Jag trodde fel om mig själv när jag trodde mig vara modig nog att ta hand om både hus och hundar medans mina föräldrar hade åkt iväg på semester.

Istället blev jag påmind av de  ”de oinbjudna” igen. Jag trodde att jag hade fått tillbaka min plats i huset efter alla år som gått, men där hade jag fel! Första natten blev jag störd av de som många kallar, bullrerande andar. De är de som gör ljud ifrån sig, så som knackningar på väggar och dörrar, eller andra slags högljudda ljud som fångar ens uppmärksamhet.

Redan under första natten lämnade jag och hundarna huset kl 02.00. Jag blev skrämd av de jämna fina knackningarna som kom från hallens gång. Sådana knackningar som inte låter så i vanliga fall i ett trähus.

Till den andra kvällen, trodde jag att jag var smart nog att komma på tanken att sova i soffan, istället för att sova i mitt gamla rum som idag är ett gästrum.

När jag senare på kvällen stod i tv rummet för att planera hur jag skulle göra för att bli minst sedd av dom blev jag avbruten med en röst som sa,

– Hej Sofie.

Jag tittade mig omkring men kunde inte se någon. Här finns ingen Sofie! Det har annars varit tyst och lugnt i hela huset fram tills kvällen. Ingen teve eller radio var på.

Dessa andar som finns omkring vårt hus är erfarna med att ta kontakt. De är starka nog att göra sig hörda och sedda inför oss människor. Och jag får en känsla av att de ser att jag är tillbaka på samma plats som det en gång började…

Jag skulle behöva hjälp med att rena huset eftersom hela bostadsområdet ligger på en negativ plats. Jag är inte stark nog att göra det själv.

Jo då, så att… Så visst lever området i allra högsta grad! 😁😰

Text av: Theresa Kristensson