Det verkar som om andarna turas om att låna min säng om nätterna. I natt var det en man som hummade (hm) i mitt öra. Ljuden överröstar oftast fläkten som jag har en liten bit bort från sängen.

Han såg liten ut. Ungefär samma längd som mig på 1,52 cm lång. Hans urblekta svartpressade byxor tycktes se lite stora ut där han låg påpälsad med en matchande kappa. Hans huvudbonad bestod av en svart låg hatt som han dragit ner för ögonen. Det såg faktiskt ganska roligt ut och jag undrade om han ens hade lagt märke till mig som bor här.

Han såg ut att ha levat någon gång på fytio, femtiotalet. Åldersmässigt kunde han vara mellan femtio, sextio år. Liten, men inte alltför tanig. Lagom färg i sitt markanta ansikte. En som kämpat på i livet när han levde. Spåren han sände ut visade mig också att han älskade sin trädgård med sin alldeles egna skörd. ( Namnet Martin dyker upp i det här fallet med ande mannen)

De senaste besökarna från andra sidan vet om att de är döda. Det är inga andar som behöver hjälp. Uppför de sig snällt och respektfullt som den här mannen gjorde i natt och hon från mitt tidigare blogginlägg, ja, får de mer än gärna hålla mig sällskap. Så länge jag får sova i fred och ha min sida av sängen. 😁 👻

Text av: Theresa Kristensson