Våga drömma, stora som små drömmar. Det har jag gjort och gör fortfarande fast att det kan ta sin tid ibland. Alla har vi våra önskningar. Man blir aldrig för gammal om att önska och drömma.

Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle våga prioritera mig själv och våga satsa på att skriva. Snart kommer uppföljaren från, Flickan från Brogårda, där man kan följa min resa med kontakten med de döda. Beskrivningar på hur jag ser och känner av dom och hur kommunikationen mellan oss är. För mig är det som att prata med en livs levande människa. Alltid ser jag något. Det är inget jag kommer undan med. Så jag ser verkligen fram emot att få dela med mig av mina övernaturliga upplevelser för den som är nyfiken på att läsa om andar och spöken, eller vad vi nu väljer att kalla dom 😊

Text av: Theresa Kristensson

Tick Tack, Tick Tack… Ja, tiden den går. Men ibland känns det inte så. Jag undrar hur det känns för de vilsna själarna som tidlöst vandrar omkring i sin vilsna väg där tid och rum inte verkar existera. De bara går och går…

Jag minns ett tillfälle för några år sedan. Det var en sen sommarkväll och jag hade precis lagt mig. Med fönstret öppet hörde jag plötsligt någon snyfta någonstans där utanför. Men äsch, tänkte jag och blundade.

Snart hörde jag det igen och reste mig och gick fram till fönstret och ropade försiktigt: hallå… Det blev tyst.

– Är det någon där? Undrade jag och kikade ut.

Jag stod kvar en stund men utan något svar. Jag gick och lade mig igen och drog täcket över huvudet i hopp om att kunna sova. Det gick en liten stund. Lika förbannat hörde jag gråten igen, om inte än mer tydligare. Då hände något, för plötsligt såg jag en ung tjej med långt, svart hår där hennes utseende var hårt sminkat i stil av emo. Svartklädd i en tuff nitjacka och svarta slitna jeans, med sminket utkletat i ansiktet av tårar. Det här kunde jag inte ignorera, så jag tog på mig kläderna och tillsammans med min hund gick vi ut för att se om jag kunde hjälpa henne.

Väl utanför hörde jag henne och följde försiktigt ljudet. Det kom från grannhusets trädgård. Från Buddhahusets egendom. Jag ställde mig vid trägrinden och försökte se genom de smala träspringorna. Jag såg henne! Där satt hon tillbakalutad mot stenmuren med en trasig ölflaska och grät.

– Hallå, jag ser dig. Kan jag hjälpa dig med något? Sa jag med en överdriven snäll röst för att inte skrämma iväg henne. Allt för att hon skulle förstå att jag bara ville henne väl. Hon rörde sig inte ur fläcken. Hon verkade heller inte vilja ha min hjälp så till slut gav jag upp och jag och Figo gick hem igen.

Väl hemma, såg jag åter i mitt inre att hon lämnade platsen i all hast med sin flaska i handen. Hon verkade vilja fly, men stannade till vid tågstationen och såg sig om. Det såg ut som om hon letade efter någon. Men sen gick hon därifrån precis som om hon ville undvika stationen på något sätt. Ju mer jag tonade in mig på den stackars anden, desto mer information fick jag. Berusad hade hon tjafsat med en kille i samma ålder där det sedan hade gått så vilt till att hon blivit nerknuffad på tågrälsen och avlidit på plats av den skallskadan hon fick.

Mer fick jag inte se, och med det försvann hon. Jag undrar än idag hur det går för henne. Har hon fått frid än tro? Jag vet inte, men hoppas… Om inte, så verkar tiden stå stilla fram tills den dag hon väljer att gå vidare från det som en gång har varit….

– Till ljuset!

Text av: Theresa Kristensson

PS: Om det var på Bjuvs tågstation olyckan inträffade vet jag inte.

Det verkar som om andarna turas om att låna min säng om nätterna. I natt var det en man som hummade (hm) i mitt öra. Ljuden överröstar oftast fläkten som jag har en liten bit bort från sängen.

Han såg liten ut. Ungefär samma längd som mig på 1,52 cm lång. Hans urblekta svartpressade byxor tycktes se lite stora ut där han låg påpälsad med en matchande kappa. Hans huvudbonad bestod av en svart låg hatt som han dragit ner för ögonen. Det såg faktiskt ganska roligt ut och jag undrade om han ens hade lagt märke till mig som bor här.

Han såg ut att ha levat någon gång på fytio, femtiotalet. Åldersmässigt kunde han vara mellan femtio, sextio år. Liten, men inte alltför tanig. Lagom färg i sitt markanta ansikte. En som kämpat på i livet när han levde. Spåren han sände ut visade mig också att han älskade sin trädgård med sin alldeles egna skörd. ( Namnet Martin dyker upp i det här fallet med ande mannen)

De senaste besökarna från andra sidan vet om att de är döda. Det är inga andar som behöver hjälp. Uppför de sig snällt och respektfullt som den här mannen gjorde i natt och hon från mitt tidigare blogginlägg, ja, får de mer än gärna hålla mig sällskap. Så länge jag får sova i fred och ha min sida av sängen. 😁 👻

Text av: Theresa Kristensson

Då och då tycks en vit skepnad försiktigt kika fram bakom dörrkarmen från hallen in till teverummet. Det spelar ingen roll om det är på ljusa dan eller på kvällen, men nyfiken verkar hon vara. Det har pågått ett tag. När jag försöker få kontakt med henne, då gömmer hon sig. Men något vill hon eftersom hon inte lämnar mig ifred.

Som till exempel härom kvällen när det kändes extra motigt att lägga mig. Hela jag rös. Från tårna ända upp till hjässan. Jag fick en stark känsla av att det var en hon och att hon var gömd under sängen, men undvek titta. Istället drog jag täcket över mig och försökte sova.

Jag somnade, men vaknade efter ett par timmar. Det kändes fortfarande inte ensamt. En iakttagelse där någon stod och stirrade på mig. På något sätt kändes det som att det var hon i hallen, men att hon bara vågade sig fram när jag sov.

Varför var jag kissnödig just nu, tänkte jag och skyndade mig snabbt in på toaletten. Jag var nästan lika snabb tillbaka och drog återigen täcket över mig med blicken ut över sovrummet och hallen. Att någon besökte mig kunde man inte undgå. Klarvaken som jag var kunde jag heller inte ta fel på om det plötsligt var jag eller någon annan som låg och harklade sig i samma säng som mig. Det var inte jag!

Jag sträckte försiktigt ut handen. Det stack på fingertopparna som om handen sov. Den vita skepnaden som jag sett vilade nu i min säng. Hon kunde inte vara så gammal. Mellan 20, 26 år, med rött halvlångt hår, precis som Pippi Långstrump. Och lite småfräknig var hon också. Eftersom hon var klädd i vit sjukhusklänning där inga skador syntes antog jag att hon dött av någon sjukdom. Hon såg inte alls läskig ut. Snarare tvärtom, fridfull precis så som man gör när man somnar in.

Jag suckade och vände mig om och slöt mina ögon. Inget mer harklande eller snarkande hördes och snart sov vi djupt båda två, jag och min gäst till ande… 👻

Text av: Theresa Kristensson