En lördagskväll fick jag ett oväntat meddelande från en kompis som heter Daphne, som tillsammans med sin mamma hade rest till England för att besöka sin syster och dotter.
Det blev en kommunikation jag sent kommer att glömma och den lyder såhär:
” Är just nu och hälsar på min syster och hennes familj i London. Synd att du inte bor här eller dom närmre dig. Deras treåriga son har spöken på bottenplan och blir helt hysterisk när han är där själv. Och när man står på andra plan så står han och vinkar ner på dom och säger hej. Dom stannar nämligen där nere och kommer inte upp. När han och jag skulle gå ner, då skulle han ha med sig ett skohorn som han skulle gå först med så spökena blev rädda och flyttade på sig. Känns lite olustigt. Vi tror ju på honom men kan inte se eller känna dom.”
Mitt medvetande förflyttades plötsligt till en annan plats när jag nyfiket läste meddelandet och utan vidare hamnade jag på en gata som heter First Avenue. Det hade förflyttat sig ända bort till England. Alltså hela niohundratjugofem mil härifrån där jag satt i mitt teverum.
Där stod jag alldeles stilla och såg mig omkring. Det såg gammalt ut. Jag såg en enda lång gata med likadana bostäder och längre ner längs vägens slut skymtade en svag rundning där det tydligen var en tvärgata för bilar. En liten bit bort såg jag tre små barn stå utanför en bostad där det en gång har brunnit.
Det var andar. De höll sig tätt intill varandra. Jag såg dom alla tre, fast den tredje bara bestod av en genomskinlig kropp med starka konturer. De andra två visade sig i skepnader som livs levande människor. Jag såg en flicka på cirka sex, sju år och en liten pojke som verkade vara någonstans i treårsåldern. Flickan hade en fin vit sommarklänning på sig och lillpojken bar en ljusblå T-shirt och gick omkring i en blöja.
När jag vände mig om stod de plötsligt bakom mig, precis intill Daphnes systers hem. Det verkade som om de ville visa mig något och pekade ner mot gatan. En brandolycka. Och sedan, utan att öppna ytterdörren trängde de sig genom ” Ysters ” dörr med sina nätta själakroppar.
Under tiden som jag lät mig följas memorerade jag minnet som jag sedan skrev ner till Daphne och kommunikationen är såhär :
Jag, Theresa skriver:
– ” Hej! Det lät intressant… Jag kan ha fel, men deras gata, består den av en längre gata med likadana bostäder som din syster ” Yster ” bor i? Är där en svag rundning, en liten bit nedanför? Kan ni få fram lite information om det är några barn han ser, för jag tycker mig se två, tre stycken. Men det är kanske inte vad han ser? Finns det någon historia där en familj eller några barn har omkommit i någon form av en olycka? En eldsvåda eller något? ”
Daphne:
– ” Ja, deras gata är ganska lång och husen ser likadana ut. Det är gamla Viktorianska hus och man får inte ändra utseendet på utsidan. Stämmer också att lite längre ner är det en svag rundning. Det är en tvärgata för bilar. Ska höra mer med ” Yster ” i morgon om hon känner till någon historia, men tror det dock ej. Här finns två gamla kyrkogårdar inte så långt härifrån och vi har gått på en utav dom här i veckan och utanför den andra. Ska även höra med systersonen om han kan berätta mer om spökena han ser.”
Theresa:
– ” Jag får till mig att det var ganska längesedan en olycka hände. Barnen håller ihop.”
Daphne:
– ” Spännande detta, att du kan känna det så långt härifrån. Som sagt, ska se vad jag kan få fram från Wolf, vad det är han ser.
Theresa:
– ” Visst är det konstig att man kan det. Det är tack vare dig eftersom du blir ett automatiskt spår nu när du tog kontakt med mig.”
Daphne:
– ” Oj, känns lite läskigt. Men funderade direkt på dig när ” Yster ” och Wolf berättade för mig om detta för några dagar sedan. Och jag tror ju på det fast jag inte ser dom. ”yster” har ju också lite i sig med att se och känna saker och har gjort det sedan hon var liten. Men just här känner hon inget av att det finns något.”
Theresa:
– ” Ibland är det rätt skönt att slippa känna av de rackarna. Här hemma smäller det högt i sakerna. Vad skönt för ” Yster ” att slippa känna och uppleva andliga aktiviteter, men tyvärr kan hennes son ha fått mottagligheten som han förhoppningsvis växer ifrån när han blir lite större.”
Daphne:
– ” Alla sover nu utom jag och jag tycker att det skramlar och låter även här nu. Dock kan det vara mössen som låter, hoppas jag.”
Dagen därpå fortsatte konversationen och Daphnes syster kände inte till någon brandhistoria. Men när hon fick läsa vad som skrevs kvällen innan sa hon att hon är rädd för att det ska börja brinna, men har inte riktigt koll på varför.
Hennes och barnens rädsla för brand kan vara en omedveten förklaring till att det faktiskt har brunnit där en gång i tiden. Jag frågade om det bor en äldre dam lite längre ner på gatan som har bott där länge som kanske har hört talas om en olycka för längesen. Om i så fall, så kanske hon vet mer om det.
Daphne:
– ” Det bor en äldre dam som har bott där länge. ” Yster ” säger att hennes son har flyttat hem till henne för att ta hand om sin mamma och ” Yster ” tror att han är uppväxt i det huset. Det finns ett arkiv på ett museum här som vi är väldigt nyfikna på att besöka så att vi kan få lite historia.”
Och såklart gjorde det mig också nyfiken.
Daphne:
– ” Tydligen finns det en öppen spis som är överbyggd på första plan som spökena håller till och där blir Wolf helt hysterisk när han står där själv. När vi frågar honom om spökena så säger han att det är ett och frågar jag om blöja så har han det.”
Theresa:
– ” Se där ja. De barn jag ser verkar vara omkring i hans ålder. Flickan något äldre. Och den öppna spisen kan ha en koppling med barnen då Wolf själv reagerar på den igenbommade spisen.”
” Yster ” rös när hon hörde det och jag förklarade att rysningar kan vara en såkallad bekräftelse när man känner av andars närvaro.
Sedan fick jag se en bild på charmgossen Wolf och när jag tittade närmare kände jag härliga fjärilar i magen som omfamnade mig med en kärleksfull energi. En snäll och go liten kille som verkar vara busig men rättvis.
Daphne:
– ” Han tar hand om lillebror när han är ledsen och tröstar honom. Måste alltid passa honom när han ska ammas eller sova.”
Theresa:
– ” Jag får till att han verkar vara mer ”svensk” än sina andra syskon. Varför jag dras till din mamma med honom vet jag inte.”
Daphne:
– ” Menar du min mamma?”
Theresa:
– ” Ja”.
Daphne:
– ” Mamma är också lite synsk och känner saker och har gjort i hela sitt liv. Ibland när man berättar något för henne så vet hon redan det utan att jag har sagt något över huvudtaget.”
Kan det vara det som gör dom lika tänkte jag för mig själv.
När jag sedan skulle ge dom instruktioner för att själva försöka föra över dessa andar till ljuset blev jag avbruten av den lilla pojken som plötsligt ville säga något till Wolf.
Jag frågade Daphne om Wolf eller någon av syskonen har haft problem med sin nedre del av magen.
Daphne:
– ” Ja, den äldsta på sex år har haft det och har gråtit över det i detta hus.”
Och när pojken med blöjan väl börjat prata flödade budskapen fram, ett efter ett.
Theresa:
– ” Din syster måste lära sig att stressa mindre. Hon ska vara rädd om sin hälsa. Isabelle, vem är det?”
Daphne:
– ” Yster ” har sagt till mig denna veckan att hon måste stressa mindre.”
Theresa:
– ” Hon borde börja på gympa, säger pojken.”
Daphne:
– ” Banen har tydligen en kusin som heter Isabelle, men som dom inte känner. De har träffat henne några gånger och hon bor i Wales.”
Varför namnet nämndes var för att andarna ville visa att de har koll på dom. Under tiden såg jag andebarnen hålla sig inom en viss räckhåll nästan hela tiden.
Daphne:
– ” Är det ” yster ” som ska börja gympa?”
Theresa:
– ” Ja. Och den lilla pojken vill leka med Wolfs leksaker men vågar inte gå in och störa honom. Finns det någon Göran, som ni känner här i Sverige?”
Daphne:
– ” Våra mostrars män heter Clas-Göran och Nils-Göran.”
Det var den lilla pojken med blöjan som visste om allt det här och förmedlade vidare att han har väntar på Daphne. Att han hade sett flygplanet i sitt inre när de var påväg till England och förhoppningsvis kan de få gå över till andevärlden tack vare henne.
Det blev mycket information från den lilla pojken som både Daphne och hennes familj kände igen och när jag trodde mig vara klar såg jag plötsligt flickan stå framför mig där jag satt i min soffa. Hon visade sig bara i några sekunder och sedan försvann hon igen.
Jag slöt mina ögon och försökte tillsammans med änglarnas hjälp göra övergången till andra sidan så enkel som möjligt. Det var många änglar som ville hjälpa till och tillsammans försökte vi göra så gott vi kunde. Jag såg att barnen var noga med att hålla ihop och höll varandras händer hårt. En silvervit rulltrappa sänktes ned som vi försiktigt försökte vägleda barnen till. Där stod de alldeles stilla medan rulltrappan sakta rörde sig till nästa dimension.
Men, på något sätt fick jag känslan att att de ville komma tillbaka. Att de hade svårt för att lämna den jordiska världen. Efter en liten stund frågade jag Daphne om de hade märkt något under tiden som de var påväg mot ljuset. Själv hörde jag något knäppas till medan Daphnes mamma och ” Yster ” tyckte det blev kallt. De reagerade också på att lilla Wolf plötsligt vågade gå nerför trappan som han annars inte velat göra.
En rosa ängel städade bort energiminnen från andarna. Det här med rädslan för elden verkar ha påverkat familjen, att leva i rädsla av att det en dag ska börja brinna. Men jag tror att det är platsminnen från den tragiska branden som återspeglas som ett energiminne för mottagliga personer. Därav ” Ysters ” familj…
Än är inte berättelsen över på vad som kommer att hända…. och den som vill läsa vidare kan göra det vid nästa inlägg…
Text av: Theresa Kristensson 💜👻
Theresa Kristensson 