit förföljd av Satan. En förbannelse som låg över henne tills hon tog sitt sista andetag.

– Åt helvete med sjukhuset ! De kan dra åt helvete. Du ska vara glad att du lever i denna tid. Hade det varit på sextiotalet hade du varit inspärrad som ett djur i en bur. Man var inte värd ett ruttet öre. Tro på dig själv Theresa.

Under tiden hon pratade med mig såg jag hur hon ansträngde sig för att inte bli aggressiv av den hat hon bar med sig från sin tid på sjukhuset. Jag såg hur hon plågades av sin misstro och förnedring av läkarna med Satans besatthet av henne.

Det hade börjat i tonårens tid. Hon hade suttit på golvet i sitt rum och läst en bok då hon smått börjat känna sig iakttagen av något. Oftast bakom det brunbeiga gardinen som ibland svajade till när hon satt på sin helteckningsmatta med en bok i sitt knä.

Hon hade även börjat höra en mansröst med växlande humör av skratt och gråt som hördes någonstans i huset. Men när hon försiktigt följde spåren av ljud så fanns det ingen där…..

Fortsättning följer….. 👻

Text av: Theresa Kristensson