Om tette1975

Hej svejs! Theresa Kristensson heter jag och bor i Skåne. Den här bloggen handlar om min kärlek till andevärlden, kommunikationen med de från andra sidan. Hur jag ser och upplever andarnas närvaro i mitt vardagliga liv. Jag älskar att skriva och delar här med mig av mina övernaturliga upplevelser för den som vill läsa.

En smygtitt från bok nummer 2

Några har säkert hört talas om den svenska filmen, Rum 213, som har gått på bio för inte så längesedan.

I våras, utan att veta vart jag skulle någonstans stannade vi bilen utanför en vacker gammal herrgård, utanför Ängelholm. En herrgård med mycket jobb och kärlek omkring sig. Jag och min släkting hann inte ut ur bilen förrän vi möttes upp av en snäll gammal gubbe som fortfarande gick omkring i sin ande att vara. En charmig gammal man med glimten i ögat som vet om att han är död och som älskar sin gård alldeles för mycket. En gästvänlig liten man som han var var han ivrig med att vilja bjuda in oss till de som väntade på oss.

Bakom de stängda dörrarna välkomnades vi av ett vackert ungt par som höll på att renovera det över etthundra år gamla huset. Ett mycket trevligt par som verkade leva sina drömmar fullt ut. Det såg mysigt stökigt ut när man kom in och man såg stora gamla dörrar som hade ryckts bort för att få en ny touch i sin gamla stil att behålla.

Den unga mannen som knappt var trettio, hade fått ta över boendet av släktingar och känslan av kärlek omfamnade mig direkt. Det var den gamle mannen som utstrålade så mycket kärlek och som visade sig vara en gammal släkting som hade bott där tidigare. Han var stolt över allt arbete som han hade gjort på gården och ville mer än gärna lyckönska det unga paret.

Jag berättade glatt om den äldre mannen som hade tagit emot oss med öppna armar och den yngre mannen visste direkt vem det var.

Gamlingen, kommunicerade med mig genom telepati. Jag såg inre bilder från förr och såg stora fina marker och djur som gick omkring och betade i sin lugna atmosfär. Vilken mäktig känsla att starta upp något så stort tyckte jag och började min rundvandring med att gå uppför en mörk knarrande trappa som leddes oss till en ljus och fin ovanvåning. Ett rum stor som en salong.

Där var det ljust och fint, näst intill orört. Mönstrade tapeter från en gammal tid prydde väggarna som snart skulle rivas ner och det enda som fattades var ett vackert gammalt möblemang från förr. Härligt läckert, tänkte jag för mig själv och mös av min vandring i det gamla huset.

Där blev vi ståendes en stund med information från andevärlden. Den som pratade mest var faktiskt den gamla gubben. Han var inte blyg med att dela med sig av sitt förflutna och sa att det var viktigt för honom att tala om att han fortfarande finns med i tillvaron och önskar sin släkting vägledning för framtidens arbete, som har med gården att göra. Han var glad och stolt över att gården fortfarande vill leva vidare och att det var fritt fram att göra vad de ville med det.

Det bjöds på både skratt och tårar och parets skyddsänglar gjorde knappt något väsen av sig och höll sig fint i bakgrunden för stöd och uppmuntran. Det var lite extra kul när ett välkänt fotbollsproffs dök upp i samtalsämnet och med det förstod jag att den unga mannen hade ett stort intresse för fotboll, men som tyvärr varit tvungen att sluta spela pågrund av sitt skadade knä. Och när jag sa namnet på fotbollsproffset visade det sig till min stora förvåning att de kände varandra.

– Oj, sa jag förundrat och önskade mig nästan en liten autograf.

Det var många rum att se och när jag trodde mig vara klar med besöket frågade den unga tjejen mig om jag ville gå ner i källaren och se om det fanns något mer att känna av innan vi åkte därifrån, för det visade sig att hon inte ville flytta in om inte hela huset hade undersökts. Hon berättade att hon besvärades av en iakttagelse som hon inte trivdes med som gjorde henne rädd och osäker på om hon ville flytta in. Hon hade tydligen hållit sig borta från huset när hennes kille inte varit hemma och istället flytt till sina svärföräldrar som inte bor så långt därifrån.

Vi gick nerför en brant trappa som ledde oss ner till den bäckmörka källaren. Man såg inte så mycket och det enda som lös upp var ficklampan från mobiltelefonen. Fjärilarna i magen talade snart sitt tydliga språk och jag gick med försiktiga steg fram med de andra strax bakom mig. Det var mörkt och trångt och kusliga gångar ledde oss längre in i källaren som snart gav oss känslan att vi inte var välkomna.

– Det var kanske inte så smart av oss att låta en film spelas in här, sa han med en osäker röst.

– Vad då för någon film? Undrade jag och vände mig om med kisande ögon för att kunna se honom.

– En film som heter, Rum 213.

Jag höll på att snubbla när han sa det eftersom jag hade hört talas om den filmen då min syster stolt har berättat att några av hennes elever är med i den filmen.

Jag tror vi alla kände rysningar av den olustiga känslan vi möttes av ju längre in vi gick. Och just då fick jag svaret av att det inte hade varit positivt att ha spelat in filmen i huset eftersom energin i källaren förmodligen hade blivit störd av det. När vi fortsatte att gå stannade vi snart till utanför två små rum som jag kände mig dragen till samtidigt som jag smått började känna mig iakttagen och visste att vi hade ögonen på oss från andra sidan väggen. Ögon som visade mig att ha iakttagit ett utav barnen som varit med i filmen. En svart skepnad som snabbt förflyttar sig med sin tankes kraft.

Efter en liten stund när vi gick vidare längst in i källarutrymmet som är pannrummet, lyckades något skrämma oss så mycket att vi alla skrek till och backade. Med hjärtat i halsen och med de andra tre bakom mig smög vi försiktigt fram igen och snart hamnade vi där det kändes som mörkast.

Till min stora förvåning såg jag en svartklädd gammal gumma sitta ihopkrupen längst bort i hörnet. Jag tog några extra smygande steg in i det stora pannrummet och började försiktigt prata med henne. Men det tyckte hon inte om och när hon såg att vi stod kvar på samma plats började hon väsnas och göra ljud ifrån sig och fräste som ett argsint djur. Och när jag inte var beredd, stod hon plötsligt framför mig med öppen käft och skrek att hon ville bli lämnar ifred.

Jag blev rädd och ryggade tillbaka och blev stående där en stund. Upplevelsen var som i en skräckfilm där jag var tvungen att stå kvar och visa vem det var som bestämde. Det tog lite tid, men efter en stund och med mycket envishet lugnade hon ned sig och började försiktigt prata.

Det visade sig att hon hade kommit någonstans från granngårdarna, en bit bort för många herrans år sedan. Hon hade inte vågat gå över till andevärlden då hennes man inte varit snäll mot henne. Han hade rappat hennes kropp med en piska och några år senare när hon hade dött vågade hon inte gå mot ljuset eftersom hon var så rädd för att träffa honom igen och hade istället flytt till detta hus.

Text av: Theresa Kristensson 👻

Att skriva gör mig trygg

Med härliga sprudlande fjärilar i magen känner jag mig på gång med uppföljaren av boken, Mellan två världar- Flickan från Brogårda. Jag är inne i en period där jag går omkring och myser och känner mig inspirerad av spöklika upplevelser som jag har varit med om att skriva om. Köksbordet består av en mängd hög med utskrivna pappersblad att sitta och läsa igenom för känslans skull. Och magen kurrar efter mat…

Som sagt, jag myser och vill nästan börja räkna ner månaderna som jag förhoppningsvis snart är kommen till 😊 👻

Hejjaaa hejjaaaa 😎

Text av: Theresa Kristensson

Änglabudskap 


Ärkeängeln Mikael :

Jag har kommit till dig för att du bad Gud om trygghet och beskydd, och för att du frågade om ditt livssyfte. Eftersom du är en ljusarbetare, ser jag över förverkligandet av ditt gudomliga livssyfte. Du har varit en ljusarbetare en lång tid, och du har känt dig annorlunda än andra, ibland isolerad. Var försäkrad om att du aldrig har varit ensam, och att du aldrig kommer att vara ensam. 

När du känner dig motiverad att göra en förändring på arbetet eller hemma, kan det vara min påverkan som uppmuntra dig att göra ditt livssyfte till en prioritet. Jag kan ändra i ditt schema och stödja dig på andra sätt för att göra din väg enkel och harmonisk. Fråga mig bara och det blir gjort. Jag kommer också att hjälpa dig att känna dig trygg och bekväm under din Lis förändring. 

Ärkeängeln Raziel :

Din klarsyn kan ta sig olika uttryck : som flyktiga mentala bilder för ditt inre öga, som drömmar, som återkommande syner i den fysiska världen, som auror och energier eller som uppenbarelser. Klarsynens många fasetter är vackra och varierande. Njut av dom och lita på dom. Ha intentionen att bara se kärlek, så är det vad du kommer att se. 

Budskap från Doreen Virtues änglakort 😊

En härlig känsla


Känslan att se sin bok blir läst är en härlig känsla. Blev glatt överraskad av en släkting som ofta besöker biblioteket i Bjuv. Och när hon såg just MIN bok ligga på bänken där man lämnar tillbaka böckerna kunde hon inte låta bli att fota och skicka bilden till mig.

Gissa om jag känner mig glad och tacksam 😁🙏

Text av: Theresa Kristensson

Älskar dig för evigt


Idag är det exakt tre år sedan du somnade in, men jag vet att din själ lever vidare på andra sidan. Då och då kommer du och ger mig små hintar och fina budskap som är så klockrena i min vardag att leva. Du är aldrig glömd! Du finns i mitt hjärta. Älskar dig 💞💞💞

För evigt 🙏💞🌟

Text av: Theresa Kristensson

I healingens tecken


Doften av rökelsen Nag Champa omfamnade mig med en extra dos av magins magiska värld. Den spirituella världen. En behaglig avslappnad musik spelades lagom högt från högtalarna när jag kände hur universums energier drog i mig och sa, att nu nalkas det healing!

Och det dröjde inte en lång stund förrän jag var någon annanstans, i en annan värld. En vit diffus värld där luft gav oss näring och en tysthet som talar via tankar och känslor. Allt var vitt. Dimmigt vitt. Healingbänken som jag låg på var vit. Min bomullsklänning var vit. Likaså Malins klänning som gav mig healing var vit. Vi hade likadana klänningar på oss. Andliga klänningar.

Malin var sig lik. Hennes vackra rödlockiga hår vilade löst på hennes rygg och en grön oval sten som heter Akvamarin smyckade heligt hennes panna. Där fanns inga väggar. Bara luft och dimma som avskilde oss från de andra själarnas områden. Ovanför mig i meditationens värld svävade en blå ängel. En ängel med ett mänskligt ansikte.

Hon såg rund och go ut och bjöd på ett leende med en blick utöver andevärldens sfär. I sin hand höll hon något som liknade ett trollspö av guld, som hon med sin magiska kraft verkade kunna trolla fram vad som helst. Med henne kände jag ingen oro, mest ett ansvar att hjälpa till och följa upp lärlingar i sin andliga läran. Jag förstod att hon var här för vår skull.

Jag kände hur mitt tunga bröstkorg släppte taget om mina känslomässiga blockeringar och kände mig snart lika lätt som en fjäder. I mitt andliga medvetande såg jag mig själv resa mig upp från den vita healingbänken och gick rakryggad och tacksamt därifrån med ett inre lugn i mitt sinne.

För mig andligt, verkar det vara en viktig del att leva i inre harmoni. Att släppa taget om minnena från tidigare liv i andevärlden. Jag verkar ha svårt för att släppa taget och acceptera tuffa och sorgliga situationer med de personer jag lever med idag. En rädsla som jag bär med mig hela tiden.

När jag såg min själ på andra sidan som i en spegelbild av mig själv, förstår jag att det är så jag vill leva mitt liv här och nu. Om jag inte lär mig det vet jag att jag kommer att bygga mina egna inre fällor. Jag måste släppa taget om sanningar och lära mig att acceptera dom. Jag kan inte påverka om jag går omkring och är rädd hela tiden, så jag har mycket kvar att lära mig i det här livet. –  Att släppa taget och gå vidare!

Text av: Theresa Kristensson

Rum 213


Några har säkert hört talas om filmen ”Rum 213” som inte alltför länge sedan gick på biosalongerna.

I våras, utan att veta vart jag skulle någonstans stannade vi bilen utanför detta hus som jag hade i uppdrag att besöka. En vacker gammal herrgård som på ytan lös av kärlekens tecken. Jag hann knappt gå ut ur bilen förrän vi möttes upp av en snäll gammal gubbe som fortfarande gick omkring i sin ande att leva på gården. En charmig gammal man med glimten i ögat.

Bakom de stängda dörrarna möttes vi upp av ett ungt vackert par som höll på att renovera det över 100 år gamla huset. Ett mycket trevligt par som lever sina drömmar fullt ut. Den unga mannen som knappt är trettio år har fått ta över boendet av släktingar. Det var härligt stökigt när vi steg in i hallen och en känsla av kärlek omfamnade mig direkt.

Det var den äldre mannen som utstrålade så mycket kärlek som visade sig vara en gammal släkting som bott där tidigare. Han var stolt över allt arbete som han hade gjort på gården och ville mer än gärna lyckönska det unga paret.

Sist, men inte minst gick vi ner till källaren där det var beckmörkt och det enda som lös upp var ficklampan från mobilen. Man såg inte så mycket och fick förlita sig på känslan istället. Känslan var inte så välkommande. En mörk energi som snabbt ville trycka bort oss för att inte komma närmare in i sitt näste.

– Det var kanske inte så smart av oss att låta ett filmteam spela in en film här som heter Rum 213, sa killen med en osäker röst. Jag stannade upp eftersom jag hade hört talas om filmen och blev paff när jag nu plötsligt befann mig i samma hus där filmen hade spelats in. Vi fick alla kalla kårar och rysningar av obehag kändes i hela kroppen. Längst bort i källarutrymmet lyckades något skrämma oss så mycket att vi alla skrek till och backade några steg bakåt.

Detta kändes inte bra! Med de andra bakom mig smög vi försiktigt fram igen, och till slut hamnade vi där det kändes som mörkast. Till min förtret såg jag en gammal gumma som satt ihopkrupen längst bort i hörnet, med svarta kläder. Jag började försiktigt prata med henne, men det tyckte hon inte om. Hon sa åt oss att gå, men vi stannade kvar.

Hon började väsnas med att göra ljud ifrån sig och fräste mot oss som ett djur. Och eftersom jag tar mina andliga uppdrag på största allvar vägrade jag att ge efter eftersom jag såg att hon mådde dåligt.

Med mycket envishet lugnade hon ner sig och började försiktigt prata med oss. Det visade sig att hon kom från granngården en bit bort för många många år sedan. Hon hade rymt från sin man som inte var snäll. Han hade rappat hennes kropp med en piska och några år senare när hon hade dött vågade hon inte gå mot ljuset och hade istället flytt till detta hus för att söka trygghet.

Stackars gumma, tänkte jag för mig själv och kallade på änglarna. Äntligen, tillsammans med änglarna lyckades vi till slut få över henne till andra sidan.

Förhoppningsvis har gumman fått ro och att källaren får fortsatt vara ifred från oväntat besök 👻

Slutet gott, allting gott

Text av: Theresa Kristensson

På Änglavingar 


Sedan jag börjat se änglar lyser änglarna med sin närvaro allt mer. De bär på så mycket kärlek och omtanke.

De är till och med med oss på seanser i hopp om att få ge ett budskap till sin kära skyddsperson. Som häromdagen när jag var iväg i Åstorp för en liten seans. Den unga kvinnans ena skyddsängel lös i en blå vacker färg och började ivrigt prata om saker som bara hon och hennes vänner visste om. Små avslöjanden som jag annars inte hade kunde veta något om, om inte ängeln hade viskat det i mitt öra.

En eftermiddag som bjöds på blandade känslor som skratt, gråt och glädjetårar. Ett möte jag sent kommer att glömma. Och med det säger jag godnatt 💞

Text av: Theresa Kristensson

Lite extra energi och magi när jag skriver


Jag får fylla på med lite extra energi och ”magi” när jag skriver.

Jag ska försöka ha som mål att försöka skriva två kapitel i veckan.  Jag får se hur detta kommer att sluta för det är inte alls samma stuk som i den förra boken. Antingen gillar man det eller inte.

Här kommer ett litet smakprov:

Sent igår kväll när jag satt tillbakalutad i soffan lös en blixt plötsligt upp den mörka natthimlen som gav mig känslan att just nu är det någon som håller på att lämna jordelivet. Jag blev inte rädd, utan jag överöstes med en varm förundran av en magisk känsla att få komma hem igen. En som väntat länge och som förtjänar lite avkoppling.

Det var en äldre man. Han var inte så värst lång. Han var kal på huvudet och gick oftast i förstora kläder. Gärna i stora skjortor som hängde fritt över byxan tillsammans med en lagom tunn jacka som han gärna bar året om. Mode för honom var långt ifrån hans livstid. Med honom såg jag en gård. En gård som han verkar ha vistats större delen av sitt liv. En som inte kommer från Skåne.

För mig var denna blixt en portal till himlen och en stark känsla som sa att nu ska det firas med dunder och brak. Ingen oro för vad han lämnar efter sig, utan återvänder tillbaka till andevärlden med ett gott mod i sitt hjärta.

Text av: Theresa Kristensson