Min Lärarängel 


Det sägs att vi alla har skyddsänglar omkring oss. Det har vi! Och änglarna jobbar i olika syften med oss. 

Jag frågar mina skyddsänglar om jag kan bli presenterad av min alldeles egna lärarängel som Gud har sänt till oss alla här på jorden. 

Alla har en lärarängel. Det fick jag precis veta, och jag blev snabbt nyfiken på att få träffa min lärarängel, och frågar ivrigt mina äglar om jag kan få träffa den.

– Ja, såklart, svarar min rosa ängel mig, samtidigt som jag ser en annan blå ängel vid min sida. Jag ser då en stark gul ängel träda fram snett framför mig där jag sitter vid köksbordet. 

– Har färgen någon betydelse? Frågade jag. 

– Ja, så att du ska känna igen den när du behöver den, så att du vet att det är just den ängeln som är vid din sida just då, svarar den rosa ängeln mig. 

Jag får en stark känsla av att mina änglar tycker det är kul att jag är nyfiken av mig och vill lära mig så mycket som möjligt av dom. Jag vill helt enkelt samarbeta med dom! 

Jag passar då på att förklara vad jag önskar att få hjälp och vägledning med. En stor önskan som jag har haft sedan jag var barn. 

När jag samtalar med mina änglar känner jag rysningar längs hela kroppen. En slags bekräftelse. 

Den gula ängeln är inte blyg av sig ser jag. Jag blir glad och skrattar när jag ser min nya ängel, min lärarängel när den försöker göra sig lite rolig över att plötsligt visa sig i en röd pappershatt med en flagga i sin hand, vinge. 

Flaggan tolkar jag som en symbol för ett jobb eller för den hjälpen jag ska får av den. Flaggan är vit med ett rött kors på.

En lärarängel är en ängel som vill hjälpa människan när han eller hon tex, är i fokus av studier eller kanske ska ta körkort, eller med någonting annat som är lite extra jobbigt för att uppnå sitt mål.

Så, tack alla mina änglar för att ni finns 💞💞💞 

Text av: Theresa Kristensson 

Den Osaliga Andeflickan Har Nått Ljuset Nu 


Vi har nu lyckats nå varandra, andeflickan och jag. Den osaliga flickan som jag har skrivit om tidigare. 

Jag såg henne senast igår kväll gå omkring utanför huset. Hon gick lugnt och stilla och verkade veta att snart kommer vi att mötas. 

Det gjorde vi. När jag satt i köket och pratade i telefon såg jag henne stå i trädgården utanför ena fönstret. Våra blickar möttes och hon log. 

Jag följde henne med blicken när hon gick runt hörnet för att komma in i huset. Plötsligt stod hon framför mig. Efter alla dessa tjugofem år av spökerier stod hon nu framför mig. 

Så söt hon var. Ett smutsigt litet ansikte med lite småsår. En liten gullig näsa med fräknar, och ögon vackra som kastanjer. Inga skor hade hon. Hennes ena stortånagel var skadat. Det såg lite läskigt ut om man nu är lite känslig för skador… Och likaså hennes ben. 

Jag sträckte fram handen mot henne. Hon tog snällt min hand och jag kände hur kall hon var. Hon tryckte hårt så att min hand nästan domnade av. Det stack i mina fingrar. Det var hennes ande jag kände. 

Sedan såg jag damen som jag också har skrivit om, hon som berättade hela denna historia för mig, komma fram. Nu hade jag två andar framför mig. En harmonisk ande och en vilsen. 

– Du har kommit rätt, sa jag till flickan. 

– Ja, det har jag. Jag har väntat på dig, sa hon till mig. 

– Du hör inte hemma här. Du ska nu få träffa din familj, dina föräldrar och dina syskon. 

Damen som också var i sällskap med oss berättade för henne att tillsammans ska vi hjälpas åt att återförena henne med sin familj. 

En vit trappa sänktes ner och jag bad henne ta ett steg upp, och att  följa med den snälla damen till andevärlden. Då vänder sig flickan om och säger; 

– Jag vill att du hjälper mig. 

Självklart gör jag det, tänkte jag för mig själv och tog hennes hand. Tillsammans gick vi alla tre upp för trappan, sakta och säkert. 

Med hjälp av att kunna flytta mitt medvetande kunde jag hjälpa henne. Att kunna se över tid och rum är en bra kombination att kunna när man ibland ska hjälpa själar över till ljuset. En såkallad själsresa! 

Och sedan lämnade jag nätt och jämnt flickan med den snälla damen som gjorde resten av ”resan” till att äntligen få bli återförenad med sin efterlängtade familj. 

Jag såg en i familjen som pekade på dom. Hennes lillebror sprang till henne och slängde sina armar runt hennes midja och kramade henne hårt. Resten av familjen gick lugnt och stilla fram till henne för att inte skrämma henne. Hennes familj hade transformerat sig till de åldrar hon mindes dom som familj innan hon hade dött. 

En andlig sjuksköterska kom också till mötes för att hjälpa hennes vilsna själ till rehabilitering efter hon fått träffa sina nära och kära i lugn och ro. Efter en stund såg jag de sitta på en bänk allihopa, tätt intill varandra. De höll om varandra och ett kärt återseende överöstes med varma känslor. 

Plötsligt vänder sig flickan om och pekar ner mot mig. De andra vänder sig också om och tittar, och då ser jag en duva med en ros som sänker sig ner till mig med ett budskap som säger, ”förlåt”… 

Jag förstod såklart varför hon bad om ursäkt… Och självklart förlåter jag henne… 💞💞💞 

PS… Så det där med att vara både husvakt och hundvakt i sitt gamla föräldrarhem var både på gott och ont.. Ds 😜

Text av: Theresa Kristensson 

Äntligen… 


Äntligen, efter alla mina år har jag fått mitt erkännande. En dag jag aldrig kommer att glömma! Känslan av att ha blivit bekräftad av ingen mindre än vår folkkära sierska/medium Anna-Lena Vikström är oslagbar. Äntligen! (Bilden är från augusti 2015) 

Jag är inte så dum i alla fall, trots allt 😜 

Att vara i kontakt med de olika andevärldarna är faktiskt inte så märkvärdigt ändå, förutom att varje upplevelse är aldrig lik den andre. Och ibland är man kanske inte beredd… för de kan dyka upp precis när som helst 👻 

Det behöver inte alltid vara en ande eller ett spöke, eller en gengångare som kommer på besök, det kan vara vem som helst från andra sidan som kan hälsa på lite då och då. Det kan vara en ängel ex… Och hur fint är inte det?! 👼 

Tiden tillsammans med Anna-Lena som mentor kändes hemma på något sätt. En snäll och jordnära person i all ära. Och rolig är hon också! 😄 Det var en fin kontakt vi fick. 

Hennes slutgiltiga ord till mig gjorde så att mitt hjärta smälte. Det bär jag med mig när jag ibland känner mig lite osäker. Då lättar det upp min stämning och jag känner mig då lite bättre till mods 😄 

Jag har hört lite skvaller om att vissa verkar tro att jag inte har ett liv utanför mitt intresse för andevärlden, men visst har jag det, och jag vill då passa på att säga att det inte är jag som har valt att vara extra mottaglig, utan det är de från andra sidan som har valt mig till att bli uppmärksam på att det finns ett liv efter vår fysiska värld. Och sedan om, och hur jag vill förmedla detta vidare är upp till mig! 😎

Text av: Theresa Kristensson 

Den Berömda Tunneln 


Jag minns en sen eftermiddag för ca sexton år sedan. Jag hade varit iväg hela dagen och jag var trött som en gnu. Solen stod på topp, och jag tänkte att det inte kunde vara så farligt att få vila en liten stund. 

Jag lade mig i soffan och försökte slappna av för att få en liten tyst stund för mig själv. Jag hade som regel att sova på sidan, eftersom jag annars brukade bli som ”förlamad” om jag låg på rygg.

Efter en liten stund vaknade jag till av att jag hade vridit mig till ryggläge ändå, så jag vände mig om igen och drog filten över mig.  

Jag slumrade till men blev väckt ganska snabbt av att jag låg på ryggen igen. Då hörde jag surrande ljud, likt som snurrande propeller. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte skrika. Jag fick inte fram något ljud alls. Jag var som förlamad. 

Plötsligt befann jag mig någon annanstans. Jag stod i en tunnel. En jätte stor tunnel som var flera km lång. Ja, kanske till och med ännu längre. Jag stod i början av den långa tunneln och såg hur den längre fram svängde lite snett åt höger. 

Den var grå och svart. Den såg limerad ut med sina gråa och svarta inslag, precis som marmor. Plötsligt hörde jag en man som skrattade, och det höga skrattet ekade så som i en vanlig tunnel. 

Jag var fullt medveten om vad jag var med om och jag försökte på alla sätt och vis röra mig, men det gick inte. Mannen som skrattade gjorde sig tydlig och jag kunde se honom längst bort mot tunnelns slut. 

Jag kände igen honom. Det var ju mannen som hade visat sig hemma i huset när jag var yngre och bodde hemma…

Den osynliga kraften var stark och jag kämpade med att bli fri från den. Jag visste att jag var tvungen att slänga mig ner på golvet så allt kunde bli normalt igen.

Hur jag sedan gjorde, det vet jag inte, för plötsligt låg jag på golvet. Jag var andfådd som om jag hade sprungit hundra meter. Och min röst hade blivit så hes så att det knappt gick att prata när jag  sedan ringde min syster. 

Nu i efterhand, efter alla dessa år tror jag att det var min farfar som har visat sig för mig. Han kanske inte har visat sig på det bästa sättet, men att försöka duger ju… 😬🤒

Text av: Theresa Kristesson 

Tror Att Jag Börjar Få Svar På Det Jag Så Länge Har Sett…


Kanske börjar jag sakta men säkert få svar på det jag så länge har sett?Det har gått ungefär tjugofem år sedan jag gjorde mina första egna avtryck på Instrumentgatornas marker. I alla fall på cellogatan… 

Den gamla lilla mannen med eget boskapsskötsel från 17-1800-talet som jag skrev om för ett par dagar sedan, har jag till min glädje fått en bekräftelse av att han har funnits i detta området på brogårda. 

Den lilla mannen med den gråa baskorkepsen och med de gråa kläderna… Han var i arbete hela tiden och han levde bra med sitt jordbruk. Det fanns både kor och hästar. 

Flickan som försvann verkar ännu ingen veta någonting om. Jag tror att ingen vet eftersom hon inte har blivit funnen.  

Men för mig verkar det som att en liiiten pusselbit börjar hitta sin plats, och det får mig att känna en stark tro på att saker och ting så småningom börjar lösa sig, så att denna negativa energin till förbannelse en gång för alla kan upphöra… 

Må den osaliga andeflickan som går igenom här på instrumentgatorna en dag få frid… 

Text av: Theresa Kristensson 

Här är han, Knack-Anden


Här är han, han som tycker om att gå omkring och knacka. 

Han är lång och smal, ca 1.80 cm lång. Han har grått, näst intill vitt hår. I äldre dar har han gråvitt skägg. Han bär en svart kostym och en vit skjorta. Kavajen är öppen så att hans fina vita skjorta syns, och han har ett brunt bälte/livrem runt midjan så att byxorna ska hållas på plats. Livremmens rem hänger lite slarvigt på honom utanför byxan. 

Han hade gömt sig inne i garderoben i lördags natt i mitt gamla rum som idag är ett gästrum. 

Han visar mig sin hand. Han har långa rödsprängda fingrar. Hans hand är sluten och han visar mig sina handknogar. De ser lite nariga ut, och jag förstår att han har gått omkring länge med att knacka på saker och ting. En knackande… 

Han går gärna omkring husknutarna och ser sig om. Han går runt och knackar och känner så att träet på huset är bra, och än så länge ser huset ut att må bra. 

Han tycker om husets herre, som tar hand om huset väldigt bra, och det är inga ”skavanker” som behövs bytas ut. 

– Förlåt om jag har skrämt dig. Jag trodde att du hade sett mig, och visste om att jag var här? 

– Jag har blundat för vem som är i detta huset väldigt länge, och har inte velat veta vem som är här, fram tills nu. Har du något du vill säga till mig? Frågade jag honom. 

Genom djurens språk visar han mig en bäver. Eftersom jag inte är hemma så kan jag inte läsa vad bävern står för just nu. Det får jag kolla upp när jag kommer hem. 

Han visar mig fyra stycken änglar som har försökt göra allt för att skydda mig från husets alla andar när jag var yngre och bodde hemma. Men jag såg inga änglar då… 

Det var då när jag inte trodde på änglarna. Mannen visar mig i efterhand att änglarna har haft ett budskap till mig via djurens språk, och det genom en igelkotte… 

Det ska bli spännande att läsa och se vad dessa djur står för… 😊

Text av: Theresa Kristensson