De Mörka Krafterna

Citatet ” De goda övervinner alltid det onda,” tror inte jag alltid på.  Det är inte alltid gott nog. Som när jag var yngre och bodde hemma… Här delar jag med mig några rader som jag har skrivit i den bok som jag håller på att skriva om mig och om mina övernaturliga upplevelser.

” Det var en sen fredagskväll och jag satt bara hemma tillsammans med familjen. Det var en lugn kväll med andra ord. Klockan var mycket och det var mörkt och kallt ute. När mina föräldrar och min älskade lillebror var på väg att gå och lägga sig ringde telefonen. Det var min kära syster. Hon undrade om jag ville komma och möta henne för hon vågade inte gå hela vägen hem själv. Snäll som jag alltid var tog jag på mig ytterkläderna och tog min cykel för att cykla och möta henne. Eftersom hon var mer rädd än mig att vara ute själv så sent på kvällen, skyndade jag mig lite extra så att hon slapp att gå mindre än halva vägen. Det var dimmigt den kvällen. Man såg knappt någonting alls. Och så var det halt. Men det brydde jag mig inte om utan jag trampade på som liten galning i den ödelagda tysta byn. Det var inte en enda kotte ute. Det var så tyst. Det var nästan lite läskigt. Efter några få minuter skymtade jag henne svagt genom den täta dimman, och jag kunde slappna av över att vi äntligen var till mötes. 

– Heeeeej, sa vi i mun på varandra och blev glada över att vi äntligen hade nått fram till varandra. Jag var så andfådd så Maria fick cykla medan jag satt därbak. Vi var på glatt humör och lite flamsiga när vi cyklade hemåt. Vi skrattade och var glada. Det var så skönt. Men så fort vi närmade oss huset stack det plötsligt till i min mage. Jag sänkte blicken och vågade inte titta mot fönsterrutorna. Det var precis som om någon ville förstöra min glada stund. Jag suckade och frågade Maria om hon ville sova inne hos mig. Det ville hon, om jag lovade att inte berätta något om jag upplevde något. Hon var ju också rädd. Med fingrarna i kors lovade jag att inget säga… Så ärlig var jag. Det var känslan nummer ett som gjorde sig påmind, och tyvärr kunde jag inte göra någonting åt det. Det var bara till att stå ut med känslan tills den hade avtagit och försvunnit helt. Ibland varade det inte så länge. Det var oftast jobbigare när känslan nummer två tog sig form, för då fick anden jobba mer intensivt för att antingen vilja bli sedd, eller att någonting skulle hända. Jag hade ingenting att säga till om. Allt låg i andens händer. Det var de som bestämde. Jag bara tog emot. Vi var i två olika lag, så det var jag mot andarna, och det var alltid jag som förlorade. 

Jag minns en gång när jag var i mitt rum. Jag satt och sorterade mina LP-skivor och kasettband. För ovanlighetens skull spelade jag musik på en svag nivå och kunde njuta av tillvaron. Det var skönt att vara i en avslappnad sinnesstämning och bara gör det som ibland är tråkigt att göra. Jag städade mitt rum. Jag blev plötsligt avbruten av att det knackade på dörren.

– Kom in! Sa jag och slängde en snabb blick mot dörren. Det var ingen som kom in, så jag brydde mig inte. Kanske var det lillebrorsan som hade kommit hem och ville skoja lite med mig? Det knackade snart igen. 

– Kom in! Sa jag lite högre och tittade upp för att se om det kom in någon. Det gjorde det inte, så jag reste mig upp för att se om det var någon där. Det var ingen där. Jag gick ut till köket där mamma stod och lagade mat. 

– Mamma, var det du som knackade på min dörr? 

– Nej, det har jag inte gjort. Sa hon och tittade förvånat på mig.

– Sluta dumma dig. Det är klart att det var du. Det är bara du och jag som är hemma, så vem skulle det annars vara? Sa jag och såg mig omkring. 

– Men snälla Tette, varför skulle jag knacka på din dörr utan anledning? 

Jag kände mig lite dum när jag anklagade mamma för att skoja med mig när hon inte alls hade gjort det. Jag började känna mig smått irriterad och förstod att det var något annat som låg i luften. Jag gick med bestämda steg tillbaka till mitt rum och började skrika på dom och sa att de skulle sluta och att de skulle lämna mig ifred. Jag blev arg och bad de dra åt helvete. 

– Fattar ni trögt? Dra åt helvete med er, era jävla andar och spöken. Gå till någon annan jävel och spöka! Lämna mig ifred…  Jag var så arg och ledsen så att jag grät. Mamma kom in till mig och försökte trösta mig. Hon såg hur frustrerad jag faktiskt var. För mig var det här inte roligt. Samtidigt som jag var arg kände jag mig osäker på vad jag just hade sagt till andarna. Tänk om det blev ännu värre nu, bara för det? Jag kände att någon stod utanför mitt rum och tjuvlyssnade på vad jag och mamma pratade om. Den ville vara med och lyssna. Hade jag varit själv hemma hade jag aldrig vågat höja rösten sådär. Då hade jag känt mig ännu mer rädd. Jag blev tydligen tuff ifrån ingenstans, men det var nog bara för att mamma var hemma. Vi satt och pratade en stund och det kändes skönt, och när jag hade lugnat ner mig fortsatte jag min städning, fast med dörren öppen. Jag undrade många gånger om jag höll på att bli galen på riktigt. Jag hade börjat pendla med mina olika antidepressiva medel så det gjorde mig ännu mera i obalans. Så fort jag märkte att jag gick upp i vikt eller kände att jag inte tålde medicinen slutade jag tvärt med dom. Jag trappade aldrig ner på det så som man egentligen skulle göra, utan jag slängde skiten och försökte hellre överleva dagen som den kom. Jag backade fram och tillbaka, och det kändes som jag stod på samma ruta hela tiden. Det blev ingen förbättring. Läkarna sa hela tiden olika saker och jag visste inte vad jag skulle tro. Det var kanske dags att ge upp min tanke på att de en dag skulle lämna mig ifred, och jag borde väl ha lärt mig spelets regler vid det här laget. 

Det var fortfarande vinterkyla ute och utanför mitt fönster lös solen. Solens varma strålar trängde sig genom mitt fönster som gjorde att jag åtminstone kunde njuta av att det var fint väder ute. Det var hög luft. Det kunde jag se eftersom solen stod högt upp på den molnfria himlen. Jag log för mig själv. Jag försökte slappna av och ville ta vara på de ljusa timmarna innan solen gick ner. Jag sträckte mig efter fönsterputsen och putsade upp mitt glasbord. Jag älskade den starka doften av fönsterputsen och sprutade på lite extra för doftens skull. Likaså min spegelvägg fick sig en rejäl omgång. Det luktade gott i hela rummet. Vardagen flöt på som vanligt. Klockan tickade iväg och det började bli till kväll. Vissa kvällar såg man inte röken av Maria. Hon var ofta hos sin kille. Det gjorde mig lite extra nervös eftersom jag inte ville sova själv. Jag hade nog blivit lite bekväm med att ha henne sovandes hos mig. För att inte tystnaden skulle ta över satte jag i gång radion och lyssnade på musik tills jag inte längre orkade hålla ögonen öppna. Jag hade svårt för att hamna i en djup sömn eftersom jag hela tiden var på min vakt. Jag kunde inte slappna av och jag tror att min hjärna var inställd på att reagera på varenda litet ljud som kunde höras i ett hus. Jag visste att det fanns logiska förklaringar också, såklart. Jag kände mig många gånger stressad till att somna eftersom jag så gärna ville somna innan mina föräldrar skulle gå och lägga sig. Jag ville inte vara ensam vaken. Jag hade en liten dämpad lampa med en svag belysning som gjorde att jag slumrade till lite då och då. Efter en lång stund hörde jag plötsligt tre stycken hårda knackningar någonstans i huset. Först brydde jag mig inte så mycket om det och vände ryggen till. Men så hörde jag det igen. Tre hårda knackningar. Jag ropade på mamma och hon kom som vanligt in och undrade vad det var för något. 

– Det är någon som knackar i huset. 

– Nej då, det har inte jag hört.

– Jo, det är sant. Jag har hört det två gånger. Det är hårda knackningar. Tänk om det är en inbrottstjuv som vill se om vi är hemma? 

Mamma gick ut i garaget och kände på de båda dörrarna som var låsta och kom strax tillbaka igen. 

– Det var ingen där, sa hon försäkrande.

– Okej då, sa jag och försökte somna om igen. Det gick inte så bra. Jag vände och vred på mig men kunde inte sova. Strax bakom mig kunde jag höra ett gnisslande ljud. Jag vände mig om för att se vad det var för något. Det tycktes komma från min spegelvägg på andra sidan av rummet. Lätet påminde mig om en gammal toalettspegel med två stycken små speglar som man skulle dra åt sidan för att kunna öppna själva toalettskåpet, som vi hade i Jönköping när vi var små. 

– Teeetteeeeee…. Hörde jag någon viska med en lång mörk utdragen ton. Jag frös till och blundade hårt. Jag vågade inte titta. 

– Teetteeeeee…. Jag kände hur varm jag blev. Hjärtat slog fort. Det slog så hårt att det gjorde ont. Sedan hörde jag hur någon fnissade någonstans i rummet, för att sedan skrämma mig ännu mera. 

– TETTE! Var det någon som skrek jätte högt intill mitt öra. Jag skrek och ropade på mamma allt vad jag kunde. Mamma kom springande och öppnade dörren i all hast. 

– Mamma! Den är här! Mamma ifrågasatte mig inte utan tog in en madrass i mitt rum så jag slapp att vara själv resten av natten. Ibland var det bäst att inte prata om det förens nästa dag. ”

Här var en utav de många upplevelser jag har haft. För mig har det aldrig varit det goda i mina möten med de övernaturliga när jag var yngre. Det var många år som plågade mig och det har tagit mig många många år att acceptera det. Jag är, och kommer nog alltid att vara en liten andlig detektiv vart jag än befinner mig någonstans i resten av mitt liv… 

Text av: Theresa Kristensson 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s