En Smygtitt Från Bok Nummer 2

Några har säkert hört talas om den svenska filmen, Rum 213, som har gått på bio för inte så längesedan.

I våras, utan att veta vart jag skulle någonstans stannade vi bilen utanför en vacker gammal herrgård, utanför Ängelholm. En herrgård med mycket jobb och kärlek omkring sig. Jag och min släkting hann inte ut ur bilen förrän vi möttes upp av en snäll gammal gubbe som fortfarande gick omkring i sin ande att vara. En charmig gammal man med glimten i ögat som vet om att han är död och som älskar sin gård alldeles för mycket. En gästvänlig liten man som han var var han ivrig med att vilja bjuda in oss till de som väntade på oss.

Bakom de stängda dörrarna välkomnades vi av ett vackert ungt par som höll på att renovera det över etthundra år gamla huset. Ett mycket trevligt par som verkade leva sina drömmar fullt ut. Det såg mysigt stökigt ut när man kom in och man såg stora gamla dörrar som hade ryckts bort för att få en ny touch i sin gamla stil att behålla.

Den unga mannen som knappt var trettio, hade fått ta över boendet av släktingar och känslan av kärlek omfamnade mig direkt. Det var den gamle mannen som utstrålade så mycket kärlek och som visade sig vara en gammal släkting som hade bott där tidigare. Han var stolt över allt arbete som han hade gjort på gården och ville mer än gärna lyckönska det unga paret.

Jag berättade glatt om den äldre mannen som hade tagit emot oss med öppna armar och den yngre mannen visste direkt vem det var.

Gamlingen, kommunicerade med mig genom telepati. Jag såg inre bilder från förr och såg stora fina marker och djur som gick omkring och betade i sin lugna atmosfär. Vilken mäktig känsla att starta upp något så stort tyckte jag och började min rundvandring med att gå uppför en mörk knarrande trappa som leddes oss till en ljus och fin ovanvåning. Ett rum stor som en salong.

Där var det ljust och fint, näst intill orört. Mönstrade tapeter från en gammal tid prydde väggarna som snart skulle rivas ner och det enda som fattades var ett vackert gammalt möblemang från förr. Härligt läckert, tänkte jag för mig själv och mös av min vandring i det gamla huset.

Där blev vi ståendes en stund med information från andevärlden. Den som pratade mest var faktiskt den gamla gubben. Han var inte blyg med att dela med sig av sitt förflutna och sa att det var viktigt för honom att tala om att han fortfarande finns med i tillvaron och önskar sin släkting vägledning för framtidens arbete, som har med gården att göra. Han var glad och stolt över att gården fortfarande vill leva vidare och att det var fritt fram att göra vad de ville med det.

Det bjöds på både skratt och tårar och parets skyddsänglar gjorde knappt något väsen av sig och höll sig fint i bakgrunden för stöd och uppmuntran. Det var lite extra kul när ett välkänt fotbollsproffs dök upp i samtalsämnet och med det förstod jag att den unga mannen hade ett stort intresse för fotboll, men som tyvärr varit tvungen att sluta spela pågrund av sitt skadade knä. Och när jag sa namnet på fotbollsproffset visade det sig till min stora förvåning att de kände varandra.

– Oj, sa jag förundrat och önskade mig nästan en liten autograf.

Det var många rum att se och när jag trodde mig vara klar med besöket frågade den unga tjejen mig om jag ville gå ner i källaren och se om det fanns något mer att känna av innan vi åkte därifrån, för det visade sig att hon inte ville flytta in om inte hela huset hade undersökts. Hon berättade att hon besvärades av en iakttagelse som hon inte trivdes med som gjorde henne rädd och osäker på om hon ville flytta in. Hon hade tydligen hållit sig borta från huset när hennes kille inte varit hemma och istället flytt till sina svärföräldrar som inte bor så långt därifrån.

Vi gick nerför en brant trappa som ledde oss ner till den bäckmörka källaren. Man såg inte så mycket och det enda som lös upp var ficklampan från mobiltelefonen. Fjärilarna i magen talade snart sitt tydliga språk och jag gick med försiktiga steg fram med de andra strax bakom mig. Det var mörkt och trångt och kusliga gångar ledde oss längre in i källaren som snart gav oss känslan att vi inte var välkomna.

– Det var kanske inte så smart av oss att låta en film spelas in här, sa han med en osäker röst.

– Vad då för någon film? Undrade jag och vände mig om med kisande ögon för att kunna se honom.

– En film som heter, Rum 213.

Jag höll på att snubbla när han sa det eftersom jag hade hört talas om den filmen då min syster stolt har berättat att några av hennes elever är med i den filmen.

Jag tror vi alla kände rysningar av den olustiga känslan vi möttes av ju längre in vi gick. Och just då fick jag svaret av att det inte hade varit positivt att ha spelat in filmen i huset eftersom energin i källaren förmodligen hade blivit störd av det. När vi fortsatte att gå stannade vi snart till utanför två små rum som jag kände mig dragen till samtidigt som jag smått började känna mig iakttagen och visste att vi hade ögonen på oss från andra sidan väggen. Ögon som visade mig att ha iakttagit ett utav barnen som varit med i filmen. En svart skepnad som snabbt förflyttar sig med sin tankes kraft.

Efter en liten stund när vi gick vidare längst in i källarutrymmet som är pannrummet, lyckades något skrämma oss så mycket att vi alla skrek till och backade. Med hjärtat i halsen och med de andra tre bakom mig smög vi försiktigt fram igen och snart hamnade vi där det kändes som mörkast.

Till min stora förvåning såg jag en svartklädd gammal gumma sitta ihopkrupen längst bort i hörnet. Jag tog några extra smygande steg in i det stora pannrummet och började försiktigt prata med henne. Men det tyckte hon inte om och när hon såg att vi stod kvar på samma plats började hon väsnas och göra ljud ifrån sig och fräste som ett argsint djur. Och när jag inte var beredd, stod hon plötsligt framför mig med öppen käft och skrek att hon ville bli lämnar ifred.

Jag blev rädd och ryggade tillbaka och blev stående där en stund. Upplevelsen var som i en skräckfilm där jag var tvungen att stå kvar och visa vem det var som bestämde. Det tog lite tid, men efter en stund och med mycket envishet lugnade hon ned sig och började försiktigt prata.

Det visade sig att hon hade kommit någonstans från granngårdarna, en bit bort för många herrans år sedan. Hon hade inte vågat gå över till andevärlden då hennes man inte varit snäll mot henne. Han hade rappat hennes kropp med en piska och några år senare när hon hade dött vågade hon inte gå mot ljuset eftersom hon var så rädd för att träffa honom igen och hade istället flytt till detta hus.

Text av: Theresa Kristensson 👻

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s