Jag ler när jag tänker tillbaka på när jag allra första gången blev väckt av en röst som sa:     – Tette, titta in i spegelväggen!

Jag vaknade och tittade yrvaket mot spegelväggen. Jag såg ingenting, men hörde röster som pratade i mun på varandra.

Jag såg mig omkring där jag satt i min säng. Min sovrumsdörr var stängd. Ingen i min familj hade väckt mig och jag förstod att jag var ensam hemma då de andra hade åkt iväg till sina jobb. Jag gömde mig under täcket och höll händerna hårt för mina öron, men kunde höra lika mycket för det.

I mitt inre såg jag ett långt stort ovalt mahogny färgat bord med andar sittande runt det, som om de hade ett stormöte.

Och utanför deras enskildhet såg jag jätte många andar som om de befann sig i en skolkorridor ivrigt tränga sig förbi varandra med viktiga papper och olika formulär i händerna för att skynda sig till sina destinationer som verkade vara viktiga.

Jag vet inte hur länge jag låg kvar gömd under täcket, men när jag hade tagit mod till mig att lämna rummet var det som att jag inte mindes någonting alls av det som hade hänt där inne när jag hade stängt dörren efter mig.

I natt, cirka tjugotre år senare fick jag uppleva det igen och vaknade av ett ordentligt oväsen i mitt sovrum. Först trodde jag att det var tåget som körde förbi där jag bor precis intill tågstationen, men det var det inte.

Plötsligt hörde jag en man med ett starkt självförtroende säga:

– HEJ!

Direkt hörde jag en grupp andar säga hej tillbaka till honom. Jag såg hur de rätade upp sina gråa energikroppar och tittade på honom respektfullt som om han var någon att se upp till. En lärare av något slag och såg i mitt inre hur han såg ut.

Han var lång. Han såg mycket längre ut än sina ”lärjungar”. Han såg mäktig ut i sin ljusgråa ”luciaklänning” med sitt vita böljande axellånga hår. Hakan doldes nätt av hans ljusgrå breda pipskägg som såg så stiligt ut på honom. Hans hy var ljus. Slät som ett porslinansikte.

Mer än så hann jag inte se för sedan försvann bilden på dom.

Text av: Theresa Kristensson