En Stund På Kyrkogården

Jag sitter på en bänk i kyrkogården under solens varma strålar. Klockan är prick 19:50 denna ljuva måndagskväll.

På grusgången blev jag glatt upptäckt av en äldre dam som är död. Hon stannade upp och tittade vänligt på mig och artig som jag är sa jag hej.

– Ser du mig? frågade hon häpet.

– Ja, jag ser dig, sa jag och log.

Hon presenterade sig som Siv. Hon var inte så lång. Hon bar en härlig blålila, blommig sommarklänning som passar bra till hennes gråa, lockiga, korta hår. Hon har ett charmigt utseende med en naturlig look. En liten rak, spetsig näsa och ljusblå ögon.

Hon ville göra mig sällskap och slog sig ner bredvid mig och rättade till klänningen så att volangerna längst ner på kjolen döljer hennes gamla ben så att bara smalbenen syntes med sina lagom mörka nylonstrumpor.

– Vi går här lite då och då och ser oss omkring.

Jag lyssnade på henne och hon sa att hon väntar in en syster, om jag förstod henne rätt. Och så nämnde hon ett namn, Sonja. Inte för att jag vet vem hon menar, men jag lyssnade vidare.

– Det var rätt skönt att få blunda och somna in. Det sista andetaget var ljuvligt och sedan släpptes allt.

Plötsligt vände hon sig mot mig och såg allvarligt på mig och sa:

– Du verkar inte må sådär jättebra.

Där visste jag inte riktigt vad jag skulle säga…

– Nä, livet är inte alltid så lätt.

Sedan reste jag mig och fick syn på en duva som tog tillfälle i akt och svalkade sig på vattenstenens fontän. Sedan föreslog jag att vi kunde gå en liten runda inne på kyrkogården en liten stund.

– Får jag stödja mig på dig? frågade hon och då kunde jag inte låta bli att skoja och sa:

– Men du är ju ”död”, inte behöver du stödja dig mot mig.

Vi skrattade båda två och hon sa att det har jag faktiskt rätt i då hon förstod mitt skämt. Sedan ville hon visa mig en gravsten där det stod namnet Sten på. Jag blev lite osäker på om jag skulle lyckas följa henne rätt men jag kan ju alltid försöka, tänkte jag och gick med henne.

Vi gick till en lång rad där gamla gravstenar inte längre var till ”bruk” och plötsligt såg jag en gammal sten där det stod: Steen. Men jag fick känslan av att det inte var den gravstenen hon menade och gick vidare. Snart var vi vid mitten av kyrkogården och jag kunde inte hitta någon gravsten där det skulle stå någon Sten på, så jag gav upp efter nästan en timmes letande.

Jag tackade så mycket för sällskapet och vi sa hej då till varann. Men när jag närmade mig utgången råkade jag vända mitt huvud åt höger och hoppade nästan till då jag till min stora förvåning såg en vacker brun gravsten där det stod: Sten och Sonja.

Var det den stenen som den gamle damen menade tro? För mig blir det en olöst gåta. Och om just denna anden på något vis kanske tillhörde dessa två personer, det får jag nog heller aldrig veta… 💜

Text av: Theresa Kristensson 👻

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s