Härom kvällen när jag hade lagt mig tänkte jag för mig själv att det vore häftigt att få en liten glimt utav ett av mina tidigare liv. Jag kunde inte låta bli att fnissa, men med ett djupt andetag slöt mina ögon för en liten stund.

Av mina andetag blev jag mer och mer avslappnad i mitt någorlunda mörka sovrum. Utan att försöka tvinga fram fantasin såg jag plötsligt mig själv från en annan tid där jag sitter i en fabrik och syr bruna ”vävsäckar” för hand.

Jag är inte äldre än vad jag är idag. Där har jag äkta mörkt hår uppsatt i en svans. Mitt utseende är vackert där jag har lagom stora mörka ögon med en liten näsa och en mun med naturligt fylliga läppar. Men jag verkar inte vara så lycklig. Jag är fattig. Det är varmt inne i fabriken och solen bränner på det tunna, nästan genomskinliga taket som gör att svetten lackar. Av någon anledning är jag inte lycklig.

När jag skådat färdigt bilden frågar jag om det är någon som väntar på mig där hemma. Till svars ser jag att jag har en dotter på fem år, med ljust hår som befinner sig dansande barfota på gräsmattan som tillhör det fattiga huset. Vårt fattiga hus.

Känslan att fått se något utav mina tidigare liv känns mäktigt. Jag hade ett barn att leva och kämpa för, att ha tak över huvudet och mat på bordet.
I mitt nuvarande liv har jag inga barn. Jag lever ensam och det kanske finns en mening med det?

Text av: Theresa Kristensson