Kanske börjar jag sakta men säkert få svar på det jag så länge har sett? Det har gått ungefär tjugofem år sedan jag gjorde mina egna avtryck på Instrumentgatornas marker. I alla fall på cellogatan…

Den gamla lilla mannen med eget boskapsskötsel från 17-1800-talet, som jag skrev om för ett par dagar sedan har jag till min glädje fått en bekräftelse av att han har funnits i det här området på Brogårda. Den lilla mannen med den gråa baskorkepsen och med de gråa kläderna… Han var i arbete hela tiden och han levde bra med sitt jordbruk. Det fanns både kor och hästar.

Flickan, som för mig var den osaliga anden, som försvann verkar ännu ingen veta någonting om. Jag tror att ingen vet eftersom hennes kropp inte har blivit funnen. Men för mig verkar det som att en liten pusselbit börjar hitta sin plats och det får mig att känna en stark tro på att saker och ting så småningom börjar lösa sig.

Text av: Theresa Kristensson