Den Berömda Tunneln 


Jag minns en sen eftermiddag för ca sexton år sedan. Jag hade varit iväg hela dagen och jag var trött som en gnu. Solen stod på topp, och jag tänkte att det inte kunde vara så farligt att få vila en liten stund. 

Jag lade mig i soffan och försökte slappna av för att få en liten tyst stund för mig själv. Jag hade som regel att sova på sidan, eftersom jag annars brukade bli som ”förlamad” om jag låg på rygg.

Efter en liten stund vaknade jag till av att jag hade vridit mig till ryggläge ändå, så jag vände mig om igen och drog filten över mig.  

Jag slumrade till men blev väckt ganska snabbt av att jag låg på ryggen igen. Då hörde jag surrande ljud, likt som snurrande propeller. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte skrika. Jag fick inte fram något ljud alls. Jag var som förlamad. 

Plötsligt befann jag mig någon annanstans. Jag stod i en tunnel. En jätte stor tunnel som var flera km lång. Ja, kanske till och med ännu längre. Jag stod i början av den långa tunneln och såg hur den längre fram svängde lite snett åt höger. 

Den var grå och svart. Den såg limerad ut med sina gråa och svarta inslag, precis som marmor. Plötsligt hörde jag en man som skrattade, och det höga skrattet ekade så som i en vanlig tunnel. 

Jag var fullt medveten om vad jag var med om och jag försökte på alla sätt och vis röra mig, men det gick inte. Mannen som skrattade gjorde sig tydlig och jag kunde se honom längst bort mot tunnelns slut. 

Jag kände igen honom. Det var ju mannen som hade visat sig hemma i huset när jag var yngre och bodde hemma…

Den osynliga kraften var stark och jag kämpade med att bli fri från den. Jag visste att jag var tvungen att slänga mig ner på golvet så allt kunde bli normalt igen.

Hur jag sedan gjorde, det vet jag inte, för plötsligt låg jag på golvet. Jag var andfådd som om jag hade sprungit hundra meter. Och min röst hade blivit så hes så att det knappt gick att prata när jag  sedan ringde min syster. 

Nu i efterhand, efter alla dessa år tror jag att det var min farfar som har visat sig för mig. Han kanske inte har visat sig på det bästa sättet, men att försöka duger ju… 😬🤒

Text av: Theresa Kristesson 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s