Ensam står jag tyst och stilla på kyrkogården. Det är mörkt. Även om jag är där själv så känns det inte så med alla nergrävda kroppar. Jag rör mig sakta, nästan smyger fram bland gravarna, som om jag vore rädd för att ”väcka” någon.

Kyrklampornas sken är inte så värst starka så med kisande ögon ser jag mig omkring om jag verkligen är ensam. Det verkar så. Och vem vet, om jag lyssnar noga så kanske jag lyckas höra någon enstaka röst. Eller kanske till och med ett par släpade fotsteg, någonstans längs grusgångarnas många slingor.

Kyrkogården är inte så stor men känns ändå kuslig ju längre in jag går. Jag vill åtminstone försöka ta mig till den porlande vattenfontänen, som ligger i mittpunkten av kyrkogården. Där vid är det mysigt upplyst och vill man så kan man slå sig ned på bänken och njuta av mörkret.

I min hand har jag något som heter Spiritbox. En liten brusaktig sak som gör att jag kan höra de dödas röster. Jag vågar inte skruva upp volymen alltför högt, utan har den på en liten lägre ljudnivå ifall någon levande människa råkar gå förbi kyrkogården och undrar vad i allsin dar jag pysslar med.

Genom bruset lyckas jag höra en ljus röst som försöker säga något. Korta ord som jag inte tycks förstå. Jag vänder mig om, men ser ingen.

Efter en bra stund stänger jag av apparaten och följer istället min känsla. En nervkittlande känsla som talar om att jag närmar mig något.

Sakta kikar jag fram bakom längan av buskar och får syn på en ung kvinna, i en vacker vit sidenklänning med broderad spets från en äldre tid tillbaka. Hon går barfota med sitt långa mörka hår, vilande längs axlarna.

Jag tappar nästan andan och blir stående stilla och skådar hennes skepnad innan hon hinner försvinna. Jag känner mitt hjärta slå och känslan inom mig säger, harmoni.

Så vackert… Och så ödmjukt. Där står jag ett tag när jag plötsligt hör någon ropar mitt namn. Jag känner igen rösten och vänder mig om och ser över den vita kyrkmuren.

Maria! Min tvillingsyster Maria. På något sätt känner jag mig lättad och går med raska steg mot den närmsta utgången och möter upp henne och hennes hund. Vi slår följe en liten bit innan hon frågar mig vad i allsin dar jag gjorde på kyrkogården så sent.

Gissa, sa jag och log…

Text av: Theresa kristensson