Tick Tack, Tick Tack…

Tick Tack, Tick Tack… Ja, tiden den går. Men ibland känns det inte så. Jag undrar hur det känns för de vilsna själarna som tidlöst vandrar omkring i sin vilsna väg där tid och rum inte verkar existera. De bara går och går…

Jag minns ett tillfälle för några år sedan. Det var en sen sommarkväll och jag hade precis lagt mig. Med fönstret öppet hörde jag plötsligt någon snyfta någonstans där utanför. Men äsch, tänkte jag och blundade.

Snart hörde jag det igen och reste mig och gick fram till fönstret och ropade försiktigt: hallå… Det blev tyst.

– Är det någon där? Undrade jag och kikade ut.

Jag stod kvar en stund men utan något svar. Jag gick och lade mig igen och drog täcket över huvudet i hopp om att kunna sova. Det gick en liten stund. Lika förbannat hörde jag gråten igen, om inte än mer tydligare. Då hände något, för plötsligt såg jag en ung tjej med långt, svart hår där hennes utseende var hårt sminkat i stil av emo. Svartklädd i en tuff nitjacka och svarta slitna jeans, med sminket utkletat i ansiktet av tårar. Det här kunde jag inte ignorera, så jag tog på mig kläderna och tillsammans med min hund gick vi ut för att se om jag kunde hjälpa henne.

Väl utanför hörde jag henne och följde försiktigt ljudet. Det kom från grannhusets trädgård. Från Buddhahusets egendom. Jag ställde mig vid trägrinden och försökte se genom de smala träspringorna. Jag såg henne! Där satt hon tillbakalutad mot stenmuren med en trasig ölflaska och grät.

– Hallå, jag ser dig. Kan jag hjälpa dig med något? Sa jag med en överdriven snäll röst för att inte skrämma iväg henne. Allt för att hon skulle förstå att jag bara ville henne väl. Hon rörde sig inte ur fläcken. Hon verkade heller inte vilja ha min hjälp så till slut gav jag upp och jag och Figo gick hem igen.

Väl hemma, såg jag åter i mitt inre att hon lämnade platsen i all hast med sin flaska i handen. Hon verkade vilja fly, men stannade till vid tågstationen och såg sig om. Det såg ut som om hon letade efter någon. Men sen gick hon därifrån precis som om hon ville undvika stationen på något sätt. Ju mer jag tonade in mig på den stackars anden, desto mer information fick jag. Berusad hade hon tjafsat med en kille i samma ålder där det sedan hade gått så vilt till att hon blivit nerknuffad på tågrälsen och avlidit på plats av den skallskadan hon fick.

Mer fick jag inte se, och med det försvann hon. Jag undrar än idag hur det går för henne. Har hon fått frid än tro? Jag vet inte, men hoppas… Om inte, så verkar tiden stå stilla fram tills den dag hon väljer att gå vidare från det som en gång har varit….

– Till ljuset!

Text av: Theresa Kristensson

PS: Om det var på Bjuvs tågstation olyckan inträffade vet jag inte.

2 tankar om “Tick Tack, Tick Tack…

  1. ringblomsgarden skriver:

    Tack 🤗

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s