Några Rader Från Bok Nummer 2

SANKTA MARIA

Min syster jobbar på en skola som heter Maria Park, som en gång har varit ett gammalt mentalsjukhus som hette Sankta Maria. Ett sjukhus som har fungerat som ett mentalsjukhus för ”sinnessjuka och obildbara patienter” på nittonhundratalet.

Där händer det övernaturliga saker framför skolbarnen. Stolar flyttar på sig lite hur som helst och dörrar kan ibland smälla igen utan vidare.

När hon berättade det för mig var mitt medvetande plötsligt någon annanstans. Det hade förflyttats till det gamla mentalsjukhuset på bara någon sekund. Jag var cirka fyrtio, femtio år tillbaka i tiden. Alltså någon gång på femtio – sextiotalet.

Jag såg en desperat kvinna på ungefär fyrtio år, som stod i korridoren och ville fly. Hon hade en sjukhusklänning på sig och stod barfota på det mörka kalla golvet och såg sig förtvivlat omkring i hopp om att ingen skulle se henne.

Mer än så fick jag inte se.

Men det skulle inte dröja länge förrän hennes ande sökte upp mig, för omedvetet hade min syster gett henne ett spår att följa när hon berättade om upplevelserna för mig.

Det var en sen kväll när jag släckte ned belysningen en aning innan läggdags. Jag har som rutin att alltid kolla säkerheten runt omkring mig innan jag lägger mig då jag vet vad övernaturliga krafter kan göra.

Just den kvällen kände jag mig mer iakttagen än på länge och vände mig försiktigt om då jag fick syn på kvinnan från Sankta Maria.

Hon hade hittat mig!

Det stack till i magen när jag såg henne stirra på mig sådär. Hon stod på balkongen, blickstilla och iakttog varenda rörelse jag tog. Hon såg bestämd ut. Det lös inte om henne. Hon såg grå och färglös ut och jag förstod att hon inte hade fått någon ro.

Snart iakttog hon mig även inne i mitt sovrum. Hon lämnade mig inte ifred och verkade bara dyka upp på sena kvällar. Där stod hon stilla på en och samma plats i flera timmar och tittade på mig med en blick jag inte ville se.

En natt hörde jag sex stycken knackningar som verkade komma från mitt gamla artonhundraskåp.

Hon hade förflyttat sig. Nu stod hon vid fönstret bredvid det gamla skåpet och tittade på mig i väntan om att få min uppmärksamhet.

– Inte nu! Gå härifrån, sa jag med en lagom bestämd röst.

Då blev det tyst.

Men hon gjorde sig ofta påmind. Var och varannan kväll runt midnatt hörde jag samma knackningar igen någonstans i lägenheten.

Först trodde jag att hon bara var en tillfällig besökare men ju mer hon väsnades förstod jag att hon ville säga mig något. Det förstod jag när hon en natt gjorde höga ljud ifrån sig uppe på vinden som jag har precis ovanför mitt sovrum.

Jag höll på att ramla av sängen när jag plötsligt hörde ett tungt föremål släppas på vindsgolvet ovanför mig. Den studsade så hårt att det nästan kändes som att hela huset vibrerade.

Med hjärtat i halsen låg jag blickstilla och stirrade förskräckt upp mot taket. Jag såg henne! För automatiskt var mitt medvetande uppe på vinden. Hon hade burit en tung keramikkruka och släppt den med en kraft som hon visste att jag skulle reagera på. Det med sin tankes kraft.

Men hon såg faktiskt inte så farlig ut, trots allt, så jag frågade snällt om hon kunde vänta till nästa dag.

– Ja, sa hon och suckade och sedan blev det tyst.

Jag höll mitt löfte, så dagen därpå pratade jag med henne. Det blev en kommunikation jag aldrig kommer att glömma.

Hon hade tagit livet av sig då hon visste att hon skulle bli långvarig på sjukhuset. Hon var fullproppad med olika mediciner som skulle dämpa hennes hallucinationer, men utan att fungera. Hon berättade att hon varit förföljd av Satan. En förbannelse som låg över henne tills hon tog sitt sista andetag.

– Åt helvete med sjukhuset ! De kan dra åt helvete. Du ska vara glad att du lever i denna tid. Hade det varit på sextiotalet hade du varit inspärrad som ett djur i en bur. Man var inte värd ett ruttet öre. Tro på dig själv Theresa.

Under tiden hon pratade med mig såg jag hur hon ansträngde sig för att inte bli aggressiv av den hat hon bar med sig från sin tid på sjukhuset. Jag såg hur hon plågades av sin misstro och förnedring av läkarna med Satans besatthet av henne.

Det hade börjat i tonårens tid. Hon hade suttit på golvet i sitt rum och läst en bok då hon smått börjat känna sig iakttagen av något. Oftast bakom det brunbeiga gardinen som ibland svajade till när hon satt på sin helteckningsmatta med en bok i sitt knä.

Hon hade även börjat höra en mansröst med växlande humör av skratt och gråt som hördes någonstans i huset. Men när hon försiktigt följde spåren av ljud så fanns det ingen där…..

Fortsättning följer….. 👻

Text av: Theresa Kristensson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s