Våga drömma

Våga drömma, stora som små drömmar. Det har jag gjort och gör fortfarande fast att det kan ta sin tid ibland. Alla har vi våra önskningar. Man blir aldrig för gammal om att önska och drömma.

Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle våga prioritera mig själv och våga satsa på att skriva. Snart kommer uppföljaren från, Flickan från Brogårda, där man kan följa min resa med kontakten med de döda. Beskrivningar på hur jag ser och känner av dom och hur kommunikationen mellan oss är. För mig är det som att prata med en livs levande människa. Alltid ser jag något. Det är inget jag kommer undan med. Så jag ser verkligen fram emot att få dela med mig av mina övernaturliga upplevelser för den som är nyfiken på att läsa om andar och spöken, eller vad vi nu väljer att kalla dom 😊

Text av: Theresa Kristensson

Tick tack, tick tack…

Tick Tack, Tick Tack… Ja, tiden den går. Men ibland känns det inte så. Jag undrar hur det känns för de vilsna själarna som tidlöst vandrar omkring i sin vilsna väg där tid och rum inte verkar existera. De bara går och går…

Jag minns ett tillfälle för några år sedan. Det var en sen sommarkväll och jag hade precis lagt mig. Med fönstret öppet hörde jag plötsligt någon snyfta någonstans där utanför. Men äsch, tänkte jag och blundade.

Snart hörde jag det igen och reste mig och gick fram till fönstret och ropade försiktigt: hallå… Det blev tyst.

– Är det någon där? Undrade jag och kikade ut.

Jag stod kvar en stund men utan något svar. Jag gick och lade mig igen och drog täcket över huvudet i hopp om att kunna sova. Det gick en liten stund. Lika förbannat hörde jag gråten igen, om inte än mer tydligare. Då hände något, för plötsligt såg jag en ung tjej med långt, svart hår där hennes utseende var hårt sminkat i stil av emo. Svartklädd i en tuff nitjacka och svarta slitna jeans, med sminket utkletat i ansiktet av tårar. Det här kunde jag inte ignorera, så jag tog på mig kläderna och tillsammans med min hund gick vi ut för att se om jag kunde hjälpa henne.

Väl utanför hörde jag henne och följde försiktigt ljudet. Det kom från grannhusets trädgård. Från Buddhahusets egendom. Jag ställde mig vid trägrinden och försökte se genom de smala träspringorna. Jag såg henne! Där satt hon tillbakalutad mot stenmuren med en trasig ölflaska och grät.

– Hallå, jag ser dig. Kan jag hjälpa dig med något? Sa jag med en överdriven snäll röst för att inte skrämma iväg henne. Allt för att hon skulle förstå att jag bara ville henne väl. Hon rörde sig inte ur fläcken. Hon verkade heller inte vilja ha min hjälp så till slut gav jag upp och jag och Figo gick hem igen.

Väl hemma, såg jag åter i mitt inre att hon lämnade platsen i all hast med sin flaska i handen. Hon verkade vilja fly, men stannade till vid tågstationen och såg sig om. Det såg ut som om hon letade efter någon. Men sen gick hon därifrån precis som om hon ville undvika stationen på något sätt. Ju mer jag tonade in mig på den stackars anden, desto mer information fick jag. Berusad hade hon tjafsat med en kille i samma ålder där det sedan hade gått så vilt till att hon blivit nerknuffad på tågrälsen och avlidit på plats av den skallskadan hon fick.

Mer fick jag inte se, och med det försvann hon. Jag undrar än idag hur det går för henne. Har hon fått frid än tro? Jag vet inte, men hoppas… Om inte, så verkar tiden stå stilla fram tills den dag hon väljer att gå vidare från det som en gång har varit….

– Till ljuset!

Text av: Theresa Kristensson

PS: Om det var på Bjuvs tågstation olyckan inträffade vet jag inte.

När mörkret faller in

Det verkar som om andarna turas om att låna min säng om nätterna. I natt var det en man som hummade (hm) i mitt öra. Ljuden överröstar oftast fläkten som jag har en liten bit bort från sängen.

Han såg liten ut. Ungefär samma längd som mig på 1,52 cm lång. Hans urblekta svartpressade byxor tycktes se lite stora ut där han låg påpälsad med en matchande kappa. Hans huvudbonad bestod av en svart låg hatt som han dragit ner för ögonen. Det såg faktiskt ganska roligt ut och jag undrade om han ens hade lagt märke till mig som bor här.

Han såg ut att ha levat någon gång på fytio, femtiotalet. Åldersmässigt kunde han vara mellan femtio, sextio år. Liten, men inte alltför tanig. Lagom färg i sitt markanta ansikte. En som kämpat på i livet när han levde. Spåren han sände ut visade mig också att han älskade sin trädgård med sin alldeles egna skörd. ( Namnet Martin dyker upp i det här fallet med ande mannen)

De senaste besökarna från andra sidan vet om att de är döda. Det är inga andar som behöver hjälp. Uppför de sig snällt och respektfullt som den här mannen gjorde i natt och hon från mitt tidigare blogginlägg, ja, får de mer än gärna hålla mig sällskap. Så länge jag får sova i fred och ha min sida av sängen. 😁 👻

Text av: Theresa Kristensson

Vem där?

Då och då tycks en vit skepnad försiktigt kika fram bakom dörrkarmen från hallen in till teverummet. Det spelar ingen roll om det är på ljusa dan eller på kvällen, men nyfiken verkar hon vara. Det har pågått ett tag. När jag försöker få kontakt med henne, då gömmer hon sig. Men något vill hon eftersom hon inte lämnar mig ifred.

Som till exempel härom kvällen när det kändes extra motigt att lägga mig. Hela jag rös. Från tårna ända upp till hjässan. Jag fick en stark känsla av att det var en hon och att hon var gömd under sängen, men undvek titta. Istället drog jag täcket över mig och försökte sova.

Jag somnade, men vaknade efter ett par timmar. Det kändes fortfarande inte ensamt. En iakttagelse där någon stod och stirrade på mig. På något sätt kändes det som att det var hon i hallen, men att hon bara vågade sig fram när jag sov.

Varför var jag kissnödig just nu, tänkte jag och skyndade mig snabbt in på toaletten. Jag var nästan lika snabb tillbaka och drog återigen täcket över mig med blicken ut över sovrummet och hallen. Att någon besökte mig kunde man inte undgå. Klarvaken som jag var kunde jag heller inte ta fel på om det plötsligt var jag eller någon annan som låg och harklade sig i samma säng som mig. Det var inte jag!

Jag sträckte försiktigt ut handen. Det stack på fingertopparna som om handen sov. Den vita skepnaden som jag sett vilade nu i min säng. Hon kunde inte vara så gammal. Mellan 20, 26 år, med rött halvlångt hår, precis som Pippi Långstrump. Och lite småfräknig var hon också. Eftersom hon var klädd i vit sjukhusklänning där inga skador syntes antog jag att hon dött av någon sjukdom. Hon såg inte alls läskig ut. Snarare tvärtom, fridfull precis så som man gör när man somnar in.

Jag suckade och vände mig om och slöt mina ögon. Inget mer harklande eller snarkande hördes och snart sov vi djupt båda två, jag och min gäst till ande… 👻

Text av: Theresa Kristensson

Kanske en början på en spök bok

” Utseendet av det övergivna trähuset från generationer långt tillbaka i tiden hindrade inte Mia att ta steget in i det ödehus som så många pratar om. Den stackars fasaden saknade både omtanke och kärlek och det syntes på långa vägar att grundens arbete behövde nya axlar att luta sig mot. Huset var nog minst två hundra år gammalt. Om inte mer.

Det liknade de husen från utvandrarnas tid. När de fattiga reste med båten över till Amerika på 1800 – talet, då ångfartygen gjorde resan över Atlanten effektivare och billigare. Det kändes ensamt och ledsen, som om den saknade sina forna ägare. Platsens minnen var lika grå och färglös som huset. Så tyst.

En låg trappa ledde en fram till den slitna ytterdörren. I några av fönsterna hängde gardiner kvar som någon lämnat efter sig medan ett annat fönster fattades glas. Och fönstret längst upp, ovanför dörren var trasig. Omkring huset levde vildvuxet gräs sitt eget liv. Och bakom huset, en liten bit bort fanns skogen. En skog som sades tillhöra andarna i huset.

Men allt var inte så utsuddat som det gav sken av om man skulle tro på ryktena som viskades sinsemellan. Även om Mia var en skeptiker till det övernaturliga kunde hon ändå inte låta bli att utmana sig ”…

Mer än så avslöjar jag inte 👻

Text av: Theresa Kristensson

Svarta Madam

Vad tror du, tror du på svarta Madam? Själv vet jag inte riktigt vad jag tror.

I lördagskväll, av rastlöshet tog jag mod till mig att stänga in mig på toaletten med levande ljus och två stycken spökapparater. En paranormal musicbox som ska spela när någon form av energi närmar sig den och en EMF mätare som ska lysa i olika färger beroende på hur stark närvaron är.

Med ett glas rosévin lutade jag mig tillbaka och satt tyst en liten stund innan jag frågade om svarta Madam verkligen existerar eller om det bara är en myt. Det började spela några sekunder. Jag blev osäker på vilken av frågorna den svarade på och frågade igen om svarta Madam finns. Då började EMF mätaren lysa upp till tre punkter.

– Om någon är här, kan du få speldosan att spela, frågade jag igen och tog en liten smutt av vinet.

Det var tyst. Äsch, tänkte jag och kände mig lite tramsig.

En stund senare spelade den igen. Säkerligen en halv minut. Under tiden som det klingade fritt skapades bilder i mitt inre där jag såg barn där känslan sa att hon inte tycker om barn. Men som tur är så har jag inga barn, tänkte jag för mig själv under tiden som den spelade. För att testa kommunikationen så bad jag den att sluta spela. Det blev tyst. Något verkade lyssna på mig.

– kan du visa dig eller göra något läte?

Jag hörde inget annat än speldosan. Kanske var detta bara slumpen?

Efter cirka en halvtimme avbröt jag och blåste ut ljusen. På något sätt ångrade jag mig vad jag precis hade gjort och tog fram en stor knippe salvia som jag lät rensa lägenheten och bad om ursäkt för vad jag precis hade gjort.

Klockan var mycket och det blev läggdags. Med stirrande blick ut mot hallen låg jag och väntade på det värsta. Inget hände. Jag somnade och vaknade först klockan 06:30. Då gick jag upp och släckte lamporna. Gick snabbt in på toaletten innan jag lade mig igen. Det var först DÅ som jag märkte att jag inte var ensam. När jag precis dragit täcket över mig hörde jag hur något fräste åt mig.

Jag blev livrädd och gömde mig under täcket och bad det försvinna. Hade jag lyckats kalla fram svarta Madam i alla fall?

Jag somnade igen och vaknade några timmar senare. Dagen var som den brukade.

Dagen gick mot sitt slut. Klockan var över tolv när jag lade mig. En stund senare hörde jag något under sängen. Samma läte som om någon fräste. Ett argsint sådant. Jag hoppade till och fick en klump i magen. Vad var detta gör något? Vad jag än har gjort så får jag skylla mig själv.

Idag är det måndag och klockan är 19:12. Jag undrar om samma sak händer i natt….

Text av: Theresa Kristensson

Våga stanna upp och lyssna till ditt hjärta

Ibland är det skönt att stanna upp och ta en paus med det man älskar att göra. Lägga allt åt sidan och bara vara.

Jag är glad att jag lyssnade till mina änglar, som sa att jag behövde andas och tanka på ny energi i cirka sex månader. Nu känner jag att jag sakta men säkert är tillbaks på den nivå jag vill vara på. Det känns skönt att försiktigt vara på banan igen med privata sittningar och småseanser.

Det var en tid då det blev för mycket, men jag nöjer mig hellre med det lugna än det hektiska… tider efter tider… Nej, då låter jag hellre hjärtat och känslan leda mig till de personer som är menat att jag ska ha äran att få träffa i framtida konsultationer eller seanser. ❤️ 👻

Text av: Theresa Kristensson

Röster från andra sidan

Jag har för en tid sedan blivit mottaglig av olika röster som vill göra sig hörda genom mina stämband. Små korta ljud som verkar vilja säga mig något och upplever det oftast när jag har gått och lagt mig och när jag är som mest avslappnad. Ibland låter det som en grötig, radiostyrd mansröst och ibland som en ljus pipig kvinnoröst som gör att jag blir lika förvånad varje gång jag hör det. Speciellt från den ljusa rösten.

Första gången det hände blev jag så förvånad och undrade hur i jösse namn kunde jag låta sådär. Det lät ju inte alls som mig. När den manliga rösten försöker prata känner jag hur den anstränger sig ända ner i magen men lyckas tyvärr inte nå fram till sin fulla mening, eller så är det jag som inte vet hur man gör för att kunna tillåta en ande prata fullt ut genom mig. Man riktigt känner stämbanden vibrerar och hör klart och tydligt att det är en röst från en annan dimension.

Innan det här började har jag så många gånger känt av en manlig närvaro. En ande som bekvämt nog har bjudit in sig själv för att ta sig en liten tupplur då och då. Han både snarkar och suckar belåtet och jag undrar om han ens har lagt märke till mig som bor här.

– Han verkar heller inte bry sig om ifall jag ser honom.

Av kläderna att döma och sitt smutsiga ansikte så ser det ut som att han har arbetat i gruvorna eller något liknande. Och när han tar av sig regnrocken så ser han faktiskt ganska trevlig ut för att vara någonstans mellan femtio, sextio år.

En lång bredaxlad man med ett halvrisigt stansat skägg med ett markant ansikte med starka drag. Han känna som en vis själ med mycket kunskap. En jordnära man som ger bilden av sig själv att se ut som en luffare med sina bylsiga och smutsiga kläder där det var lätt för folk att döma ut honom i förväg innan man ens lärt känna honom.

Men under ytan var han en fräsch man som kämpade hårt och hade på något sätt råd att hyra in sig då och då på det gamla hotellet som inte längre finns kvar. Ett hotell som hette Bjuvs Hotellet, och som har legat på den platsen som jag bor på idag, så det kan mycket väl vara det han ser, att han fortfarande lever kvar i det gamla sextiotalet.

– En snäll ande som inte vill mig något illa.

Sedan är det en till ande som jag har lagt märke till. En som är raka motsatsen till den andra som jag precis har skrivit om och som också har varit aktiv på den gamla tiden.

Den här charmnissen till ande har jag bara sett ett par gånger. En glad liten man med glimten i ögat som tyckte om att morsa på folket han mötte där han jobbade på tågstationen.

Kläderna han bar ser ut att bäras med stolthet. En förklädnad som verkar ha haft en stor betydelse i vilken post han arbetade i. Med sina grå byxor och vit skjorta, och med en grå tillhörande väst som så stiligt håller in hans lilla mage. En pratglad liten herre som då och då smet över till hotellet som bara låg snett över gatan för att ta sig en liten kaffe innan plikten återkallade honom igen.

Inte för att jag brukar göra det, men eftersom han har etsat sig fast i mitt minne så starkt kunde jag inte låta bli att höra mig för om någon möjligtvis kanske kunde känna igen beskrivningen på just honom och till min stora förvåning fick jag två positiva svar från två äldre damer som mycket väl visste vem han var.

Namnen låter jag vara osagt då jag inte känner vederbörande, men det roliga var att jag också fick veta att hans fru en gång i tiden har varit barnvakt åt min styvfar när han var liten.

– En gladlynt själ som en gång har hört hemma här i Bjuv, uppvrid Freden… 👻

Text av: Theresa Kristensson

En stund på kyrkogården

Jag sitter på en bänk i kyrkogården under solens varma strålar. Klockan är prick 19:50 denna ljuva måndagskväll.

På grusgången blev jag glatt upptäckt av en äldre dam som är död. Hon stannade upp och tittade vänligt på mig och artig som jag är sa jag hej.

– Ser du mig? frågade hon häpet.

– Ja, jag ser dig, sa jag och log.

Hon presenterade sig som Siv. Hon var inte så lång. Hon bar en härlig blålila, blommig sommarklänning som passar bra till hennes gråa, lockiga, korta hår. Hon har ett charmigt utseende med en naturlig look. En liten rak, spetsig näsa och ljusblå ögon.

Hon ville göra mig sällskap och slog sig ner bredvid mig och rättade till klänningen så att volangerna längst ner på kjolen döljer hennes gamla ben så att bara smalbenen syntes med sina lagom mörka nylonstrumpor.

– Vi går här lite då och då och ser oss omkring.

Jag lyssnade på henne och hon sa att hon väntar in en syster, om jag förstod henne rätt. Och så nämnde hon ett namn, Sonja. Inte för att jag vet vem hon menar, men jag lyssnade vidare.

– Det var rätt skönt att få blunda och somna in. Det sista andetaget var ljuvligt och sedan släpptes allt.

Plötsligt vände hon sig mot mig och såg allvarligt på mig och sa:

– Du verkar inte må sådär jättebra.

Där visste jag inte riktigt vad jag skulle säga…

– Nä, livet är inte alltid så lätt.

Sedan reste jag mig och fick syn på en duva som tog tillfälle i akt och svalkade sig på vattenstenens fontän. Sedan föreslog jag att vi kunde gå en liten runda inne på kyrkogården en liten stund.

– Får jag stödja mig på dig? frågade hon och då kunde jag inte låta bli att skoja och sa:

– Men du är ju ”död”, inte behöver du stödja dig mot mig.

Vi skrattade båda två och hon sa att det har jag faktiskt rätt i då hon förstod mitt skämt. Sedan ville hon visa mig en gravsten där det stod namnet Sten på. Jag blev lite osäker på om jag skulle lyckas följa henne rätt men jag kan ju alltid försöka, tänkte jag och gick med henne.

Vi gick till en lång rad där gamla gravstenar inte längre var till ”bruk” och plötsligt såg jag en gammal sten där det stod: Steen. Men jag fick känslan av att det inte var den gravstenen hon menade och gick vidare. Snart var vi vid mitten av kyrkogården och jag kunde inte hitta någon gravsten där det skulle stå någon Sten på, så jag gav upp efter nästan en timmes letande.

Jag tackade så mycket för sällskapet och vi sa hej då till varann. Men när jag närmade mig utgången råkade jag vända mitt huvud åt höger och hoppade nästan till då jag till min stora förvåning såg en vacker brun gravsten där det stod: Sten och Sonja.

Var det den stenen som den gamle damen menade tro? För mig blir det en olöst gåta. Och om just denna anden på något vis kanske tillhörde dessa två personer, det får jag nog heller aldrig veta… 💜

Text av: Theresa Kristensson 👻