Det var inte bara jag som upplevde andar här hemma. Min älskade hund Figo var minst lika mottaglig som mig när han levde. Så jag klandrade aldrig honom för att inte våga vara ensam hemma, Så han fick alltid vara hos mina föräldrar när jag var iväg på min praktik. 
Som ni ser på den första bilden försöker en ande sträcka sig fram till Figo för att ge honom en liten puss. Man ser att huvud, hals och axlar hör i hop. Och efter en liten stund svävar den snabbt iväg igen… 

Text av: Theresa Kristensson