En kväll för ca tre år sedan fick jag uppleva något riktigt magiskt. Jag tror att jag för första gången i hela mitt trettiosjuåriga liv fick se min guide som trädde fram i en vägledd healingmeditation. En distanshealing som vi skulle ge vår vän som låg inlagd på Lunds lasarett.

Vår dåvarande mentor skulle leda oss genom en healingmeditation med hjälp av våra guider. – Yeah right, tänkte jag och trodde inte så mycket på det eftersom jag själv aldrig hade lyckats få kontakt med den.

Vi slöt våra ögon och tog tre djupa andetag där vi satt i vår andliga cirkel. När vi hörde vår mentors mjuka behagliga röst sakta börja leda oss in i meditationen för att bjuda in våra guider såg jag till min stora förvåning en lagom ung vacker man på ca tjugoåtta trettio år. Jag tror och hoppas på att det var han. En riktig snygging.

Hans ansikte var väldigt vackert. Liten näsa och lagom fylliga läppar. Ögon, mörka som kastanjer. Likt en munk från Tibet. Hans gyllenbruna ansikte och hans nakna huvudbonad var vackert som porslin, så fri och orörd ut. En ung vis man med en kraft från det gudomliga. Hans kropp var täckt av en vit förklädnad, likt en luciaklänning, fast med en liten tjockare och mjukare material… Som bomulls material. Sömmarna runt hans hals och nacke var broderat i färgerna brunt och gult. För mig var det en mäktig kombination.

På den stora stenen som jag satt på i meditationens värld, såg jag honom framför mig stå stilla i luftens lugna atmosfär. Våra blickar möttes och jag kände en stöt i min mage av förundran. När han sträckte ut sina händer med handflatorna uppåt hände något magiskt. Från hans händer strålade det ett starkt vitt ljus som han sände över till vår kära vän. Sedan började det stråla från hans huvud, hals och nacke som om han visste att vår vän behövde det allra högsta renaste ljuset från universum.

Plötsligt såg jag en rund ståtlig spegel ovanför oss med en guldram. Den var fylld med blått vatten som sedan ”trollade” fram min väns ansikte i. Då förstod jag att min guide visste vem vi ville hjälpa. Jag såg i mitt inre där min vän låg i sjukhussängen. Det började stråla in ljus i hans huvud som gick ner till hans axlar och vidare ner längs hans kropp, precis så som min guide precis hade visat mig.

Mitt hjärta slog och jag ville inte släppa blicken ifrån min ”nyfunna guide” för jag var rädd för att han skulle försvinna. Känslan inom mig var enorm. Plötsligt riktade han sina händer mot mig och det starka ljuset bländade mina förtrollade ögon. Då förstod jag att han vände sin kraft till mig och snabbt i mina tankar ”hämtade” jag min älskade hund Figo.

Figo och jag är som ett, och kunde vi så tyckte jag att vi kunde få dela lika av den gudomliga healingen från den vise mannen. Jag såg hur det ändrade färg. Färgen han gav oss var lila. Jag såg hur Figos kropp fylldes från topp till tå. Det såg så mäktigt ut där jag satt bredvid honom. Jag njöt av att bara få vara. Det var nästan så att jag glömde bort min sjuka vän. Jag ville inte att det skulle ta slut. Det var som en dröm.

Men snart var det dags för oss att säga hej då. Jag tackade ödmjukast där jag satt och med ett ögonblick var han borta. Jag kunde inte glömma hur vacker och mäktig denna andliga varelsen var. Han såg så levande ut där han hade stått framför mig och den välbefinnande känslan jag fick önskade jag att få uppleva snart igen…

Text av: Theresa Kristensson