Dessa rader jag skriver om idag handlar om en ung man som heter Daniel, men som tyvärr fått lämna jordelivet allt för tidigt. Han var bara nitton år gammal. Hans kära mamma och syster var hos mig för ett tag sedan och ville försöka komma i kontakt med honom och kontakten med Daniel blev så här:

Jag såg en kille längre bort i en dimma där han försökte komma fram. Det gick inte sådär jättebra, men för att göra ytterligare ett försök fick jag hjälp på traven genom att hålla ett fotografi på Daniel och då gick det mycket lättare. 

Det var som om fotografiet talade där han började berätta om sin dåvarande tjej som han varit tillsammans med när han så hastigt gick bort. Hon var hans kärlek och att framtiden var så gott som planerad för dessa två ungdomar. Efter hans bortgång har han iakttagit sin tjej som har gått vidare och blivit mamma tillsammans med en annan man. Han suckade och sa att det kunde ha varit han som varit pappan om han hade levt idag. – ”Men nu är det som det är och jag har ju er. Jag älskar er”, sa han och suckade.

Han kändes lite sorgsen och tyckte att allt hade gått så fort. Orden berörde mig och jag kunde känna hans känslor inom mig.

För att pigga upp stämningen frågade hans syster om det var han som hade gjort så att kylskåpsdörren hade lossnat i hennes hand en gång då hon skulle öppna den. Han log till svars och vi alla började skratta och att det där var så typiskt Daniel.

Efter en stund såg jag en vacker ängel uppenbarade sig där vi satt i teverummet. Hon såg ut att vara i Daniels ålder, så fin. Hennes vita, nästan halvt genomskinliga klänning, dolde hennes kropp, och det långa ljusa håret vilade vackert längs hennes änglakropp. Hennes trofasta blick överförde tro, hopp och kärlek där jag kunde se hur mycket hon älskade Daniel. Hennes uppgift från Gud var att älska och trösta och vara tillsammans med honom närhelst han behövde henne.

Stunden verkade vara kommen att gå tillbaka till himlen och hans sista ord för den här gången var: ”Jag måste gå nu, men vi ses igen sa han och tog sin änglavingens ”hand” där de tillsammans gick hand i hand in i evighetens land. 

Text av: Theresa Kristensson