Härom kvällen när jag gick och lade mig tänkte jag för mig själv att det kanske är dags att tänka lite på mig själv och ägna mig en stund och fråga min andevägledare/skyddsängel om de ville visa mig en liten skymt av Andevärlden eller om jag kunde få en liten glimt av ett utav mina tidigare liv.
Jag slöt mina ögon och kände hur avslappnad jag var där jag låg i min säng. Det var mörkt omkring mig, förutom den lilla lampan som lös sådär mysigt av lila inslag inne i mitt tv rum. Plötsligt gav någon mig från ovan en bild där jag sitter i en fabrik och syr bruna ”vävsäckar” för hand. Jag är inte äldre än vad jag är idag, och jag har äkta mörkt hår uppsatt i en svans. Mitt utseende är vackert där jag har lagom stora mörka ögon med en liten söt näsa och en mun med naturligt fylliga läppar. Men jag verkar inte sådär lycklig. Jag är fattig. Det är varmt inne i fabriken och solen kikar in lite från någon öppning som gör att svetten lackar. Av någon anledning är jag inte lycklig.
När jag skådat bilden som Andevärlden visat mig frågar jag om det är någon som väntar på mig där hemma. Till svars ser jag att jag har en liten dotter med ljust hår som befinner sig barfota ute i det fina sommarvädret. Hon är inte mer än fem år.
Efter det fick jag se ett jätte stort vackert havsgrönt öga på nära håll.
😀
I det förra livet var jag vacker, men missnöjd och fattig…
Jag kämpade för att ha mat på bordet…

Känslan av att ha fått se in i ett utav mina tidigare liv är mäkta mäktigt kan jag säga 😀
Jag har alltid velat få en glimt för att försöka förstå mig på varför mitt liv ser ut som det gör idag. Jag hade ett barn att leva för och kämpa för, och att hon skulle få mat i sin mage, och jag var vacker.
Nu i detta liv har jag inga barn, Och jag är djupt missnöjd av hur jag ser ut. jag vet nu att långt inne i mitt undermedvetna så finns alla de svar som jag vill ha svar på tillgängliga för att försöka förstå anledningar på varför mitt liv ser ut som det gör idag.
Jag vet att till slut kommer puzzlet att bli helt och jag slipper att söka mer…
😀

Text av Theresa Kristensson