Den Osaliga Andeflickan Har Nått Ljuset Nu 


Vi har nu lyckats nå varandra, andeflickan och jag. Den osaliga flickan som jag har skrivit om tidigare. 

Jag såg henne senast igår kväll gå omkring utanför huset. Hon gick lugnt och stilla och verkade veta att snart kommer vi att mötas. 

Det gjorde vi. När jag satt i köket och pratade i telefon såg jag henne stå i trädgården utanför ena fönstret. Våra blickar möttes och hon log. 

Jag följde henne med blicken när hon gick runt hörnet för att komma in i huset. Plötsligt stod hon framför mig. Efter alla dessa tjugofem år av spökerier stod hon nu framför mig. 

Så söt hon var. Ett smutsigt litet ansikte med lite småsår. En liten gullig näsa med fräknar, och ögon vackra som kastanjer. Inga skor hade hon. Hennes ena stortånagel var skadat. Det såg lite läskigt ut om man nu är lite känslig för skador… Och likaså hennes ben. 

Jag sträckte fram handen mot henne. Hon tog snällt min hand och jag kände hur kall hon var. Hon tryckte hårt så att min hand nästan domnade av. Det stack i mina fingrar. Det var hennes ande jag kände. 

Sedan såg jag damen som jag också har skrivit om, hon som berättade hela denna historia för mig, komma fram. Nu hade jag två andar framför mig. En harmonisk ande och en vilsen. 

– Du har kommit rätt, sa jag till flickan. 

– Ja, det har jag. Jag har väntat på dig, sa hon till mig. 

– Du hör inte hemma här. Du ska nu få träffa din familj, dina föräldrar och dina syskon. 

Damen som också var i sällskap med oss berättade för henne att tillsammans ska vi hjälpas åt att återförena henne med sin familj. 

En vit trappa sänktes ner och jag bad henne ta ett steg upp, och att  följa med den snälla damen till andevärlden. Då vänder sig flickan om och säger; 

– Jag vill att du hjälper mig. 

Självklart gör jag det, tänkte jag för mig själv och tog hennes hand. Tillsammans gick vi alla tre upp för trappan, sakta och säkert. 

Med hjälp av att kunna flytta mitt medvetande kunde jag hjälpa henne. Att kunna se över tid och rum är en bra kombination att kunna när man ibland ska hjälpa själar över till ljuset. En såkallad själsresa! 

Och sedan lämnade jag nätt och jämnt flickan med den snälla damen som gjorde resten av ”resan” till att äntligen få bli återförenad med sin efterlängtade familj. 

Jag såg en i familjen som pekade på dom. Hennes lillebror sprang till henne och slängde sina armar runt hennes midja och kramade henne hårt. Resten av familjen gick lugnt och stilla fram till henne för att inte skrämma henne. Hennes familj hade transformerat sig till de åldrar hon mindes dom som familj innan hon hade dött. 

En andlig sjuksköterska kom också till mötes för att hjälpa hennes vilsna själ till rehabilitering efter hon fått träffa sina nära och kära i lugn och ro. Efter en stund såg jag de sitta på en bänk allihopa, tätt intill varandra. De höll om varandra och ett kärt återseende överöstes med varma känslor. 

Plötsligt vänder sig flickan om och pekar ner mot mig. De andra vänder sig också om och tittar, och då ser jag en duva med en ros som sänker sig ner till mig med ett budskap som säger, ”förlåt”… 

Jag förstod såklart varför hon bad om ursäkt… Och självklart förlåter jag henne… 💞💞💞 

PS… Så det där med att vara både husvakt och hundvakt i sitt gamla föräldrarhem var både på gott och ont.. Ds 😜

Text av: Theresa Kristensson 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s