Livliga Röster Från Andevärlden 


Jag ler när jag tänker tillbaka på när jag allra första gången blev väckt av en röst som sa; – Tette, titta in i spegelväggen! 

Jag vaknade av rösten som precis hade väckt mig och jag tittade yrvaket mot min spegelvägg. Jag såg ingenting, men jag kunde höra röster som pratade i mun på varandra. 

Jag såg mig omkring där jag satt i min säng. Min sovrumsdörr var stängd. Ingen i min familj hade väckt mig, och jag förstod att jag var ensam hemma då de andra hade åkt iväg till sina dagliga sysselsättningar. 

Jag kände hur liten och rädd jag blev. Jag gömde mig under täcket och höll händerna hårt för mina öron, men jag hörde lika mycket för det. 

I mitt inre såg jag ett långt stort ovalt mahognyfärgat bord med ”människor” sittande runt bordet. Det såg ut som att de hade ett stormöte. 

Sedan såg jag andra ”människor” ivrigt tränga sig förbi varandra med viktiga papper och olika formulärer i sin famn för att gå till olika möten som de skulle till. 

Rösterna nästan ekade ovanför mig där jag låg, och en energi stor som en virvelvind snurrade i en snabb takt strax intill mitt tak.

Jag vet inte hur länge jag låg kvar, men när jag hade tagit mig mod till att lämna rummet var det som att jag inte mindes någonting av det som hade hänt, när jag hade stängt dörren efter mig. 

Inatt, ca tjugotre år senare fick jag uppleva det igen. 

Jag vaknade av ett ordentligt oväsen i mitt sovrum. Först trodde jag att det var tåget som körde förbi där jag bor, strax intill tågstationen, men så var det inte. 

Denna gången tillät jag mig att lyssna. Efter många sekunder tystnade oväsendet och plötsligt hörde jag en man med ett starkt självförtroende säga; 

– HEJ!

Direkt hörde jag en grupp ”människor” säga hej tillbaka till honom. Jag såg hur de rätade upp sina gråa energikroppar och tittade på honom respektfullt, som om han var någon att se upp till. Jag såg i mitt inre hur mannen såg ut. 

Han var lång. Han såg mycket längre ut än sina ”lärljungar”. Han såg mäktig ut i sin ljusgråa ”luciaklänning” med sitt böljande axellånga vita hår. Hans haka döljdes nätt av sitt ljusgråa breda pipskägg som såg så ståtligt ut på honom. Hans hy var ljus, och det syntes att han hade varit i andevärlden länge. 

En lärarmästare! 

Denna gången blev jag inte rädd. Jag tyckte det var fascinerande och ville se mer. Så vem vet, kanske får jag se mer en annan gång?… 

Text av: Theresa Kristensson 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s