Mormors Besök Från Andra Sidan

Efter att ha sagt godnatt till de andra stängde jag dörren om mig och kröp frusen ner under täcket. Lampskenet inifrån garderoben lös svagt upp mitt mörka rum genom den smala dörrspringan, en gammal vana från förr att alltid ha något litet, litet upplyst om i fall att…

Med feber i kroppen och min iskalla hand tog jag tag i det andra täcket och lade det över mig och burrade in mig som ett litet barn i hopp om att kunna få sova bättre den här natten. Utan att vara rädd låg jag där tyst och försökte sova. Och det fanns heller inget som lockade mig till att bli skrämd fast att jag hörde viskande röster kalla på mig.

”Lyssna”… Var det en röst som sa. En röst som påminde om mormors när hon levde. Jag puttade undan täcket från ansiktet och tittade mot garderobsdörren, men det var ingen där. Plötsligt hördes en annan röst, en röst exakt likt min styvfar, men som fortfarande lever och mår bra och som sov i rummet bredvid. En skojig röst som sa ”Gun” i en långdragen ton på sitt skämtaktiga sätt där min första tanke var att han kanske pratade i sömnen.

Äsch, suckade jag och vände mig om och lade mig tillrätta igen och slumrade till en stund innan jag hörde samma röst igen, fast nu under min säng. Det var den där mansrösten igen. Den kändes intensiv och orolig. Och rösten som lät som min mormor, sa plötsligt högt och tydligt: ”Vakna”.

Från ingenstans kom jag att tänka på en film som heter ”With in” och blev stel som en pinne under mina två, men nu plötsligt varma täcken. Nu var jag inte tuff, för tänk om det var en riktig levande människa som låg under min säng.

Jag låg tyst och lyssnade och låtsades som att jag sov. Olika scener ur den där hemska filmen spelade spratt i mitt huvud och till slut kunde jag inte hålla mig längre och smög försiktigt upp. Där blev jag säkerligen stående i en halv minut innan jag tände lampan och böjde mig snabbt ner och tittade under sängen – Helt tomt!

”Men skärp dig nu Tette” viskade jag för mig själv och hoppade i säng. Jag somnade, men blev bestämt väckt på morgonen av min mormors röst igen som sa, att jag återigen skulle lyssna! Envis som hon var frågade jag till slut vad det var som var så viktigt och svaret jag fick gav mig så kalla kårar att jag inte kunde somna om.

Vad budskapet var blev så personligt att jag väljer att hålla det för mig själv… Hade jag inte vart så lat och egotrippad och tagit mig tid att lyssna från första stund så hade de sluppit anstränga sig så som de gjorde just för mig.

– Så kära mormor och den andra anden, vem du än må vara, förlåt mig för att jag inte tog er på allvar redan från första början och lovar att försöka bli bättre på det till nästa gång 👻 ♥️

Text av: Theresa Kristensson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s