Min ängel


Varje kväll när jag har gått och lagt mig ber jag alltid mina änglar och guider om beskydd. Jag ber om en skyddsbubbla som omringar mig där jag ligger i min säng så att jag får vara ifred från andarnas nattliga besök.

Men en kväll, för inte länge sedan fick jag besök av en ängel. Det var min skyddsängel. Hon var klädd i en vit slöjliknande sidenklänning. Hon hade ljust långt hår i en svans. Hon sträckte fram sin hand mot mig och satte en mörkblå skimrande pärla på mitt pannchakra, precis så som de indiska kvinnorna har på sitt tredje öga. Sedan höll hon fram ett brunt litet träkors som hon välsignade mig med, som ett beskydd.

– Lyssna, sa hon till mig. Du har två stycken änglar hos dig. En lila ängel finns vid din högra sida, tillsammans med din guide. De är till för att hjälpa dig och vägleda dig framåt istället för bakåt. Du har en rosa ängel vid din vänstra sida. Det är hon som jobbar med din kvinnliga sida, den feminina karaktären hos dig. Du ska fortsätta att skriva. Det är jag som hjälper dig med ditt skrivande. Hon visade mig två böcker och sa att möjligheten finns.

Sedan fick jag se en liten glimt av min livsväg framåt i tiden som såg rak och fin ut. Och med var hon plötsligt borta.

Text av: Theresa Kristensson

En liten tröst från min guide 


Att försöka lyssna till min guide är något jag försöker lära mig hela tiden att göra, att jag ska tro på det jag hör och upplever tillsammans med honom. Jag lyckas alltid bli lika fnittrig och svag när jag ser honom. Nu börjar jag förstå varför jag som barn oftast drogs till asiatiskt utseende. Jag måste ha haft kontakt med med min guide redan innan min födelse. Kanske det gjorde mig påmind om varför jag tyckte om att leka med våra asiatiska kompisar? Jag drogs som en magnet till deras utseenden.

De var riktigt duktiga på breakdance kommer jag ihåg. Det dansades breakdance på skolgården och på skolans diskotek, och jag minns med kärlek att jag var kär i två stycken utav dom. Vi var då ca åtta nio år gamla. Jag minns det som om det var igår.

En kväll skulle Maria och jag på skoldisko och jag hade fjärilar i magen av förväntan, för den ena killen som jag var så kär i skulle nämligen komma hem och hämta oss, som en riktig gentleman! Vi hade bestämt att vi skulle gå dit tillsammans. Det ringde på dörren och jag kände hur blyg jag blev. Vi välkomnade honom och efter en liten stunds övertalan lyckades jag få honom att visa mamma den där ormen man kunde göra på golvet i breakdance.

Wow tänkte jag och blev ännu mer kär. Han hade vita jeans och en vit jeansjacka på sig. Han var så snygg och stilig. Jag kan än idag känna en speciell känsla för dom.

Nåväl, återigen satt jag mig i min andliga utvecklingscirkel tillsammans med de andra deltagarna för meditation. Den här gången var det ingen vägledd meditation. Den var fri. Stämningen tillsammans med de andra kändes bra. Det var tyst omkring oss och jag tillät mig att försöka slappna av för att sedan hamna i ett meditativt tillstånd.

Plötsligt befann jag mig på en stor grön äng. Jag var ensam. Sakta men säkert såg jag min guide komma gåendes mot mig. Han log och slog sig ned bredvid mig. Han verkade ha fångat upp min oro och rädsla över att förlora min hund Figo. Figo är mitt allt och vi två har blivit till ett. Figo har räddat mitt liv genom att jag måste fortsätta att leva mitt liv fullt ut. Min guide, som jag fortfarande inte vet namnet på, ville trösta mig och försöka lägga min oro åt sidan och överraskade mig med att visa ett exempel på hur levande Figo är när han väl kommer att få ta del av andevärlden.

Figo såg så fin ut där han sprang. Han försökte lugna mig lite till med att visa att Figo hade en krona runt sin hals, och sa till mig att han kommer att må som en prins. Efter det tog han fram ett litet pappersark som vi tillsammans skrev ner min önskan om min hund och som han sedan lovade att lämna över till ”Det högsta rådet”, på andra sidan. Det gjorde mig lite lugnare.

Allt var så verkligt. Jag förstod att jag befann mig i andevärlden själsligt. Allting stod stilla. Jag ville inte att denna stund skulle försvinna. Det kändes lugnt och skönt att ha min guide vid min sida. Vi satt i tysthet och lät våra blickar vila mot det stora vackra berget som fanns framför oss långt, långt bort.

Efter en stunds tystnad och med en försiktig nyfikenhet frågade jag honom om han hade levt ett liv på jorden. Det hade han. Han hade levt på 1200- talet i Asien. Han var fattig och jobbade som smed i en smal mörk gränd inne i staden. Han jobbade hårt för att försörja sin fattiga familj. Det var kämpigt och ansträngande att överleva på det lilla han tjänade. Det var blod svett och tårar. Lyckan var som bortblåst. Det handlade om att överleva ”på den svarta tiden”, som han kallade det. ( Den jobbiga tiden). På fritiden älskade han att lämna den bullrande staden för att få vandra högt upp längs de gröna ängarna. Han älskade att stå på toppen, alldeles fri. Att sträcka ut sina händer i luften och låta sig andas och känna solens strålar för att hämta ny energi och kraft. Han hade en vacker fru och två små barn att älska. En hårt arbetsam man som kämpade för att överleva tillsammans med sin familj. Efter det livet var han trött på att återfödas och valde därför att skola om sig i andevärlden för att bli en behövlig guide…

Att få ta del av hans livshistoria gick rakt in i mitt hjärta!

Text av: Theresa Kristensson

Att få känna min guide


Känslan inom mig är så överväldigad nu när jag äntligen har fått kontakt med min guide. Jag vet och förstår nu att vi alla har en livsguide. Jag fick träffa han igen för andra gången när vår mentor presenterade kvällens övningar där bl.a. en övning handlade om hur vi skulle lära känna vår guide.

Mentorn hann inte ens avsluta sin mening då jag plötsligt såg honom igen. Han befann sig i en annan dimension sittande på huk och tittade ner på mig. Jag hörde ordet ”redo” i mitt huvud. Han reste sig och gjorde sig redo för att ta sig an sin uppgift att göra sig synlig igen. Som jag har skrivit en gång tidigare kände jag exakt samma känsla för honom som då. Mitt hjärta slog extra som om jag vore kär.

Stundens övning var att bjuda in sin guide i ens egen aura, att vi skulle få känna henne/honom fysiskt. Med en behaglig vägledning från vår mentor började vi med att be våra guider att ta ett steg närmare oss för att sedan ta klivet in i våra auror. Därefter följde guiderna hennes instruktioner genom att ställa sig på vänster sida om sin levande person.

Jag kände av en smygande kyla längs min vänstra sida som snart blev till en varmare känsla i själva kylan, så att det blev både kallt och varmt på en och samma gång. Efter en liten stund kunde jag känna honom stå bakom mig för att sedan få känslan av att han hade förflyttat sig till min högra sida. Känslan var densamma som jag hade fått på min vänstra sida.

Sedan förflyttade han sig så att han stod mitt framför mig och kände hur kallt det blev när han lade sina händer på mina knän. Det stack till i min mage av förundran och kärleken inom mig var enorm. Det var så spännande. Jag kände mig fnittrig, nästan lite generad. Jag såg en stor guldstjärna på hans ena vita byxben. Denna gången hade han andra kläder på sig. Det liknade en vit kampsportsdräkt, men med utan skärp. Den såg skön ut.

Efter en stund ställde han sig återigen vid min vänstra sida, den här gången med sin hand på min axel. Hans vita skinande tänder blänkte fint när han plötsligt ”tuggade tuggummi” sådär ”livs levande” bredvid mig som jag såg med mitt inre öga och log för mig själv och tänkte att vilken tuffing jag har till guide. Och så snygg! Vilket leende jag fick av honom när han hörde mina tankar. Hans mörkbruna ögon glänste som diamanter. Han såg både ung och manlig ut.

Strax innan övningens slut skulle vi be om ett personligt kännetecken som vi skulle ha till varandra i framtiden. Då visade han visade mig ett öra, alltså skulle jag försöka vara uppmärksam med att lära mig att lyssna. Att lyssna på honom! Eller är det så att varje gång han ska komma i kontakt med mig sänder han över en telepatiskt bild på ett öra som jag då ska förstå att han är hos mig?

Det skulle återstå att se…

Och till sist var det dags att be guiderna att ta ett steg ut ur våra auror. Jag ville inte att han skulle gå, men det var mig en mäktig känsla att känna när han klev ur den. Auran vibrerade.  Men strax innan kvällens slut när vi skulle stänga ner våra chakrapunkter fick jag en liten glimt av honom igen. Han höll tydligen ett öga på mig. Han hade alltså koll på mig fast han nästan stod med ryggen mot mig i den andra dimensionen som han nu befann sig igen. Han kunde nog göra två saker samtidigt såg det ut som, för det såg ut som att han stod och pratade med några där uppe samtidigt som han hade koll på oss i vår mediala cirkel.

Text av: Theresa Kristensson

Mitt första möte med min guide Quing


En kväll för ca tre år sedan fick jag uppleva något riktigt magiskt. Jag tror att jag för första gången i hela mitt trettiosjuåriga liv fick se min guide som trädde fram i en vägledd healingmeditation. En distanshealing som vi skulle ge vår vän som låg inlagd på Lunds lasarett.

Vår dåvarande mentor skulle leda oss genom en healingmeditation med hjälp av våra guider. – Yeah right, tänkte jag och trodde inte så mycket på det eftersom jag själv aldrig hade lyckats få kontakt med den.

Vi slöt våra ögon och tog tre djupa andetag där vi satt i vår andliga cirkel. När vi hörde vår mentors mjuka behagliga röst sakta börja leda oss in i meditationen för att bjuda in våra guider såg jag till min stora förvåning en lagom ung vacker man på ca tjugoåtta trettio år. Jag tror och hoppas på att det var han. En riktig snygging.

Hans ansikte var väldigt vackert. Liten näsa och lagom fylliga läppar. Ögon, mörka som kastanjer. Likt en munk från Tibet. Hans gyllenbruna ansikte och hans nakna huvudbonad var vackert som porslin, så fri och orörd ut. En ung vis man med en kraft från det gudomliga. Hans kropp var täckt av en vit förklädnad, likt en luciaklänning, fast med en liten tjockare och mjukare material… Som bomulls material. Sömmarna runt hans hals och nacke var broderat i färgerna brunt och gult. För mig var det en mäktig kombination.

På den stora stenen som jag satt på i meditationens värld, såg jag honom framför mig stå stilla i luftens lugna atmosfär. Våra blickar möttes och jag kände en stöt i min mage av förundran. När han sträckte ut sina händer med handflatorna uppåt hände något magiskt. Från hans händer strålade det ett starkt vitt ljus som han sände över till vår kära vän. Sedan började det stråla från hans huvud, hals och nacke som om han visste att vår vän behövde det allra högsta renaste ljuset från universum.

Plötsligt såg jag en rund ståtlig spegel ovanför oss med en guldram. Den var fylld med blått vatten som sedan ”trollade” fram min väns ansikte i. Då förstod jag att min guide visste vem vi ville hjälpa. Jag såg i mitt inre där min vän låg i sjukhussängen. Det började stråla in ljus i hans huvud som gick ner till hans axlar och vidare ner längs hans kropp, precis så som min guide precis hade visat mig.

Mitt hjärta slog och jag ville inte släppa blicken ifrån min ”nyfunna guide” för jag var rädd för att han skulle försvinna. Känslan inom mig var enorm. Plötsligt riktade han sina händer mot mig och det starka ljuset bländade mina förtrollade ögon. Då förstod jag att han vände sin kraft till mig och snabbt i mina tankar ”hämtade” jag min älskade hund Figo.

Figo och jag är som ett, och kunde vi så tyckte jag att vi kunde få dela lika av den gudomliga healingen från den vise mannen. Jag såg hur det ändrade färg. Färgen han gav oss var lila. Jag såg hur Figos kropp fylldes från topp till tå. Det såg så mäktigt ut där jag satt bredvid honom. Jag njöt av att bara få vara. Det var nästan så att jag glömde bort min sjuka vän. Jag ville inte att det skulle ta slut. Det var som en dröm.

Men snart var det dags för oss att säga hej då. Jag tackade ödmjukast där jag satt och med ett ögonblick var han borta. Jag kunde inte glömma hur vacker och mäktig denna andliga varelsen var. Han såg så levande ut där han hade stått framför mig och den välbefinnande känslan jag fick önskade jag att få uppleva snart igen…

Text av: Theresa Kristensson