Då och då tycks en vit skepnad försiktigt kika fram bakom dörrkarmen från hallen in till teverummet. Det spelar ingen roll om det är på ljusa dan eller på kvällen, men nyfiken verkar hon vara. Det har pågått ett tag. När jag försöker få kontakt med henne, då gömmer hon sig. Men något vill hon eftersom hon inte lämnar mig ifred.

Som till exempel härom kvällen när det kändes extra motigt att lägga mig. Hela jag rös. Från tårna ända upp till hjässan. Jag fick en stark känsla av att det var en hon och att hon var gömd under sängen, men undvek titta. Istället drog jag täcket över mig och försökte sova.

Jag somnade, men vaknade efter ett par timmar. Det kändes fortfarande inte ensamt. En iakttagelse där någon stod och stirrade på mig. På något sätt kändes det som att det var hon i hallen, men att hon bara vågade sig fram när jag sov.

Varför var jag kissnödig just nu, tänkte jag och skyndade mig snabbt in på toaletten. Jag var nästan lika snabb tillbaka och drog återigen täcket över mig med blicken ut över sovrummet och hallen. Att någon besökte mig kunde man inte undgå. Klarvaken som jag var kunde jag heller inte ta fel på om det plötsligt var jag eller någon annan som låg och harklade sig i samma säng som mig. Det var inte jag!

Jag sträckte försiktigt ut handen. Det stack på fingertopparna som om handen sov. Den vita skepnaden som jag sett vilade nu i min säng. Hon kunde inte vara så gammal. Mellan 20, 26 år, med rött halvlångt hår, precis som Pippi Långstrump. Och lite småfräknig var hon också. Eftersom hon var klädd i vit sjukhusklänning där inga skador syntes antog jag att hon dött av någon sjukdom. Hon såg inte alls läskig ut. Snarare tvärtom, fridfull precis så som man gör när man somnar in.

Jag suckade och vände mig om och slöt mina ögon. Inget mer harklande eller snarkande hördes och snart sov vi djupt båda två, jag och min gäst till ande… 👻

Text av: Theresa Kristensson