Jag har för en tid sedan blivit mottaglig av olika röster som vill göra sig hörda genom mina stämband. Små korta ljud som verkar vilja säga mig något och upplever det oftast när jag har gått och lagt mig och när jag är som mest avslappnad. Ibland låter det som en grötig, radiostyrd mansröst och ibland som en ljus pipig kvinnoröst som gör att jag blir lika förvånad varje gång jag hör det. Speciellt från den ljusa rösten.

Första gången det hände blev jag så förvånad och undrade hur i jösse namn kunde jag låta sådär. Det lät ju inte alls som mig. När den manliga rösten försöker prata känner jag hur den anstränger sig ända ner i magen men lyckas tyvärr inte nå fram till sin fulla mening, eller så är det jag som inte vet hur man gör för att kunna tillåta en ande prata fullt ut genom mig. Man riktigt känner stämbanden vibrerar och hör klart och tydligt att det är en röst från en annan dimension.

Innan det här började har jag så många gånger känt av en manlig närvaro. En ande som bekvämt nog har bjudit in sig själv för att ta sig en liten tupplur då och då. Han både snarkar och suckar belåtet och jag undrar om han ens har lagt märke till mig som bor här.

– Han verkar heller inte bry sig om ifall jag ser honom.

Av kläderna att döma och sitt smutsiga ansikte så ser det ut som att han har arbetat i gruvorna eller något liknande. Och när han tar av sig regnrocken så ser han faktiskt ganska trevlig ut för att vara någonstans mellan femtio, sextio år.

En lång bredaxlad man med ett halvrisigt stansat skägg med ett markant ansikte med starka drag. Han känna som en vis själ med mycket kunskap. En jordnära man som ger bilden av sig själv att se ut som en luffare med sina bylsiga och smutsiga kläder där det var lätt för folk att döma ut honom i förväg innan man ens lärt känna honom.

Men under ytan var han en fräsch man som kämpade hårt och hade på något sätt råd att hyra in sig då och då på det gamla hotellet som inte längre finns kvar. Ett hotell som hette Bjuvs Hotellet, och som har legat på den platsen som jag bor på idag, så det kan mycket väl vara det han ser, att han fortfarande lever kvar i det gamla sextiotalet.

– En snäll ande som inte vill mig något illa.

Sedan är det en till ande som jag har lagt märke till. En som är raka motsatsen till den andra som jag precis har skrivit om och som också har varit aktiv på den gamla tiden.

Den här charmnissen till ande har jag bara sett ett par gånger. En glad liten man med glimten i ögat som tyckte om att morsa på folket han mötte där han jobbade på tågstationen.

Kläderna han bar ser ut att bäras med stolthet. En förklädnad som verkar ha haft en stor betydelse i vilken post han arbetade i. Med sina grå byxor och vit skjorta, och med en grå tillhörande väst som så stiligt håller in hans lilla mage. En pratglad liten herre som då och då smet över till hotellet som bara låg snett över gatan för att ta sig en liten kaffe innan plikten återkallade honom igen.

Inte för att jag brukar göra det, men eftersom han har etsat sig fast i mitt minne så starkt kunde jag inte låta bli att höra mig för om någon möjligtvis kanske kunde känna igen beskrivningen på just honom och till min stora förvåning fick jag två positiva svar från två äldre damer som mycket väl visste vem han var.

Namnen låter jag vara osagt då jag inte känner vederbörande, men det roliga var att jag också fick veta att hans fru en gång i tiden har varit barnvakt åt min styvfar när han var liten.

– En gladlynt själ som en gång har hört hemma här i Bjuv, uppvrid Freden… 👻

Text av: Theresa Kristensson

Jag sitter på en bänk i kyrkogården under solens varma strålar. Klockan är prick 19:50 denna ljuva måndagskväll.

På grusgången blev jag glatt upptäckt av en äldre dam som är död. Hon stannade upp och tittade vänligt på mig och artig som jag är sa jag hej.

– Ser du mig? frågade hon häpet.

– Ja, jag ser dig, sa jag och log.

Hon presenterade sig som Siv. Hon var inte så lång. Hon bar en härlig blålila, blommig sommarklänning som passar bra till hennes gråa, lockiga, korta hår. Hon har ett charmigt utseende med en naturlig look. En liten rak, spetsig näsa och ljusblå ögon.

Hon ville göra mig sällskap och slog sig ner bredvid mig och rättade till klänningen så att volangerna längst ner på kjolen döljer hennes gamla ben så att bara smalbenen syntes med sina lagom mörka nylonstrumpor.

– Vi går här lite då och då och ser oss omkring.

Jag lyssnade på henne och hon sa att hon väntar in en syster, om jag förstod henne rätt. Och så nämnde hon ett namn, Sonja. Inte för att jag vet vem hon menar, men jag lyssnade vidare.

– Det var rätt skönt att få blunda och somna in. Det sista andetaget var ljuvligt och sedan släpptes allt.

Plötsligt vände hon sig mot mig och såg allvarligt på mig och sa:

– Du verkar inte må sådär jättebra.

Där visste jag inte riktigt vad jag skulle säga…

– Nä, livet är inte alltid så lätt.

Sedan reste jag mig och fick syn på en duva som tog tillfälle i akt och svalkade sig på vattenstenens fontän. Sedan föreslog jag att vi kunde gå en liten runda inne på kyrkogården en liten stund.

– Får jag stödja mig på dig? frågade hon och då kunde jag inte låta bli att skoja och sa:

– Men du är ju ”död”, inte behöver du stödja dig mot mig.

Vi skrattade båda två och hon sa att det har jag faktiskt rätt i då hon förstod mitt skämt. Sedan ville hon visa mig en gravsten där det stod namnet Sten på. Jag blev lite osäker på om jag skulle lyckas följa henne rätt men jag kan ju alltid försöka, tänkte jag och gick med henne.

Vi gick till en lång rad där gamla gravstenar inte längre var till ”bruk” och plötsligt såg jag en gammal sten där det stod: Steen. Men jag fick känslan av att det inte var den gravstenen hon menade och gick vidare. Snart var vi vid mitten av kyrkogården och jag kunde inte hitta någon gravsten där det skulle stå någon Sten på, så jag gav upp efter nästan en timmes letande.

Jag tackade så mycket för sällskapet och vi sa hej då till varann. Men när jag närmade mig utgången råkade jag vända mitt huvud åt höger och hoppade nästan till då jag till min stora förvåning såg en vacker brun gravsten där det stod: Sten och Sonja.

Var det den stenen som den gamle damen menade tro? För mig blir det en olöst gåta. Och om just denna anden på något vis kanske tillhörde dessa två personer, det får jag nog heller aldrig veta… 💜

Text av: Theresa Kristensson 👻

Här kommer fortsättningen från från det förra blogginlägget …

En semestervecka går fort och fem dagar senare blev jag hembjuden till Daphne för att gå igenom händelserna. Jag fick veta att det hade varit lugnt ett litet tag men tyvärr varade friden inte så värst länge. För en liten tid verkade det som att de var borta men tydligen så hade Daphne, som delat säng med sin mamma sovit oroligt den sista natten utan att ens ha vaknat till liv av sina egna fäktande armar och livliga sparkar som for hit och dit. Men ”Yster” däremot kände sig ändå lite osäker på om de verkligen hade försvunnit och berättade att hon hade känt av några barn efter det att Daphne och deras mamma hade åkt hem till Sverige igen.

Jag fick oxå veta att sonen till den gamla damen som har bott där sedan åttiotalet, hade berättat för ”Yster” att det faktiskt har skett en hemsk brand därvid för längesen men att ingen omkom. När vi satt hemma hos Daphne i soffan berättade hon att Wolf hade sagt att spökena hade försvunnit men att de sedan hade kommit tillbaka så då bestämde jag mig för att återigen göra en själsresa hem till ”Yster” .

Den här gången hamnade jag direkt i deras hall. Jag såg mig om och lät mitt tredje öga scanna genom husets alla hörn och såg symboliskt hur handtaget på ytterdörren rycktes upp och ner. Flickan hade lyckats ta sig genom dörren i alla fall och var frustrerad över att det inte var lika lätt som innan.

Hon hade sett mig och kom fram till mig där jag stod. Det såg faktiskt ganska roligt ut när hon blev tagen på bar gärning av att ha smugit sig in i huset igen. Det var hon nog inte beredd på, att jag skulle dyka upp igen helt utan vidare.

– Hej på dig, sa jag och log.

Hon sa inte så mycket utan stod mest stilla och tittade på mig med sina stora ljusblå ögon.

– Så du är fortfarande kvar här?

Som svar pekade hon mot hallen och verkade vilja hämta något.

– Vad kan jag hjälpa dig med, vad är det du vill ha?

Då visade hon mig ett konstigt sicksackskärp som hon ville använda för att strama åt magen på någon som behövde hjälp. Men jag fick känslan av att det bara var undanflykter för att få vara kvar hos ”Yster” och hennes kärleksfulla familj.

Och det är såklart inte alltid lika lätt att försöka förklara för ett andebarn att han eller hon är död utan att skrämmas. När jag berättade för henne att hon faktiskt är död så sa hon ett konstigt ord som lät på engelska som jag inte riktigt förstod:

– ”Manister” eller ”Manistfer”. Och sedan sa hon rakt ut:

– Jag vet! Sa hon argsint och sprang upp till Wolfs rum.

– Varför säger Wolf att ni vill döda honom? Frågade jag samtidigt som jag följde efter henne för att inte tappa bort henne.

– Det var bara på skoj.

– Det är inte snällt att säga så.

– Jag vet, sa hon och sänkte blicken som att hon skämdes.

Medan vi stod i rummet såg jag en vit ängel lyfta upp lillpojken med blöjan i sin famn och svävade bestämt men kärleksfullt därifrån. Det såg så snabbt och enkelt ut samtidigt som jag funderade på vad det var som gjorde att barnen ville komma tillbaks hit. Jag hade nästan glömt bort att hon kunde höra mina tankar och svaret på min fråga var att hon hade dött på ett gammalt sjukhus som inte längre finns kvar som bara hade legat ett litet stenkast därifrån. Hon hade varit sjuk och dött av en magsjukdom.

Som patient hade hon tillhört det gamla sjukhuset där hennes ande sedan strosat väg tillsammans med de andra två andebarnen. Idag är det ett dagis på den platsen och där är Wolf inskriven. Jag förstår nu att dessa andebarn tillhörde den gamla platsen där sjukhuset inte längre finns och har sedan följt med Wolf hem. De hade inte alls dött i en brand på First Avenue!

Jag suckade och tog mig ett djupt andetag och började smått förklara att det nu var dags för henne att gå över till en annan värld. En högst levande värld där andra barn i olika åldrar också har dött och som fortfarande lever vidare där i allra högra grad, så jag försökte locka henne med roliga, mentala bilder där skratt och glädje ekade i våra andliga sinnen.

Och med det föreställde jag mig ett starkt kärleksfullt ljus som blev en kanal mellan våra världar där jag snart fick se ett par vänliga andar som tog emot henne med varma kramar och som kärleksfullt tog hennes hand och gick sakta in i evighetens land.

Ett par dagar senare fick jag ett nytt meddelande från Daphne, där det stod att stora spindlar som bara två av de fyra barnen ser hemsöker dom. ”Osynliga” spindlar som både klättrar, flyger och kryper omkring lite varstans. – Ja, till och med en spindel som kryper på en utav barnens arm. Samtidigt som ”Yster” funderar på vad som håller på att hända sitt barn hoppas hon att detta bara är barnpåhitt och ingenting annat.

– För visst är vi alla människor full av fantasier ibland.

Ibland är det nog svårt för små barn att se skillnad på vad som är sant och falskt i vissa upplevelser och till slut hade Wolf blivit arg på sin mamma när hon börjat ifrågasätta honom allt mer eftersom hon själv inte ser dessa fenomen.

Jag blev själv påmind om mina egna upplevelser när jag läste om Wolfs syner då jag oxå har sett spindlar som inte är ifrån denna värld. Som häromkvällen när jag fick ett oväntat besök av en äldre man från andevärlden som sa att de andliga spindlarna som besöker mig kommer vara kvar tills jag har uppnått en högre nivå i min egna personliga utveckling. Så nu förstår jag varför jag inte lyckats driva ut dom. De är här för att stötta.

När det gäller Wolfs upplevelser kändes det som att jag inte kunde göra något mera och rekommenderade ”Yster” att ta kontakt med ett medium som kan komma dit på plats. Men det ville hon inte. Hon ville hellre träffa mig personligen när hon ändå skulle hälsa på sin familj här i Bjuv. Och det skulle faktiskt bli spännande att äntligen få träffa dom.

Vi hade bestämt träff en lördag eftermiddag hemma hos Daphne och traskade dit med blandade känslor. Jag visste inte hur ”Ysters” förväntningar var. Och jag som var så bombsäker på att andebarnen nu var över på andra sidan. Om det inte skulle bli bättre sa ha de till och med frågat mig om jag skulle kunna tänka mig att till England. Och visst skulle jag kunna göra det. Det hade varit en ära att få göra det här uppdraget på plats.

När jag ringde på dörren möttes jag strax upp av ett hem med full av liv och rörelser. En energinivå som var på topp med livliga barn som ville olika saker. Jag såg starka individer medan en annan var lite mer tillbakadragen. Att vara mamma till fyra små barn med olika personligheter kan nog vara påfrestande ibland, för vem vill inte ha lite extra uppmärksamhet lite då och då. Man lade märke till att ”Yster” verkligen ser sina barn. Ingen verkar vara utanför.

Och när Wolf tittade på mig såg jag en vis själ. Ögonen var som ett hav med djup kunskap från sina tidigare liv. Åtminstone kändes det så. I framtiden för honom, omedveten eller ej, ser jag att de inte vill honom något illa fast han tror det nu. Andar som vill vägleda honom på rätt väg in i vuxenlivet.

Speciellt en äldre man som är en beskyddare. Han visar mig när Wolf är äldre och har gått ut skolan. Och när han får sitt allra första jobb ser jag att han är med honom i varje steg han tar framåt i livet. Ordnar och reda ska det va, enligt den hårt arbetande mannen. Med sin fortfölja hårt hållen i sin hand ser jag en riktig kämpe på gott och ont. Att hårt arbete lönar sig. Men man är inte alltid lycklig för det, säger han. Han vill att Wolf ska få känna att när han blir gammal hur skönt det är att äntligen få luta sig tillbaka ned gott samvete där hjärtat talar om att nu kan du se tillbaka på livet med tacksamhet. Men just nu är Wolf liten och mottaglig som en svamp. Så därför försökte jag sätta ett beskydd om honom. En ”skyddsbubbla” där ingen ska kunna tränga sig genom hans revir och störa honom. – Men en bubbla kan lätt spricka.Att bara vara ett litet barn på tre år och se saker är till att tro att resten av familjen också ser det han ser. Stackars de barn som inte blir betrodda. Där hat Wolf tur som har en mamma som faktiskt försöker förstå honom. Men jag tror att det han ser med sina ögon, i sin värld, kommer så småningom att Minsk med allt som har med spindlarna att göra. Allt har sin gång, precis som med mig och mina övernaturliga upplevelser. Ibland går det lätt som en plätt att hjälpa andar till ljuset medan andra gånger kan vara lite svårare. När ”Yster” frågade mig om jag trodde att det skulle bli lugnare nu var jag snabb med att ”se” över deras hem igen. Det såg tomt ut. Det enda jag såg var ett litet småstökigt hem med en massa blomskott och krukväxter lite här och där. Inga andar syntes till så nu var det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Hon skrattade till och blev märkbart förvånad över hur man faktiskt kan flytta över sin inre syn bara sådär. – Hur lyckas du göra det? Sa hon och skrattade – Jag vet inte., jag bara gör det. Det är som om jag tänker mig att jag befinner mig i ditt hem och konstigt nog så är jag plötsligt där. Det här var mig ett spännande möte utöver det vanliga som jag alltid kommer att minnas. Och när jag frågade ”Yster” några veckor senare hur det var fick jag veta att det sakta men säkert har blivit lugnt därhemma. Men jag kunde ändå inte låta bli att vara nyfiken på det där gamla sjukhuset och tog kontakt med henne igen för att fråga om hon visste vad det kan ha hetat en gång i tiden. Och gissa om hon fick sig ett oväntat svar i sin sökning på Google, som nästan gjorde att jag höll på att ramla av stolen när hon skickade över text och bilder på det som en gång har varit där, inte så långt ifrån First Avenue. – Just ett barnsjukhus på artonhundratalet. Deras gata leder/gränsar till Orford road och det ser ut som att halva Orford road har bestått av sjukhusbyggnader. Dagiset ligger på en sidogata till alla de husen som var på bilden och Comly bank ligger mitt emot dagiset och är nu en vårdcentral. NHS är vad den statliga organisationen heter som har hand om sjukvården i England. Jag fick tyvärr inga namn på dessa andebarn, men enligt min andliga syn tycker jag det bekräftar rätt mycket och avslutar det här kapitlet med detta meddelandet som jag fick av Daphne igår: – Hej fina du! Ville bara tala om att jag pratade med ”Yster” och Wolf idag. Spökena är borta och det är väldigt lugnt och skönt hemma hos dom. Wolf har till och med varit därnere och lekt med en kompis, helt utan några problem. Det visade sig att denna lilla flicka som är nio månader äldre än Wolf, har också hemma i Australien där hon bor med sin svenska mamma sett spindlar som bara hon ser. Som du och Wolf…

Text av: Theresa Kristensson ❤️👻

En lördagskväll fick jag ett oväntat meddelande från en kompis som heter Daphne, som tillsammans med sin mamma hade rest till England för att besöka sin syster och dotter.

Det blev en kommunikation jag sent kommer att glömma och den lyder såhär:

” Är just nu och hälsar på min syster och hennes familj i London. Synd att du inte bor här eller dom närmre dig. Deras treåriga son har spöken på bottenplan och blir helt hysterisk när han är där själv. Och när man står på andra plan så står han och vinkar ner på dom och säger hej. Dom stannar nämligen där nere och kommer inte upp. När han och jag skulle gå ner, då skulle han ha med sig ett skohorn som han skulle gå först med så spökena blev rädda och flyttade på sig. Känns lite olustigt. Vi tror ju på honom men kan inte se eller känna dom.”

Mitt medvetande förflyttades plötsligt till en annan plats när jag nyfiket läste meddelandet och utan vidare hamnade jag på en gata som heter First Avenue. Det hade förflyttat sig ända bort till England. Alltså hela niohundratjugofem mil härifrån där jag satt i mitt teverum.

Där stod jag alldeles stilla och såg mig omkring. Det såg gammalt ut. Jag såg en enda lång gata med likadana bostäder och längre ner längs vägens slut skymtade en svag rundning där det tydligen var en tvärgata för bilar. En liten bit bort såg jag tre små barn stå utanför en bostad där det en gång har brunnit.

Det var andar. De höll sig tätt intill varandra. Jag såg dom alla tre, fast den tredje bara bestod av en genomskinlig kropp med starka konturer. De andra två visade sig i skepnader som livs levande människor. Jag såg en flicka på cirka sex, sju år och en liten pojke som verkade vara någonstans i treårsåldern. Flickan hade en fin vit sommarklänning på sig och lillpojken bar en ljusblå T-shirt och gick omkring i en blöja.

När jag vände mig om stod de plötsligt bakom mig, precis intill Daphnes systers hem. Det verkade som om de ville visa mig något och pekade ner mot gatan. En brandolycka. Och sedan, utan att öppna ytterdörren trängde de sig genom ” Ysters ” dörr med sina nätta själakroppar.

Under tiden som jag lät mig följas memorerade jag minnet som jag sedan skrev ner till Daphne och kommunikationen är såhär :

Jag, Theresa skriver:

– ” Hej! Det lät intressant… Jag kan ha fel, men deras gata, består den av en längre gata med likadana bostäder som din syster ” Yster ” bor i? Är där en svag rundning, en liten bit nedanför? Kan ni få fram lite information om det är några barn han ser, för jag tycker mig se två, tre stycken. Men det är kanske inte vad han ser? Finns det någon historia där en familj eller några barn har omkommit i någon form av en olycka? En eldsvåda eller något? ”

Daphne:

– ” Ja, deras gata är ganska lång och husen ser likadana ut. Det är gamla Viktorianska hus och man får inte ändra utseendet på utsidan. Stämmer också att lite längre ner är det en svag rundning. Det är en tvärgata för bilar. Ska höra mer med ” Yster ” i morgon om hon känner till någon historia, men tror det dock ej. Här finns två gamla kyrkogårdar inte så långt härifrån och vi har gått på en utav dom här i veckan och utanför den andra. Ska även höra med systersonen om han kan berätta mer om spökena han ser.”

Theresa:

– ” Jag får till mig att det var ganska längesedan en olycka hände. Barnen håller ihop.”

Daphne:

– ” Spännande detta, att du kan känna det så långt härifrån. Som sagt, ska se vad jag kan få fram från Wolf, vad det är han ser.

Theresa:

– ” Visst är det konstig att man kan det. Det är tack vare dig eftersom du blir ett automatiskt spår nu när du tog kontakt med mig.”

Daphne:

– ” Oj, känns lite läskigt. Men funderade direkt på dig när ” Yster ” och Wolf berättade för mig om detta för några dagar sedan. Och jag tror ju på det fast jag inte ser dom. ”yster” har ju också lite i sig med att se och känna saker och har gjort det sedan hon var liten. Men just här känner hon inget av att det finns något.”

Theresa:

– ” Ibland är det rätt skönt att slippa känna av de rackarna. Här hemma smäller det högt i sakerna. Vad skönt för ” Yster ” att slippa känna och uppleva andliga aktiviteter, men tyvärr kan hennes son ha fått mottagligheten som han förhoppningsvis växer ifrån när han blir lite större.”

Daphne:

– ” Alla sover nu utom jag och jag tycker att det skramlar och låter även här nu. Dock kan det vara mössen som låter, hoppas jag.”

Dagen därpå fortsatte konversationen och Daphnes syster kände inte till någon brandhistoria. Men när hon fick läsa vad som skrevs kvällen innan sa hon att hon är rädd för att det ska börja brinna, men har inte riktigt koll på varför.

Hennes och barnens rädsla för brand kan vara en omedveten förklaring till att det faktiskt har brunnit där en gång i tiden. Jag frågade om det bor en äldre dam lite längre ner på gatan som har bott där länge som kanske har hört talas om en olycka för längesen. Om i så fall, så kanske hon vet mer om det.

Daphne:

– ” Det bor en äldre dam som har bott där länge. ” Yster ” säger att hennes son har flyttat hem till henne för att ta hand om sin mamma och ” Yster ” tror att han är uppväxt i det huset. Det finns ett arkiv på ett museum här som vi är väldigt nyfikna på att besöka så att vi kan få lite historia.”

Och såklart gjorde det mig också nyfiken.

Daphne:

– ” Tydligen finns det en öppen spis som är överbyggd på första plan som spökena håller till och där blir Wolf helt hysterisk när han står där själv. När vi frågar honom om spökena så säger han att det är ett och frågar jag om blöja så har han det.”

Theresa:

– ” Se där ja. De barn jag ser verkar vara omkring i hans ålder. Flickan något äldre. Och den öppna spisen kan ha en koppling med barnen då Wolf själv reagerar på den igenbommade spisen.”

” Yster ” rös när hon hörde det och jag förklarade att rysningar kan vara en såkallad bekräftelse när man känner av andars närvaro.

Sedan fick jag se en bild på charmgossen Wolf och när jag tittade närmare kände jag härliga fjärilar i magen som omfamnade mig med en kärleksfull energi. En snäll och go liten kille som verkar vara busig men rättvis.

Daphne:

– ” Han tar hand om lillebror när han är ledsen och tröstar honom. Måste alltid passa honom när han ska ammas eller sova.”

Theresa:

– ” Jag får till att han verkar vara mer ”svensk” än sina andra syskon. Varför jag dras till din mamma med honom vet jag inte.”

Daphne:

– ” Menar du min mamma?”

Theresa:

– ” Ja”.

Daphne:

– ” Mamma är också lite synsk och känner saker och har gjort i hela sitt liv. Ibland när man berättar något för henne så vet hon redan det utan att jag har sagt något över huvudtaget.”

Kan det vara det som gör dom lika tänkte jag för mig själv.

När jag sedan skulle ge dom instruktioner för att själva försöka föra över dessa andar till ljuset blev jag avbruten av den lilla pojken som plötsligt ville säga något till Wolf.

Jag frågade Daphne om Wolf eller någon av syskonen har haft problem med sin nedre del av magen.

Daphne:

– ” Ja, den äldsta på sex år har haft det och har gråtit över det i detta hus.”

Och när pojken med blöjan väl börjat prata flödade budskapen fram, ett efter ett.

Theresa:

– ” Din syster måste lära sig att stressa mindre. Hon ska vara rädd om sin hälsa. Isabelle, vem är det?”

Daphne:

– ” Yster ” har sagt till mig denna veckan att hon måste stressa mindre.”

Theresa:

– ” Hon borde börja på gympa, säger pojken.”

Daphne:

– ” Banen har tydligen en kusin som heter Isabelle, men som dom inte känner. De har träffat henne några gånger och hon bor i Wales.”

Varför namnet nämndes var för att andarna ville visa att de har koll på dom. Under tiden såg jag andebarnen hålla sig inom en viss räckhåll nästan hela tiden.

Daphne:

– ” Är det ” yster ” som ska börja gympa?”

Theresa:

– ” Ja. Och den lilla pojken vill leka med Wolfs leksaker men vågar inte gå in och störa honom. Finns det någon Göran, som ni känner här i Sverige?”

Daphne:

– ” Våra mostrars män heter Clas-Göran och Nils-Göran.”

Det var den lilla pojken med blöjan som visste om allt det här och förmedlade vidare att han har väntar på Daphne. Att han hade sett flygplanet i sitt inre när de var påväg till England och förhoppningsvis kan de få gå över till andevärlden tack vare henne.

Det blev mycket information från den lilla pojken som både Daphne och hennes familj kände igen och när jag trodde mig vara klar såg jag plötsligt flickan stå framför mig där jag satt i min soffa. Hon visade sig bara i några sekunder och sedan försvann hon igen.

Jag slöt mina ögon och försökte tillsammans med änglarnas hjälp göra övergången till andra sidan så enkel som möjligt. Det var många änglar som ville hjälpa till och tillsammans försökte vi göra så gott vi kunde. Jag såg att barnen var noga med att hålla ihop och höll varandras händer hårt. En silvervit rulltrappa sänktes ned som vi försiktigt försökte vägleda barnen till. Där stod de alldeles stilla medan rulltrappan sakta rörde sig till nästa dimension.

Men, på något sätt fick jag känslan att att de ville komma tillbaka. Att de hade svårt för att lämna den jordiska världen. Efter en liten stund frågade jag Daphne om de hade märkt något under tiden som de var påväg mot ljuset. Själv hörde jag något knäppas till medan Daphnes mamma och ” Yster ” tyckte det blev kallt. De reagerade också på att lilla Wolf plötsligt vågade gå nerför trappan som han annars inte velat göra.

En rosa ängel städade bort energiminnen från andarna. Det här med rädslan för elden verkar ha påverkat familjen, att leva i rädsla av att det en dag ska börja brinna. Men jag tror att det är platsminnen från den tragiska branden som återspeglas som ett energiminne för mottagliga personer. Därav ” Ysters ” familj…

Än är inte berättelsen över på vad som kommer att hända…. och den som vill läsa vidare kan göra det vid nästa inlägg…

Text av: Theresa Kristensson 💜👻

Den bästa medicinen för mig är att få sitta i lugn och ro och skriva. Att stänga in mig och lyssna till mina inre tankar och känslor där ett eko blir till skrift. Om det så bara är EN endaste mening jag skriver så närmar jag mig målet hela tiden. Jag tänker inte ge upp!

Och vad boken ska heta är fortfarande en hemlighet… Min fina vän Ted Widell, har fria tyglar till att skapa fram även det här omslaget och det ska bli så spännande att få se vad det blir för något. Och det ska bli lika roligt och spännande att få samarbeta med min fina vän Leif B Frid igen.

Snart så… 👻

Text av: Theresa Kristensson

Min barndoms dröm har blivit sann. Att skriva en andra bok trodde jag aldrig skulle ske. Det känns inte lika osäkert som första gången, så det är bara att kämpa och skriva tills den sista punkten är satt! Jag vill tacka alla som har trott på mig och som tror på mig. Det är tack vare det som gör att jag vågar skriva vidare. Utan er feedback hade jag inte suttit och skrivit som jag gör just nu.

Tusen tack 🙏❤️

Text av: Theresa Kristensson

En liten text av en upplevelse jag hade i somras:

Sent igår kväll när jag satt tillbakalutad i soffan lös en blixt plötsligt upp den mörka natthimlen som gav mig känslan att just nu är det någon som håller på att lämna jordelivet. Den lös upp med ett sken jag aldrig tidigare sett. Jag blev inte rädd, utan överöstes med en varm förundran av en magisk känsla om att få komma hem igen. En som väntat länge och som förtjänar lite avkoppling.

Det var en äldre man. Han var inte så värst lång. Han var kal på huvudet och gick oftast i förstora kläder. Gärna i stora skjortor som hängde fritt över byxan tillsammans med en lagom tunn jacka, som han gärna bar året om. Mode för honom var långt ifrån hans livstid. Med honom såg jag en gård. En gård som han verkar ha vistats större delen av sitt liv. En som inte kommer från Skåne.

För mig var denna blixt ett tecken på en stark känsla som sa, att nu ska det firas med dunder och brak. Ingen oro för vad han lämnar efter sig utan återvänder tillbaka till andevärlden med ett gott mod i sitt hjärta 💜

Texta v: Theresa Kristensson

Jag har som regel från förr att alltid låta nattlampan vara tänd när jag ska sova. De där ansiktena jag ser om nätterna har numera fått sällskap av stora skuggliknande spindlar, stora som tennisbollar. Vita spindlar som skiftar färg till grått och svart, och som verkar ligga och vänta på att jag ska vakna. Jag gör som jag alltid gör när jag vaknar och det är att titta rakt upp mot taket.

Då ser jag hur de reser sig. Otäcka spindlar som kommer från olika håll. Det här är inga riktiga husspindlar. Jag förstår att det jag ser inte är från vår mänskliga värld. Antingen om det är hallucinationer eller en övernaturlig upplevelse, det vet jag inte.

– Vad är det för skillnad mellan en andlig upplevelse och en hallucination?

– Är en medveten hallucination detsamma som att kommunicera med andevärlden?

När jag sökte svar på min fråga fann jag en text som Maria Lundby Bohlin, har skrivit och den lyder så här:

” En psykos är när en person tappat kontakten med verkligheten. Ofta är det uppenbart, hon kan höra och se saker som andra inte kan se och höra. Hon kan tro att läkaren placerat fjärilar i öronen på sig, att någon opererat in ett chip i nacken på dem eller att någon styr deras tankar med hjälp av röntgenstrålning. Dessa symtom ovan är hallucinationer ( att se, höra, känna och smaka saker som inte har någon grund i verkligheten. ) eller vanföreställningar ( exempelvis att man är jagad av SÄPO eller är utsedd att rädda världen från en kommande attack från utomjordingar. ) Vid dessa tillfällen är det uppenbart för omgivningen att någonting inte står rätt till och personen tror intensivt på sina upplevelser oavsett vilka motargument andra kommer med.

Hörselhallucinationer är det vanligaste förekommande symtomet vid schizofreni, de kan vara kommenterande, imperativa eller uppmanande. Man kan känna att man är ett med naturen, fåglar talar till en, stenar och blommor är symboler, vinden ger budskap. Men att uppleva saker som går utanför den fysiska verkligheten är också en del av de stora världsreligionerna. Religioner som Kristendom, Judendom och Islam bygger alla på övernaturliga händelser, till exempel den brinnande busken Moses såg och hörde tala.

Micael Nilsson nämner via sin hemsida flera personer ur Bibeln som sett Gud : Gideon i vinpressen, Elias kallas till profet när han arbetar ute på fältet, Petrus och Andreas möter Guds kallelse i en fiskebåt och Matteus utanför tullhuset, där han var en föraktad överlöpare som ansågs en landsförrädare och svikare.

Till synes övernaturliga fenomen kan ha fysiska orsaker. Den brinnande busken, som brann men inte brann upp, kan ha flera förklaringar skriver Nilsson : en överladdning av elektricitet, ljusreflexer, ett vulkaniskt utbrott, en solstråle som bröts igenom bergmassivet, en gasläcka som fattat eld eller en psykologisk reaktion. Eller så var det Gud.

VANFÖRESTÄLLNINGAR : Vissa anser att all tro på något som inte går att bevisa existensen av bör definieras som vanföreställningar, men, liksom med alla andra ”vanföreställningar” så måste tron vara till skada för sig själv eller andra för att den skall anses nödvändig att behandla. Den skall också vara utanför vad som anses socialt och kulturellt normalt i den omgivningen som personen tillhör, således anses normalt inte en person som svimmar på scenen på ett väckelsemöte som sjuk. Tidningen Kyrknytt, nummer tre 2008, har en artikel om ämnet ”andlig kris”. En man var mitt i livet stressad, och började, utan att tidigare alls haft religiösa funderingar, fanatiskt leta, yoga, symboler och terapi. Han såg betydelser i allting och korsade gränsen för vad som var ”normalt” i fråga om tänkande och beteende. Han hamnade på psyket en kort stund, men ”valde” att gå tillbaka till det normala, för att slippa ett eventuellt vårdintyg och behandling. Han hittade information om ”andlig kris” och kände igen sig. Andliga kriser kan likna psykoser, med besvärliga vanföreställningar som kan vara svåra att hantera, men andliga kriser anses man kunna gå stärkt ur. Andliga kriser kan även tolkas inom en religiös ram, exempel på detta finns även utanför de Judeokristna traditionerna, som inom schamanismen. En andlig kris kan också vara negativ. Moder Theresa och St.John av korset är två som drabbats av ”själens dynkla natt” eller som det kallas ”dark night of The soul”. Det kan te sig som en depression och/eller en känsla av att ha mist kontakten med Gud.

Lis-Bodil Karlsson som är lärare på Karlstads Universitet anser att man bör tala om dessa fenomen mer, ofta står personer helt ensamma med dessa erfarenheter, till exempel genom att känna sig utanför sin kropp, höra röster, se gestalter och ljussken. Det kan vara svårt att förstå vad som skett.

En enkel lösning på problemet att förstå alla dessa upplevelser är att kalla dem för vanföreställningar. Så gör exempelvis de unga ateisterna, däribland Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Med tanke på att många väntar på att Jesus ska återvända kan vi konstatera att om han väl gör det, så kommer han förmodligen i sådan fall få sitta på psyket”.

Tacka Gudarna för att jag inte har blivit inspärrad på mentalsjukhuset än med tanke på vad likheterna med mina symboliska ”vanföreställningar” är med andevärlden. Annars stämmer det bra överens med mig och i så fall är mitt liv en enda stor ”andlig kris”. Om jag inte redan är galen så hoppas jag att det enda som skiljer mig därifrån är beskrivningen med psykosen.

Text av: Theresa Kristensson 😆👻