Vi har nu lyckats nå varandra, andeflickan och jag. Den osaliga flickan som jag har skrivit om tidigare.

Jag såg henne senast igår kväll gå omkring utanför huset. Hon gick lugnt och stilla och verkade veta att snart kommer vi att mötas.

Det gjorde vi. När jag satt i köket och pratade i telefon såg jag henne stå i trädgården, precis utanför fönstret när våra blickar möttes. Hon log. Jag följde henne med blicken när hon gick runt hörnet för att komma in i huset. Efter alla dessa tjugofem år av spökerier stod hon nu plötsligt framför mig. Hon hade tagit sig in.

Vad söt hon var. Ett smutsigt litet ansikte med lite småsår. En liten gullig näsa med fräknar, och ögon vackra som kastanjer. Inga skor hade hon. Hennes ena stortånagel var skadat. Det såg lite läskigt ut om man nu är lite känslig för skador… Och likaså hennes ben.

Jag sträckte fram handen mot henne. Hon tog snällt min hand och jag kände hur kall hon var. Det stack i mina fingrar. Hon tryckte hårt att min hand nästan domnade av. Det var hennes ande jag kände.

Sedan såg jag damen som jag också har skrivit om. Hon som berättade hela denna historia för mig komma fram. Nu hade jag två andar framför mig. En harmonisk ande och en vilsen.

– Du har kommit rätt, sa jag till flickan.

– Ja, det har jag. Jag har väntat på dig, sa hon till mig.

– Du hör inte hemma här. Du ska nu få träffa din familj, dina syskon och föräldrar.

Damen som också var i sällskap med oss berättade för henne att tillsammans ska vi hjälpas åt att återförena henne med sin familj.

En vit trappa sänktes ner och jag bad henne att ta ett steg upp och att följa med den snälla damen till andevärlden. Då vände flickan sig om och sa:

– Jag vill att du hjälper mig.

Självklart gör jag det, tänkte jag för mig själv och tog hennes hand. Tillsammans gick vi alla tre upp för trappan sakta och säkert med min inre tankes kraft.

Med hjälp av att kunna flytta mitt medvetande kunde jag hjälpa henne. Att kunna se över tid och rum är ett bra sätt att kunna göra när man ska hjälpa andar över till ljuset. En så kallad själsresa!

Och sedan lämnade jag nätt och jämnt flickan med den snälla damen som gjorde resten av ”resan” till att äntligen få bli återförenad med sin efterlängtade familj.

Jag såg en i familjen som pekade på dom. Hennes lillebror sprang till henne och slängde sina armar runt hennes midja och kramade henne hårt. Resten av familjen gick lugnt och stilla fram till henne för att inte skrämma henne. Hennes familj hade transformerat sig till de åldrar hon mindes dom som familj innan hon hade dött.

En andlig sjuksköterska kom också till mötes för att hjälpa hennes vilsna själ till rehabilitering efter det att hon fått träffa sina nära och kära i lugn och ro. Efter en stund såg jag de sitta på en bänk allihopa, tätt intill varandra. De höll om varandra och ett kärt återseende överöstes med varma känslor.

Plötsligt vände sig flickan om och pekade ner mot mig. De andra vände sig också om och tittade och då fick jag se en duva med en ros som sänkte sig ner till mig med ett budskap som sa: ”förlåt”…

Jag förstod såklart varför hon bad om ursäkt… Och självklart förlåter jag henne… 💞💞💞

Text av: Theresa Kristensson