Det var natt och jag kunde inte sova. Och min nästäppa, den gjorde ju inte saken bättre när inget nässpray fanns. Att vända och vrida på mig hela tiden gjorde mig rastlös, nästan lite irriterad. Jag kunde likaväl stiga upp och göra annat än att försöka tvinga mig själv till sömns när jag plötsligt hörde en röst som sa; ”Har hon lunch nu?”… En vänlig röst som lät tillhöra en gammal tant. Lite smårosslig, men en varm och go röst som på något sätt lät kärleksfull och omhändertagande.

Jag vände mig om och fick syn på en gammal tant som stod tätt intill min säng. Lite framåtlutad, som om hon vakade över något. En sjuksköterska från en gammal tid tillbaka. Kanske ett eller tvåhundra år tillbaks i tiden med tanke på sin stil. En ljus, långärmad dräkt med krage och ett stort vitt förkläde. Och den där klassiska mössan man knyter under hakan. Det var så hon visade sig.

Känslan jag hann uppfatta var att hon har jobbat långt in i sin höga ålder. En äkta, hederlig sjuksköterska som fortfarande går omkring och verkar inom sitt ”yrke”, fast som ande.

Det var som om hon pratade med en annan ande, för när jag tittade åt det andra hållet fick jag syn på ytterligare en sköterska. Fast en betydligt yngre, men i samma stil som den gamle tanten förutom mössan. Hon bar en finare liten hätta utan snörning så att hennes ljusa, mjuka lockar fick andas. En blyg och försiktig själ som verkade vara under ”utbildning inom sjukvården”. Inte alls så gammal. Kanske runt tjugofem nånting. Hon påminde lite om Ingrid Bergman.

När jag lade märke till att hon försökte se sig om efter den andra sköterskan, vem det nu än var, så fick jag en inre vision om ett sjukhus. Ett ljust och fint rum med öppen dörr så att ett ljusblått plastgolv skymtades i ögonvrån. Jag blev ännu mer nyfiken och ville se mera. Det fick jag. Jag fick se ut i korridoren lite snabbt. Där var tomt men det hördes röster. Antingen om det var andars röster eller om det var energiminnena från förr som fortfarande ekade mellan väggarna. Jag sögs in i ett rus. Det var som om jag befann mig i en annan epok. Samma tid som när dessa andarna levde för cirka hundra år sedan. En mycket lättare och vänligare tid än den som är nu.

Plötsligt blev allting svart och jag blev påmind om min egen verklighet igen där jag hade besök av de här två andarna. Men varför besökte dem mig? Och av den gamle tantens fråga att döma om att någon var på lunch… vem var det och varför var hon mån om att hon skulle komma hit? Var de kanske en trio som höll i hop i vått och torrt, men inte i natt?…. Som om den tredje sköterskan kanske kunde vara i närheten, men utom synhåll.

Skrämde de mig? Nej! Snarare tvärtom. De fascinerade mig! Ett par dagar senare slog det mig varför de hade dykt upp. Det är ju Coronatider! Det är ju klart som attan att de vill hjälpa till och heala i dessa tider. Jag som låg i värsta nästäppan och även kände mig tung i kroppen så är det ju inte alls konstigt när jag tänker efter…

Text av: Theresa Kristensson