Rum 213


Några har säkert hört talas om filmen ”Rum 213” som inte alltför länge sedan gick på biosalongerna. 

I våras, utan att veta vart jag skulle någonstans stannade vi bilen utanför detta hus som jag hade i uppdrag att besöka. En vacker gammal herrgård som på ytan lös av kärlekens tecken. 

Jag hann knappt gå ut ur bilen förrän vi möttes upp av en snäll gammal gubbe som fortfarande gick omkring i sin ande att leva på gården. En charmig gammal man med glimten i ögat. 

Bakom de stängda dörrarna möttes vi upp av ett ungt vackert par som höll på att renovera det över 100 år gamla huset. Ett mycket trevligt par som lever sina drömmar fullt ut. 

Den unga mannen som knappt är trettio år har fått ta över boendet av släktingar. Det var härligt stökigt när vi steg in i hallen och en känsla av kärlek omfamnade mig direkt. 

Det var den äldre mannen som utstrålade så mycket kärlek som visade sig vara en gammal släkting som bott där tidigare. Han var stolt över allt arbete som han hade gjort på gården och ville mer än gärna lyckönska det unga paret. 

Sist, men inte minst gick vi ner till källaren där det var bäckmörkt och det enda som lös upp var ficklampan från mobilen. Man såg inte så mycket och fick förlita sig på känslan istället. 

Känslan var inte så välkommande. En mörk energi som snabbt ville trycka bort oss för att inte komma närmare in i sitt näste. 

– Det var kanske inte så smart av oss att låta ett filmteam spela in en film här som heter Rum 213, sa killen med en osäker röst. 

Jag stannade upp eftersom jag hade hört talas om filmen och blev paff när jag nu plötsligt befann mig i samma hus där filmen hade spelats in.

Vi fick alla kalla kårar och rysningar av obehag kändes i hela kroppen. Längst bort i källarutrymmet lyckades något skrämma oss så mycket att vi alla skrek till och backade några steg bakåt. 

Detta kändes inte bra! Med de andra bakom mig smög vi försiktigt fram igen, och till slut hamnade vi där det kändes som mörkast. 

Till min förtret såg jag en gammal gumma som satt ihopkrupen längst bort i hörnet, med svarta kläder. Jag började försiktigt prata med henne, men det tyckte hon inte om. Hon sa åt oss att gå, men vi stannade kvar.

Hon började väsnas med att göra ljud ifrån sig och fräste mot oss som ett djur. Och eftersom jag tar mina andliga uppdrag på största allvar vägrade jag att ge efter eftersom jag såg att hon mådde dåligt. 

Med mycket envishet lugnade hon ner sig och började försiktigt prata med oss. Det visade sig att hon kom från granngården en bit bort för många många år sedan. Hon hade rymt från sin man som inte var snäll. Han hade rappat hennes kropp med en piska och några år senare när hon hade dött vågade hon inte gå mot ljuset och hade istället flytt till detta hus för att söka trygghet. 

Stackars gumma, tänkte jag för mig själv och kallade på änglarna. Äntligen, tillsammans med änglarna lyckades vi till slut få över henne till andra sidan. 

Förhoppningsvis har gumman fått ro och att källaren får fortsatt vara ifred från oväntat besök 👻 

Slutet gott, allting gott 

Text av: Theresa Kristensson 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s