Efter att ha sagt godnatt till de andra stängde jag dörren om mig och kröp frusen ner under täcket. Lampskenet inifrån garderoben lös svagt upp mitt mörka rum genom den smala dörrspringan, en gammal vana från förr att alltid ha något litet, litet upplyst om i fall att…

Med feber i kroppen och min iskalla hand tog jag tag i det andra täcket och lade det över mig och burrade in mig som ett litet barn i hopp om att kunna få sova bättre den här natten. Utan att vara rädd låg jag där tyst och försökte sova. Och det fanns heller inget som lockade mig till att bli skrämd fast att jag hörde viskande röster kalla på mig.

”Lyssna”… Var det en röst som sa. En röst som påminde om mormors när hon levde. Jag puttade undan täcket från ansiktet och tittade mot garderobsdörren, men det var ingen där. Plötsligt hördes en annan röst, en röst exakt likt min styvfar, men som fortfarande lever och mår bra och som sov i rummet bredvid. En skojig röst som sa ”Gun” i en långdragen ton på sitt skämtaktiga sätt där min första tanke var att han kanske pratade i sömnen.

Äsch, suckade jag och vände mig om och lade mig tillrätta igen och slumrade till en stund innan jag hörde samma röst igen, fast nu under min säng. Det var den där mansrösten igen. Den kändes intensiv och orolig. Och rösten som lät som min mormor, sa plötsligt högt och tydligt: ”Vakna”.

Från ingenstans kom jag att tänka på en film som heter ”With in” och blev stel som en pinne under mina två, men nu plötsligt varma täcken. Nu var jag inte tuff, för tänk om det var en riktig levande människa som låg under min säng.

Jag låg tyst och lyssnade och låtsades som att jag sov. Olika scener ur den där hemska filmen spelade spratt i mitt huvud och till slut kunde jag inte hålla mig längre och smög försiktigt upp. Där blev jag säkerligen stående i en halv minut innan jag tände lampan och böjde mig snabbt ner och tittade under sängen – Helt tomt!

”Men skärp dig nu Tette” viskade jag för mig själv och hoppade i säng. Jag somnade, men blev bestämt väckt på morgonen av min mormors röst igen som sa, att jag återigen skulle lyssna! Envis som hon var frågade jag till slut vad det var som var så viktigt och svaret jag fick gav mig så kalla kårar att jag inte kunde somna om.

Vad budskapet var blev så personligt att jag väljer att hålla det för mig själv… Hade jag inte vart så lat och egotrippad och tagit mig tid att lyssna från första stund så hade de sluppit anstränga sig så som de gjorde just för mig.

– Så kära mormor och den andra anden, vem du än må vara, förlåt mig för att jag inte tog er på allvar redan från första början och lovar att försöka bli bättre på det till nästa gång 👻 ♥️

Text av: Theresa Kristensson

Ensam står jag tyst och stilla på kyrkogården. Det är mörkt. Även om jag är där själv så känns det inte så med alla nergrävda kroppar. Jag rör mig sakta, nästan smyger fram bland gravarna, som om jag vore rädd för att ”väcka” någon.

Kyrklampornas sken är inte så värst starka så med kisande ögon ser jag mig omkring om jag verkligen är ensam. Det verkar så. Och vem vet, om jag lyssnar noga så kanske jag lyckas höra någon enstaka röst. Eller kanske till och med ett par släpade fotsteg, någonstans längs grusgångarnas många slingor.

Kyrkogården är inte så stor men känns ändå kuslig ju längre in jag går. Jag vill åtminstone försöka ta mig till den porlande vattenfontänen, som ligger i mittpunkten av kyrkogården. Där vid är det mysigt upplyst och vill man så kan man slå sig ned på bänken och njuta av mörkret.

I min hand har jag något som heter Spiritbox. En liten brusaktig sak som gör att jag kan höra de dödas röster. Jag vågar inte skruva upp volymen alltför högt, utan har den på en liten lägre ljudnivå ifall någon levande människa råkar gå förbi kyrkogården och undrar vad i allsin dar jag pysslar med.

Genom bruset lyckas jag höra en ljus röst som försöker säga något. Korta ord som jag inte tycks förstå. Jag vänder mig om, men ser ingen.

Efter en bra stund stänger jag av apparaten och följer istället min känsla. En nervkittlande känsla som talar om att jag närmar mig något.

Sakta kikar jag fram bakom längan av buskar och får syn på en ung kvinna, i en vacker vit sidenklänning med broderad spets från en äldre tid tillbaka. Hon går barfota med sitt långa mörka hår, vilande längs axlarna.

Jag tappar nästan andan och blir stående stilla och skådar hennes skepnad innan hon hinner försvinna. Jag känner mitt hjärta slå och känslan inom mig säger, harmoni.

Så vackert… Och så ödmjukt. Där står jag ett tag när jag plötsligt hör någon ropar mitt namn. Jag känner igen rösten och vänder mig om och ser över den vita kyrkmuren.

Maria! Min tvillingsyster Maria. På något sätt känner jag mig lättad och går med raska steg mot den närmsta utgången och möter upp henne och hennes hund. Vi slår följe en liten bit innan hon frågar mig vad i allsin dar jag gjorde på kyrkogården så sent.

Gissa, sa jag och log…

Text av: Theresa kristensson