Kanske En Början På En Spökbok

” Utseendet av det övergivna trähuset från generationer långt tillbaka i tiden hindrade inte Mia att ta steget in i det ödehus som så många pratar om.

Den stackars fasaden saknade både omtanke och kärlek och det syntes på långa vägar att grundens arbete behövde nya axlar att luta sig mot. Huset var nog minst två hundra år gammalt. Om inte mer.

Det liknade de husen från utvandrarnas tid. När de fattiga reste med båten över till Amerika på 1800 – talet, då ångfartygen gjorde resan över Atlanten effektivare och billigare.

Det kändes ensamt och ledsen, som om den saknade sina forna ägare. Platsens minnen var lika grå och färglös som huset. Så tyst.

En låg trappa leder en fram till den slitna ytterdörren. I några av fönsterna hängde gardiner kvar som någon lämnat efter sig medan ett annat fönster fattas glas. Och fönstret längst upp, ovanför dörren var trasig.

Omkring huset lever vildvuxet gräs sitt eget liv. Och bakom huset, en liten bit bort finns skogen. En skog som sägs tillhöra andarna i huset.

Men allt var inte så utsuddat som det gav sken av om man skulle tro på ryktena som viskades sinsemellan. Även om Mia var en skeptiker till det övernaturliga kunde hon ändå inte låta bli att utmana sig ”…

Mer än så avslöjar jag inte 👻

Text av: Theresa Kristensson

Svarta Madam

Vad tror du, tror du på svarta Madam? Själv vet jag inte riktigt vad jag tror.

I lördagskväll, av rastlöshet tog jag mod till mig att stänga in mig på toaletten med levande ljus och två stycken spökapparater.

En paranormal musicbox som ska spela när någon form av energi närmar sig den och en EMF mätare som ska lysa i olika färger beroende på hur stark närvaron är.

Med ett glas rosévin lutade jag mig tillbaka och satt tyst en liten stund innan jag frågade om svarta Madam verkligen existerar eller om det bara är en myt.

Det började spela några sekunder.

Jag blev osäker på vilken av frågorna den svarade och frågade igen om svarta Madam finns.

Då började EMF mätaren lysa upp till tre punkter.

– Om någon är här, kan du få speldosan att spela, frågade jag igen och tog en liten smutt av vinet.

Det var tyst.

Äsch, tänkte jag och kände mig lite tramsig.

En stund senare spelade den igen. Säkerligen en halv minut. Under tiden som det klingade fritt skapades bilder i mitt inre där jag såg barn där känslan sa att hon inte tycker om barn.

Men som tur är så har jag inga barn, tänkte jag för mig själv under tiden som den spelade.

För att testa kommunikationen så bad jag den att sluta spela. Det blev tyst. Något verkade lyssna på mig.

– kan du visa dig eller göra något läte?

Jag hörde inget annat än speldosan. Kanske var detta bara slumpen?

Efter cirka en halvtimme avbröt jag och blåste ut ljusen. På något sätt ångrade jag mig vad jag precis hade gjort och tog fram en stor knippe salvia som jag lät rensa lägenheten och bad om ursäkt för vad jag gjort.

Klockan var mycket och det blev läggdags. Med stirrande blick ut mot hallen låg jag och väntade på det värsta.

Inget hände.

Jag somnade och vaknade först kl 06:30. Då gick jag upp och släckte lamporna. Gick snabbt in på toaletten innan jag lade mig igen.

Det var först DÅ som jag märkte att jag inte var ensam. När jag precis dragit täcket över mig hörde jag hur något fräste åt mig.

Jag gömde mig under täcket och bad det försvinna.

Hade jag lyckats kalla fram svarta Madam i alla fall?

Jag somnade igen och vaknade några timmar senare. Dagen var som den brukade.

Dagen gick mot sitt slut. Klockan var över tolv när jag lade mig. En stund senare hörde jag något under sängen. Samma läte som om någon fräste. Ett argsint sådant. Jag hoppade till och fick en klump i magen.

Vad var detta gör något? Vad jag än har gjort så får jag skylla mig själv.

Idag är det måndag och klockan är 19:12. Jag undrar om samma sak händer i natt….

Text av: Theresa Kristensson

Våga Stanna Upp Och Lyssna Till Ditt Hjärta

Ibland är det skönt att stanna upp och ta en pause med det man älskar att göra. Lägga allt åt sidan och bara vara.

Jag är glad att jag lyssnade till mina änglar, som sa att jag behövde andas och tanka på ny energi i cirka sex månader. Nu känner jag att jag sakta men säkert är tillbaks på den nivå jag vill vara på. Det känns skönt att försiktigt vara på banan igen med privata sittningar och småseanser.

Det var en tid då det blev för mycket, men jag nöjer mig hellre med det lugna än det hektiska… tider efter tider… Nej, då låter jag hellre hjärtat och känslan leda mig till de personer som är menat att jag ska ha äran att få träffa i framtida konsultationer eller seanser ❤️ 👻

Text av: Theresa Kristensson

Röster Från Andra Sidan

Jag har för en tid sedan blivit mottaglig av olika röster som vill göra sig hörda genom mina stämband. Små korta ljud som verkar vilja säga mig något och upplever det oftast när jag har gått och lagt mig och när jag är som mest avslappnad. Ibland låter det som en grötig, radiostyrd mansröst och ibland som en ljus pipig kvinnoröst som gör att jag blir lika förvånad varje gång jag hör det. Speciellt från den ljusa rösten.

Första gången det hände blev jag så förvånad och undrade hur i jösse namn kunde jag låta sådär. Det lät ju inte alls som mig. När den manliga rösten försöker prata känner jag hur den anstränger sig ända ner i magen men lyckas tyvärr inte nå fram till sin fulla mening, eller så är det jag som inte vet hur man gör för att kunna tillåta en ande prata fullt ut genom mig. Man riktigt känner stämbanden vibrerar och hör klart och tydligt att det är en röst från en annan dimension.

Innan det här började har jag så många gånger känt av en manlig närvaro. En ande som bekvämt nog har bjudit in sig själv för att ta sig en liten tupplur då och då. Han både snarkar och suckar belåtet och jag undrar om han ens har lagt märke till mig som bor här.

– Han verkar heller inte bry sig om ifall jag ser honom.

Av kläderna att döma och sitt smutsiga ansikte så ser det ut som att han har arbetat i gruvorna eller något liknande. Och när han tar av sig regnrocken så ser han faktiskt ganska trevlig ut för att vara någonstans mellan femtio, sextio år.

En lång bredaxlad man med ett halvrisigt stansat skägg med ett markant ansikte med starka drag. Han känna som en vis själ med mycket kunskap. En jordnära man som ger bilden av sig själv att se ut som en luffare med sina bylsiga och smutsiga kläder där det var lätt för folk att döma ut honom i förväg innan man ens lärt känna honom.

Men under ytan var han en fräsch man som kämpade hårt och hade på något sätt råd att hyra in sig då och då på det gamla hotellet som inte längre finns kvar. Ett hotell som hette Bjuvs Hotellet, och som har legat på den platsen som jag bor på idag, så det kan mycket väl vara det han ser, att han fortfarande lever kvar i det gamla sextiotalet.

– En snäll ande som inte vill mig något illa.

Sedan är det en till ande som jag har lagt märke till. En som är raka motsatsen till den andra som jag precis har skrivit om och som också har varit aktiv på den gamla tiden.

Den här charmnissen till ande har jag bara sett ett par gånger. En glad liten man med glimten i ögat som tyckte om att morsa på folket han mötte där han jobbade på tågstationen.

Kläderna han bar ser ut att bäras med stolthet. En förklädnad som verkar ha haft en stor betydelse i vilken post han arbetade i. Med sina grå byxor och vit skjorta, och med en grå tillhörande väst som så stiligt håller in hans lilla mage. En pratglad liten herre som då och då smet över till hotellet som bara låg snett över gatan för att ta sig en liten kaffe innan plikten återkallade honom igen.

Inte för att jag brukar göra det, men eftersom han har etsat sig fast i mitt minne så starkt kunde jag inte låta bli att höra mig för om någon möjligtvis kanske kunde känna igen beskrivningen på just honom och till min stora förvåning fick jag två positiva svar från två äldre damer som mycket väl visste vem han var.

Namnen låter jag vara osagt då jag inte känner vederbörande, men det roliga var att jag också fick veta att hans fru en gång i tiden har varit barnvakt åt min styvfar när han var liten.

– En gladlynt själ som en gång har hört hemma här i Bjuv, uppvrid Freden… 👻

Text av: Theresa Kristensson

En Stund På Kyrkogården

Jag sitter på en bänk i kyrkogården under solens varma strålar. Klockan är prick 19:50 denna ljuva måndagskväll.

På grusgången blev jag glatt upptäckt av en äldre dam som är död. Hon stannade upp och tittade vänligt på mig och artig som jag är sa jag hej.

– Ser du mig? frågade hon häpet.

– Ja, jag ser dig, sa jag och log.

Hon presenterade sig som Siv. Hon var inte så lång. Hon bar en härlig blålila, blommig sommarklänning som passar bra till hennes gråa, lockiga, korta hår. Hon har ett charmigt utseende med en naturlig look. En liten rak, spetsig näsa och ljusblå ögon.

Hon ville göra mig sällskap och slog sig ner bredvid mig och rättade till klänningen så att volangerna längst ner på kjolen döljer hennes gamla ben så att bara smalbenen syntes med sina lagom mörka nylonstrumpor.

– Vi går här lite då och då och ser oss omkring.

Jag lyssnade på henne och hon sa att hon väntar in en syster, om jag förstod henne rätt. Och så nämnde hon ett namn, Sonja. Inte för att jag vet vem hon menar, men jag lyssnade vidare.

– Det var rätt skönt att få blunda och somna in. Det sista andetaget var ljuvligt och sedan släpptes allt.

Plötsligt vände hon sig mot mig och såg allvarligt på mig och sa:

– Du verkar inte må sådär jättebra.

Där visste jag inte riktigt vad jag skulle säga…

– Nä, livet är inte alltid så lätt.

Sedan reste jag mig och fick syn på en duva som tog tillfälle i akt och svalkade sig på vattenstenens fontän. Sedan föreslog jag att vi kunde gå en liten runda inne på kyrkogården en liten stund.

– Får jag stödja mig på dig? frågade hon och då kunde jag inte låta bli att skoja och sa:

– Men du är ju ”död”, inte behöver du stödja dig mot mig.

Vi skrattade båda två och hon sa att det har jag faktiskt rätt i då hon förstod mitt skämt. Sedan ville hon visa mig en gravsten där det stod namnet Sten på. Jag blev lite osäker på om jag skulle lyckas följa henne rätt men jag kan ju alltid försöka, tänkte jag och gick med henne.

Vi gick till en lång rad där gamla gravstenar inte längre var till ”bruk” och plötsligt såg jag en gammal sten där det stod: Steen. Men jag fick känslan av att det inte var den gravstenen hon menade och gick vidare. Snart var vi vid mitten av kyrkogården och jag kunde inte hitta någon gravsten där det skulle stå någon Sten på, så jag gav upp efter nästan en timmes letande.

Jag tackade så mycket för sällskapet och vi sa hej då till varann. Men när jag närmade mig utgången råkade jag vända mitt huvud åt höger och hoppade nästan till då jag till min stora förvåning såg en vacker brun gravsten där det stod: Sten och Sonja.

Var det den stenen som den gamle damen menade tro? För mig blir det en olöst gåta. Och om just denna anden på något vis kanske tillhörde dessa två personer, det får jag nog heller aldrig veta… 💜

Text av: Theresa Kristensson 👻

”Yster” Och Barnen Reser Till Sverige

Här kommer fortsättningen från från det förra blogginlägget …

En semestervecka går fort och fem dagar senare blev jag hembjuden till Daphne för att gå igenom händelserna. Jag fick veta att det hade varit lugnt ett litet tag men tyvärr varade friden inte så värst länge. För en liten tid verkade det som att de var borta men tydligen så hade Daphne, som delat säng med sin mamma sovit oroligt den sista natten utan att ens ha vaknat till liv av sina egna fäktande armar och livliga sparkar som for hit och dit. Men ”Yster” däremot kände sig ändå lite osäker på om de verkligen hade försvunnit och berättade att hon hade känt av några barn efter det att Daphne och deras mamma hade åkt hem till Sverige igen.

Jag fick oxå veta att sonen till den gamla damen som har bott där sedan åttiotalet, hade berättat för ”Yster” att det faktiskt har skett en hemsk brand därvid för längesen men att ingen omkom. När vi satt hemma hos Daphne i soffan berättade hon att Wolf hade sagt att spökena hade försvunnit men att de sedan hade kommit tillbaka så då bestämde jag mig för att återigen göra en själsresa hem till ”Yster” .

Den här gången hamnade jag direkt i deras hall. Jag såg mig om och lät mitt tredje öga scanna genom husets alla hörn och såg symboliskt hur handtaget på ytterdörren rycktes upp och ner. Flickan hade lyckats ta sig genom dörren i alla fall och var frustrerad över att det inte var lika lätt som innan.

Hon hade sett mig och kom fram till mig där jag stod. Det såg faktiskt ganska roligt ut när hon blev tagen på bar gärning av att ha smugit sig in i huset igen. Det var hon nog inte beredd på, att jag skulle dyka upp igen helt utan vidare.

– Hej på dig, sa jag och log.

Hon sa inte så mycket utan stod mest stilla och tittade på mig med sina stora ljusblå ögon.

– Så du är fortfarande kvar här?

Som svar pekade hon mot hallen och verkade vilja hämta något.

– Vad kan jag hjälpa dig med, vad är det du vill ha?

Då visade hon mig ett konstigt sicksackskärp som hon ville använda för att strama åt magen på någon som behövde hjälp. Men jag fick känslan av att det bara var undanflykter för att få vara kvar hos ”Yster” och hennes kärleksfulla familj.

Och det är såklart inte alltid lika lätt att försöka förklara för ett andebarn att han eller hon är död utan att skrämmas. När jag berättade för henne att hon faktiskt är död så sa hon ett konstigt ord som lät på engelska som jag inte riktigt förstod:

– ”Manister” eller ”Manistfer”. Och sedan sa hon rakt ut:

– Jag vet! Sa hon argsint och sprang upp till Wolfs rum.

– Varför säger Wolf att ni vill döda honom? Frågade jag samtidigt som jag följde efter henne för att inte tappa bort henne.

– Det var bara på skoj.

– Det är inte snällt att säga så.

– Jag vet, sa hon och sänkte blicken som att hon skämdes.

Medan vi stod i rummet såg jag en vit ängel lyfta upp lillpojken med blöjan i sin famn och svävade bestämt men kärleksfullt därifrån. Det såg så snabbt och enkelt ut samtidigt som jag funderade på vad det var som gjorde att barnen ville komma tillbaks hit. Jag hade nästan glömt bort att hon kunde höra mina tankar och svaret på min fråga var att hon hade dött på ett gammalt sjukhus som inte längre finns kvar som bara hade legat ett litet stenkast därifrån. Hon hade varit sjuk och dött av en magsjukdom.

Som patient hade hon tillhört det gamla sjukhuset där hennes ande sedan strosat väg tillsammans med de andra två andebarnen. Idag är det ett dagis på den platsen och där är Wolf inskriven. Jag förstår nu att dessa andebarn tillhörde den gamla platsen där sjukhuset inte längre finns och har sedan följt med Wolf hem. De hade inte alls dött i en brand på First Avenue!

Jag suckade och tog mig ett djupt andetag och började smått förklara att det nu var dags för henne att gå över till en annan värld. En högst levande värld där andra barn i olika åldrar också har dött och som fortfarande lever vidare där i allra högra grad, så jag försökte locka henne med roliga, mentala bilder där skratt och glädje ekade i våra andliga sinnen.

Och med det föreställde jag mig ett starkt kärleksfullt ljus som blev en kanal mellan våra världar där jag snart fick se ett par vänliga andar som tog emot henne med varma kramar och som kärleksfullt tog hennes hand och gick sakta in i evighetens land.

Ett par dagar senare fick jag ett nytt meddelande från Daphne, där det stod att stora spindlar som bara två av de fyra barnen ser hemsöker dom. ”Osynliga” spindlar som både klättrar, flyger och kryper omkring lite varstans. – Ja, till och med en spindel som kryper på en utav barnens arm. Samtidigt som ”Yster” funderar på vad som håller på att hända sitt barn hoppas hon att detta bara är barnpåhitt och ingenting annat.

– För visst är vi alla människor full av fantasier ibland.

Ibland är det nog svårt för små barn att se skillnad på vad som är sant och falskt i vissa upplevelser och till slut hade Wolf blivit arg på sin mamma när hon börjat ifrågasätta honom allt mer eftersom hon själv inte ser dessa fenomen.

Jag blev själv påmind om mina egna upplevelser när jag läste om Wolfs syner då jag oxå har sett spindlar som inte är ifrån denna värld. Som häromkvällen när jag fick ett oväntat besök av en äldre man från andevärlden som sa att de andliga spindlarna som besöker mig kommer vara kvar tills jag har uppnått en högre nivå i min egna personliga utveckling. Så nu förstår jag varför jag inte lyckats driva ut dom. De är här för att stötta.

När det gäller Wolfs upplevelser kändes det som att jag inte kunde göra något mera och rekommenderade ”Yster” att ta kontakt med ett medium som kan komma dit på plats. Men det ville hon inte. Hon ville hellre träffa mig personligen när hon ändå skulle hälsa på sin familj här i Bjuv. Och det skulle faktiskt bli spännande att äntligen få träffa dom.

Vi hade bestämt träff en lördag eftermiddag hemma hos Daphne och traskade dit med blandade känslor. Jag visste inte hur ”Ysters” förväntningar var. Och jag som var så bombsäker på att andebarnen nu var över på andra sidan. Om det inte skulle bli bättre sa ha de till och med frågat mig om jag skulle kunna tänka mig att till England. Och visst skulle jag kunna göra det. Det hade varit en ära att få göra det här uppdraget på plats.

När jag ringde på dörren möttes jag strax upp av ett hem med full av liv och rörelser. En energinivå som var på topp med livliga barn som ville olika saker. Jag såg starka individer medan en annan var lite mer tillbakadragen. Att vara mamma till fyra små barn med olika personligheter kan nog vara påfrestande ibland, för vem vill inte ha lite extra uppmärksamhet lite då och då. Man lade märke till att ”Yster” verkligen ser sina barn. Ingen verkar vara utanför.

Och när Wolf tittade på mig såg jag en vis själ. Ögonen var som ett hav med djup kunskap från sina tidigare liv. Åtminstone kändes det så. I framtiden för honom, omedveten eller ej, ser jag att de inte vill honom något illa fast han tror det nu. Andar som vill vägleda honom på rätt väg in i vuxenlivet.

Speciellt en äldre man som är en beskyddare. Han visar mig när Wolf är äldre och har gått ut skolan. Och när han får sitt allra första jobb ser jag att han är med honom i varje steg han tar framåt i livet. Ordnar och reda ska det va, enligt den hårt arbetande mannen. Med sin fortfölja hårt hållen i sin hand ser jag en riktig kämpe på gott och ont. Att hårt arbete lönar sig. Men man är inte alltid lycklig för det, säger han. Han vill att Wolf ska få känna att när han blir gammal hur skönt det är att äntligen få luta sig tillbaka ned gott samvete där hjärtat talar om att nu kan du se tillbaka på livet med tacksamhet. Men just nu är Wolf liten och mottaglig som en svamp. Så därför försökte jag sätta ett beskydd om honom. En ”skyddsbubbla” där ingen ska kunna tränga sig genom hans revir och störa honom. – Men en bubbla kan lätt spricka.Att bara vara ett litet barn på tre år och se saker är till att tro att resten av familjen också ser det han ser. Stackars de barn som inte blir betrodda. Där hat Wolf tur som har en mamma som faktiskt försöker förstå honom. Men jag tror att det han ser med sina ögon, i sin värld, kommer så småningom att Minsk med allt som har med spindlarna att göra. Allt har sin gång, precis som med mig och mina övernaturliga upplevelser. Ibland går det lätt som en plätt att hjälpa andar till ljuset medan andra gånger kan vara lite svårare. När ”Yster” frågade mig om jag trodde att det skulle bli lugnare nu var jag snabb med att ”se” över deras hem igen. Det såg tomt ut. Det enda jag såg var ett litet småstökigt hem med en massa blomskott och krukväxter lite här och där. Inga andar syntes till så nu var det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Hon skrattade till och blev märkbart förvånad över hur man faktiskt kan flytta över sin inre syn bara sådär. – Hur lyckas du göra det? Sa hon och skrattade – Jag vet inte., jag bara gör det. Det är som om jag tänker mig att jag befinner mig i ditt hem och konstigt nog så är jag plötsligt där. Det här var mig ett spännande möte utöver det vanliga som jag alltid kommer att minnas. Och när jag frågade ”Yster” några veckor senare hur det var fick jag veta att det sakta men säkert har blivit lugnt därhemma. Men jag kunde ändå inte låta bli att vara nyfiken på det där gamla sjukhuset och tog kontakt med henne igen för att fråga om hon visste vad det kan ha hetat en gång i tiden. Och gissa om hon fick sig ett oväntat svar i sin sökning på Google, som nästan gjorde att jag höll på att ramla av stolen när hon skickade över text och bilder på det som en gång har varit där, inte så långt ifrån First Avenue. – Just ett barnsjukhus på artonhundratalet. Deras gata leder/gränsar till Orford road och det ser ut som att halva Orford road har bestått av sjukhusbyggnader. Dagiset ligger på en sidogata till alla de husen som var på bilden och Comly bank ligger mitt emot dagiset och är nu en vårdcentral. NHS är vad den statliga organisationen heter som har hand om sjukvården i England. Jag fick tyvärr inga namn på dessa andebarn, men enligt min andliga syn tycker jag det bekräftar rätt mycket och avslutar det här kapitlet med detta meddelandet som jag fick av Daphne igår: – Hej fina du! Ville bara tala om att jag pratade med ”Yster” och Wolf idag. Spökena är borta och det är väldigt lugnt och skönt hemma hos dom. Wolf har till och med varit därnere och lekt med en kompis, helt utan några problem. Det visade sig att denna lilla flicka som är nio månader äldre än Wolf, har också hemma i Australien där hon bor med sin svenska mamma sett spindlar som bara hon ser. Som du och Wolf…

Text av: Theresa Kristensson ❤️👻