Tror att jag börjar få svar på det jag så länge har sett…


Kanske börjar jag sakta men säkert få svar på det jag så länge har sett? Det har gått ungefär tjugofem år sedan jag gjorde mina egna avtryck på Instrumentgatornas marker. I alla fall på cellogatan…

Den gamla lilla mannen med eget boskapsskötsel från 17-1800-talet, som jag skrev om för ett par dagar sedan har jag till min glädje fått en bekräftelse av att han har funnits i det här området på Brogårda. Den lilla mannen med den gråa baskorkepsen och med de gråa kläderna… Han var i arbete hela tiden och han levde bra med sitt jordbruk. Det fanns både kor och hästar.

Flickan, som för mig var den osaliga anden, som försvann verkar ännu ingen veta någonting om. Jag tror att ingen vet eftersom hennes kropp inte har blivit funnen. Men för mig verkar det som att en liten pusselbit börjar hitta sin plats och det får mig att känna en stark tro på att saker och ting så småningom börjar lösa sig.

Text av: Theresa Kristensson

Här är han, knack-Anden


Här är han, han som tycker om att gå omkring och knacka.

Han är lång och smal, ca 1.80 cm lång. Han har grått, näst intill vitt hår. I äldre dar har han gråvitt skägg. Han bär en svart kostym och en vit skjorta. Kavajen är öppen så att hans fina vita skjorta syns. Ett brunt bälte/livrem runt midjan håller hans byxor på plats.

Han hade gömt sig inne i garderoben i lördags natt i mitt gamla rum som idag är ett gästrum. Han visar mig sin hand. Han har långa rödsprängda fingrar. Hans hand är sluten visar mig sina handknogar. De ser lite nariga ut och jag förstår att han har gått omkring länge med att knacka på saker och ting. En knackande…

Han går gärna omkring husknutarna och ser sig om. Han går runt och knackar och känner så att träet på huset är bra, och än så länge ser huset ut att må bra.

Han tycker tydligen om husets herre, som tar hand om huset väldigt bra, och tycks inte vara några ”skavanker” som behöver bytas ut.

– Förlåt om jag har skrämt dig. Jag trodde att du hade sett mig och visste om att jag var här?

– Jag har blundat för vem som är i detta huset väldigt länge, och har inte velat veta vem som är här, fram tills nu. Har du något du vill säga till mig? Frågade jag honom.

Genom djurens språk visar han mig en bäver. Eftersom jag inte är hemma så kan jag inte läsa vad bävern står för just nu. Det får jag kolla upp när jag kommer hem.

Han visar mig fyra stycken änglar som har försökt göra allt för att skydda mig från husets alla andar när jag var yngre och bodde hemma. Men jag såg inga änglar då… Det var då när jag inte trodde på änglarna. Han visar mig i efterhand att änglarna också har haft ett budskap till mig via djurens språk, och det genom en igelkotte…

Det ska bli spännande och se vad dessa djur står för… 😊

Text av: Theresa Kristensson

Jodå så att, här är hon…


Här kommer fortsättningen från föregående inlägg.

En kvinna på ca fyrtio, fyrtiofem år gammal. Bilden jag ritade ser någorlunda äldre ut än vad hon visade sig att vara. Det kan bli så ibland. Får för mig att hon har levt för väldigt, väldigt länge sedan.

Hon har håret uppsatt i en knut, men med en lagom kort frisyr framtill. Hårfärgen på henne är i ett tidigt stadie av grått, och det klär henne tycker jag. Jag frågar henne vad hon vill…

– För många år sedan fanns här ett boskapsskötsel. En liten äldre man levde för sitt jordbruk. Det fanns mest kor (det ser ut att vara omkring 17-1800 talet, kanske till o med längre tillbaka i tiden) Han hade stora marker till sina ägor. Han tog hand om djuren mycket väl. De var heliga för honom. Marken var helig för honom och han visste att han kunde tjäna pengar på det. Men sedan hände något! Någonting fattades… En flicka på cirka tolv tretton år försvann plötsligt och har varit försvunnen sedan dess.

Jag tycker mig se en stor brunn där locket inte satt på ordentlig. Det ser ut som att flickan har ramlat i brunnen och har inte blivit funnen. (Flickan tillhörde inte den gamle mannen).

Det var en olycka att hon ramlade i. I brunnen var det sunkig lera som gjorde att hon sjönk allt längre ner och dog. Kvinnan fortsätter:

– Det var inte bara hon som dog. Plötsligt började boskapen dö ut. Med tiden ”tynades” hans mark och tillhörigheter bort och den gamle mannen blev sjuk och dog. Allt på grund av  flickan. Det var flickans ande som gick igen hos de alla i området. En osalig ande flicka som inte nått ljuset.

Jag kan ha fel, men det ser ut som att den gamle mannens marker har varit på instrumentgatorna på Brogårda, plus de markerna som finns på höger sida när man kör mot Hyllingekorset, där man idag kan skåda fågelplatsen.

Jag tror att det är hon som har besökt mig en gång i tiden när jag var ung och bodde hemma. Att det var hennes ansikte jag såg i det fönstret som jag kände mig iakttagen av när jag en sen kväll stod utanför huset. Jag möttes av en kall hånfull blick som mådde bra av att skrämmas. Hon hade på sig min absoluta favorit jacka som jag till och med hade slängt eftersom den var så sliten. Hade klippt sönder den i trasor för att jag inte skulle ha nån anledning att spara den.

Avslutningsvis avslutar damen med att jag ska äta rätt så jag slipper att bli sjuk. Spenat, grädde och mjölk, och jag ska dricka mycket vatten. Jag ska spela mer musik och tillåta mig att dansa och ha mer roligt.

Text av: Theresa Kristensson

Jodå, så att… 


Jag trodde fel om mig själv när jag trodde mig vara modig nog att ta hand om både hus och hundar medans mina föräldrar hade åkt iväg på semester.

Istället blev jag påmind av de  ”de oinbjudna” igen. Jag trodde att jag hade fått tillbaka min plats i huset efter alla år som gått, men där hade jag fel! Första natten blev jag störd av de som många kallar, bullrerande andar. De är de som gör ljud ifrån sig, så som knackningar på väggar och dörrar, eller andra slags högljudda ljud som fångar ens uppmärksamhet.

Redan under första natten lämnade jag och hundarna huset kl 02.00. Jag blev skrämd av de jämna fina knackningarna som kom från hallens gång. Sådana knackningar som inte låter så i vanliga fall i ett trähus.

Till den andra kvällen, trodde jag att jag var smart nog att komma på tanken att sova i soffan, istället för att sova i mitt gamla rum som idag är ett gästrum.

När jag senare på kvällen stod i tv rummet för att planera hur jag skulle göra för att bli minst sedd av dom blev jag avbruten med en röst som sa,

– Hej Sofie.

Jag tittade mig omkring men kunde inte se någon. Här finns ingen Sofie! Det har annars varit tyst och lugnt i hela huset fram tills kvällen. Ingen teve eller radio var på.

Dessa andar som finns omkring vårt hus är erfarna med att ta kontakt. De är starka nog att göra sig hörda och sedda inför oss människor. Och jag får en känsla av att de ser att jag är tillbaka på samma plats som det en gång började…

Jag skulle behöva hjälp med att rena huset eftersom hela bostadsområdet ligger på en negativ plats. Jag är inte stark nog att göra det själv.

Jo då, så att… Så visst lever området i allra högsta grad! 😁😰

Text av: Theresa Kristensson

En slingrig stig in till himlen


Vad finns där borta bakom den slingriga stigen in till himlen tro? Ljuset, såklart!

Om man vill tro på det… Det finns inget som är rätt eller fel med att tro.

Men jag tror! Det är en tröst för mig att tro på de olika andevärldar. Jag känner en längtan att själv få stiga in i andevärldens port och se vad ”livet” har att erbjuda för just MIG när det är dags för mig att gå över…

MEN, tills dess väljer jag att TRO! Att tro på att det finns liv i andra världar, bakom den där genomskinliga slöjan, som skiljer oss åt…  👻👼🌈🌄🔮

Text av: Theresa Kristensson