Det var inte bara jag som upplevde andar här hemma. Min älskade hund Figo var minst lika mottaglig som mig när han levde, så jag klandrar inte honom för att inte vågade vara ensam hemma. Han fick alltid vara hos mina föräldrar när jag var iväg på min praktik.
Som ni ser på den första bilden försöker en ande sträcka sig fram och pussa Figo. Man ser att huvud, hals och axlar hör ihop. 
Och här svävar den iväg…
Text av: Theresa Kristensson
