Jag minns en sen eftermiddag för cirka sexton år sedan. Jag hade varit iväg hela dagen och var trött som en gnu. Solen stod på topp och jag tänkte att det inte kunde vara så farligt att få vila en liten stund.

Jag lade mig i soffan och försökte slappna av för att få en tyst stund för mig själv. Jag hade som regel att sova på sidan eftersom jag annars brukade bli som ”förstelnad”  som om en högre kraft låser mig om jag ligger på rygg.

Efter en stund vaknade jag till av att jag hade vridit mig till ryggläge, så jag lade mig till rätta igen och drog filten över mig och lyckades slumra till igen. Men det skulle knappt dröja två tre minuter då jag fick höra det igenkända surrande ljudet, likt snurrande propeller. Jag kunde varken röra mig eller skrika. Fick inte fram något ljud alls. Jag var som förlamad.

Plötsligt ”befann” jag mig någon annanstans. I en tunnel. Den var grå och svart. Melerad, precis som marmor. En jätte lång tunnel som var flera km lång. Ja, kanske till och med ännu längre. Jag stod i början av tunneln och såg hur den längre fram svänga lite snett åt höger.

Plötsligt hörde jag en man som skrattade och det ekade så hemskt. Jag var fullt medveten och försökte på alla sätt och vis röra mig, men det gick inte. Mannen som skrattade gjorde sig tydlig och jag kunde se honom längst bort mot tunnelns slut. Jag kände igen honom. Det var samma man som hade visat sig hemma i huset när jag var yngre och bodde hemma… och även då hade skrattat åt mig. Han hade likadana kläder som då. Beige byxor med hängslen över sin vita uppkavlade skjorta och en låg hatt som var samma färg som byxorna.

Den osynliga kraften var stark och jag kämpade med att bli fri. Hur jag sedan gjorde, det vet jag inte, för plötsligt låg jag på golvet. Jag var andfådd som om jag hade sprungit hundra meter och min röst hade blivit så hes att det knappt gick att prata när jag i förtvivlan ringde min syster och berättade vad som hade hänt.

Nu i efterhand, efter alla dessa år tror jag att det var min farfar som ville visa sig. Min mamma kände igen beskrivningen på honom. Han kanske inte försökte ta kontakt på det bästa sättet, men försöka duger ju… 😬🤒

Text av: Theresa Kristensson