Snälla se mig

20140127-204642.jpg
Jag och min syster avslutade helgen med ett hembesök i Ljungbyhed. På vägen dit lyssnade vi på syrrans favorit, Jill Jonsson. Jag kunde inte låta bli att skratta när Maria sjöng med och trodde sig sjunga nästan lika bra som hela vår Sveriges countrydrottning  🙂

Men när vi närmade oss Ljungbyhed bad jag henne stänga av musiken när jag plötsligt såg en ande stå på vägen när vi sakta körde in i Ljungbyhed krokar. Det verkade vara något speciellt med honom eftersom jag såg honom så tydligt och min första känsla sa att han troligtvis kunde tillhöra någon av paret som vi skulle till.

Jag bjöd in honom till oss i bilen så att vi gjorde sällskap resten av färden, för det råkade nämligen visa sig att han faktiskt var morfar till tjejen.

Hade han i förväg vetat om att vi skulle till hans kära barnbarn och väntat in oss tro? Det verkade så… men att vi skulle ses på vägen dit, det hade jag aldrig varit med om tidigare då jag har för vana att träffa självaste andarna på plats, hemma hos sina anhöriga, men inte i det här fallet. Och inget fall är ju likt den andre.

Väl framme blev vi varmt bemötta av ett ungt par och jag kunde inte låta bli att skoja om att vi faktiskt var tre stycken. Jag och Maria, och för dom den osynliga anden som stod precis bredvid mig och när jag presenterade honom och förklarade hur han såg ut sa hon att det var hennes älskade morfar. En morfar som var angelägen om att vilja ge budskap till sin egen dotter.

Vi gick in i teverummet och slog oss ner i den stora beige soffan där morfadern var ivrig med att vilja prata. Han hade väntat länge nog att få komma till tals och nu när han äntligen hade chansen så var det inget att dra ut på. Eftersom han visste om att hans dotter hade tagit sin fars bortgång så hårt var det viktigt för honom att på något vis försöka bevisa sin fortsatta existens, men förgäves.

Fast att han hade ansträngt sig och lagt sin hand på sin dotters axel, suttit bredvid henne vid köksbordet i hopp om att hon skulle se honom, stått intill den där golvlampan vid soffan när hon suttit och gjort sitt handarbete, men ändå utan att lyckas. Han hade till och med försökt underlätta och hjälpa till med att hänga upp julstjärnan i fönstret.

Kanske var hans dotter inte tillräcklig mottaglig för andligt besök. Jag tror att i vissa fall kan andar påverka någon annan i sin släkt att ta hjälp av ett medium, och som sedan i sin tur kan förmedla vidare budskapen till den gällande personen. Som just i det här fallet genom sitt barnbarn…

Text av Theresa Kristensson

Djurriket i andevärlden

20140109-132600.jpg
Idag går mina tankar går till min kusin Annika och hennes barn som har fått säga hej då till sin älskade hund Nicki.

Annika och jag har gråtit tillsammans i telefonen sent igår kväll. Jag ville på något sätt stötta henne i det här och erbjöd mig att försöka förflytta över mitt medvetande samma tid som hon och hennes far skulle infinna sig på djursjukhuset. Så morgonen därpå när klockan var 11:30, samma tid som de skulle vara hos veterinären tog jag fram papper och penna och slog jag mig ner vid köksbordet.

Med tre djupa andetag slöt jag mina ögon och frågade om någon från andevärlden kunde visa mig hur det går till när Nicki går över till andra sidan. Det dröjde knappt några sekunder då jag såg en klocka i mitt inre. En symbol som visade att älskade Nicki somnade in strax innan klockan slagit elva.

Jag såg att Nickis själ sakta lämnade sin kropp och gick fram till den vänliga djurskötaren som var en ande från andra sidan, likt Tarzan. Jag såg hela tiden hur lugn djurskötaren var och verkligen kunde sin sak för Nicki var så lugn. Hon var så duktig och verkade förstå vad som hände där inga oroliga känslor fanns, så med deras osynliga kroppar trängde de sig igenom den tätbebyggda väggen och gick lugnt och fint ut på den åker som fanns intill byggnaden för att vänta på att himlens port skulle öppnas.

Nicki stod så fint bredvid sin beskyddare. Plötsligt sänktes ett kraftigt ljussken över dom, och på en sekund befann de sig på den vackraste och grönaste ängen man kan föreställa sig. Det friska gröna gräset var lagom högt till fotens ankel och jag kunde förnimma den svaga vind som fläktades sådär magiskt skönt som en fin sommarkväll. Framför dom, en liten bit längre bort, låg ett stall där Nicki tryggt skulle få sova i ca två dagar för att sedan sakta och säkert få vakna upp på nytt.

Allt var tryggt omkring henne. Det kändes behagligt! Nickis djurskötare/beskyddare kommer att vara hos henne och finnas tillhands när helst hon behöver honom. Han tar hand om henne och ger henne kärlek och trygghet och kommer inte lämna hennes sida förens hon själv känner sig redo att springa omkring där hon nu är.

De som har hand om djurriket tar på stort allvar hand om djuren och dess rike. Jag ser en ängel. Det känns som att det är ärkeängeln Mikael som kommer för att se så att allt är som det ska. Och budskapet som jag får till mig är till dig Annika, och det är:

– Du kan vara lugn nu Annika!
Ärkeängeln Mikael går in i stallet och sätter sig på en trälåda för att samtala med de som har hand om djurriket. De pratar med låga röster för att inte väcka de sovande djuren som nyss anlänt. Deras sömn är förvandlad till en vilans dvala för själens återhämtning. Jag ser en gul randig katt som anlänt dagen innan Nicki, som vilar sött på mjukbäddad halm inne i stallets lugna vrå. Katten verkar ha haft besvär med magen och bröst partiet och vilar nu bort smärtan i lugn och ro för att sedan få upptäcka djurrikets lyx i Andevärldens magiska värld. Jag hör att det även är mycket glädje skratt och lek med mycket kärlek!
Jag känner mig mycket glad och tacksam över att ha fått se en glimt på hur det går till när ens husdjur går över… Det är också en tröst för mig tills den dag det är dags för min älskade hund Figo att få gå över till Andevärldens Rike…

Text av: Theresa Kristensson