Våga stanna upp och lyssna till ditt hjärta

Ibland är det skönt att stanna upp och ta en paus med det man älskar att göra. Lägga allt åt sidan och bara vara.

Jag är glad att jag lyssnade till mina änglar, som sa att jag behövde andas och tanka på ny energi i cirka sex månader. Nu känner jag att jag sakta men säkert är tillbaks på den nivå jag vill vara på. Det känns skönt att försiktigt vara på banan igen med privata sittningar och småseanser.

Det var en tid då det blev för mycket, men jag nöjer mig hellre med det lugna än det hektiska… tider efter tider… Nej, då låter jag hellre hjärtat och känslan leda mig till de personer som är menat att jag ska ha äran att få träffa i framtida konsultationer eller seanser. ❤️ 👻

Text av: Theresa Kristensson

Psychic art… 

Texas, hon visar mig lilla huset på prärien. En hårt arbetande dam i yngre dar. Hon visar mig andevärlden, 1985. Hon var stolt över sitt land. Hon visar mig en buren kista med den amerikanska flaggan på. 

Hon verkar ha efterlämnat sig tre barn, två söner och en dotter om jag förstår henne rätt? 

Jag får ett budskap via en duva och den står för: 

– Ta hand om ditt hus/ditt hem eller din familj. Min gåva till dig är att skapa dig en trygg omgivning att stå på. 

Efter duvans budskap fortsätter hon vidare med fler budskap: 

– Fred på jorden. Änglarna jobbar mycket med det. Vi borde ta hand om varandra bättre. Världen ser inte snäll ut idag. Vi ser vad som händer på jorden. Flyktingarna mm…. 

PS: Vad årtalet 1985 står för vet jag inte… Det kan vara en händelse som hon har iakttagit från ovan som har berört just henne… Jag vet inte riktigt… DS 

Text av: Theresa Kristensson 

En liten tröst från min guide 


Att försöka lyssna till min guide är något jag försöker lära mig hela tiden att göra, att jag ska tro på det jag hör och upplever tillsammans med honom. Jag lyckas alltid bli lika fnittrig och svag när jag ser honom. Nu börjar jag förstå varför jag som barn oftast drogs till asiatiskt utseende. Jag måste ha haft kontakt med med min guide redan innan min födelse. Kanske det gjorde mig påmind om varför jag tyckte om att leka med våra asiatiska kompisar? Jag drogs som en magnet till deras utseenden.

De var riktigt duktiga på breakdance kommer jag ihåg. Det dansades breakdance på skolgården och på skolans diskotek, och jag minns med kärlek att jag var kär i två stycken utav dom. Vi var då ca åtta nio år gamla. Jag minns det som om det var igår.

En kväll skulle Maria och jag på skoldisko och jag hade fjärilar i magen av förväntan, för den ena killen som jag var så kär i skulle nämligen komma hem och hämta oss, som en riktig gentleman! Vi hade bestämt att vi skulle gå dit tillsammans. Det ringde på dörren och jag kände hur blyg jag blev. Vi välkomnade honom och efter en liten stunds övertalan lyckades jag få honom att visa mamma den där ormen man kunde göra på golvet i breakdance.

Wow tänkte jag och blev ännu mer kär. Han hade vita jeans och en vit jeansjacka på sig. Han var så snygg och stilig. Jag kan än idag känna en speciell känsla för dom.

Nåväl, återigen satt jag mig i min andliga utvecklingscirkel tillsammans med de andra deltagarna för meditation. Den här gången var det ingen vägledd meditation. Den var fri. Stämningen tillsammans med de andra kändes bra. Det var tyst omkring oss och jag tillät mig att försöka slappna av för att sedan hamna i ett meditativt tillstånd.

Plötsligt befann jag mig på en stor grön äng. Jag var ensam. Sakta men säkert såg jag min guide komma gåendes mot mig. Han log och slog sig ned bredvid mig. Han verkade ha fångat upp min oro och rädsla över att förlora min hund Figo. Figo är mitt allt och vi två har blivit till ett. Figo har räddat mitt liv genom att jag måste fortsätta att leva mitt liv fullt ut. Min guide, som jag fortfarande inte vet namnet på, ville trösta mig och försöka lägga min oro åt sidan och överraskade mig med att visa ett exempel på hur levande Figo är när han väl kommer att få ta del av andevärlden.

Figo såg så fin ut där han sprang. Han försökte lugna mig lite till med att visa att Figo hade en krona runt sin hals, och sa till mig att han kommer att må som en prins. Efter det tog han fram ett litet pappersark som vi tillsammans skrev ner min önskan om min hund och som han sedan lovade att lämna över till ”Det högsta rådet”, på andra sidan. Det gjorde mig lite lugnare.

Allt var så verkligt. Jag förstod att jag befann mig i andevärlden själsligt. Allting stod stilla. Jag ville inte att denna stund skulle försvinna. Det kändes lugnt och skönt att ha min guide vid min sida. Vi satt i tysthet och lät våra blickar vila mot det stora vackra berget som fanns framför oss långt, långt bort.

Efter en stunds tystnad och med en försiktig nyfikenhet frågade jag honom om han hade levt ett liv på jorden. Det hade han. Han hade levt på 1200- talet i Asien. Han var fattig och jobbade som smed i en smal mörk gränd inne i staden. Han jobbade hårt för att försörja sin fattiga familj. Det var kämpigt och ansträngande att överleva på det lilla han tjänade. Det var blod svett och tårar. Lyckan var som bortblåst. Det handlade om att överleva ”på den svarta tiden”, som han kallade det. ( Den jobbiga tiden). På fritiden älskade han att lämna den bullrande staden för att få vandra högt upp längs de gröna ängarna. Han älskade att stå på toppen, alldeles fri. Att sträcka ut sina händer i luften och låta sig andas och känna solens strålar för att hämta ny energi och kraft. Han hade en vacker fru och två små barn att älska. En hårt arbetsam man som kämpade för att överleva tillsammans med sin familj. Efter det livet var han trött på att återfödas och valde därför att skola om sig i andevärlden för att bli en behövlig guide…

Att få ta del av hans livshistoria gick rakt in i mitt hjärta!

Text av: Theresa Kristensson