Känslan Att Dö

20130519-124201.jpg
Som liten var jag aldrig rädd för döden, men nu på senare år har jag blivit rädd för just hur mitt dödsögonblick ska se ut. Jag undrar många gånger hur det kommer att gå till…
Det var en sen kväll och mörkret hade intagit sin nattliga plats. Jag var sådär lagom trött efter kvällens övningar på psykometri och länkning med andevärlden, och hoppades på att få somna ganska så snart. Jag drog täcket över huvudet och slöt mina ögon. Jag ville sova men hjärnan ville något annat. Mina tankar började automatiskt vila på min kära bortgångna mormor som hade trätt fram under kvällens gång. Sedan den dagen hon dog har jag frågat min mamma säkerligen femtio gånger hur mormors sista andetag var. Kämpade hon och var hon lila i ansiktet, fick hon panik???
Min mamma hade fått ett samtal från läkaren som ville meddela att tiden snart var kommen, så mamma packade sin väska och for upp till Jönköping morgonen därpå. Vi hade ständig telefonkontakt, jag och mamma.  En morgon fick jag en stark känsla av att jag skulle ringa upp mammas mobil. Jag bad att få prata med mormor. Mamma varnade mig om att hon inte var medveten, men det blundade jag för eftersom det var hennes själ jag ville prata med. Mamma lade luren intill hennes öra, och jag kände hur ivrig jag var för att vilja säga några ord till henne.  Jag hörde att hon reagerade när hon hörde att det var jag.  Min mormor och jag har alltid haft en nära relation till varandra. Vi kunde prata om precis allting. Vi älskade att läsa skvallertidningar tillsammans och följa de kändisar som vi tyckte bra om. Kungafamiljen var något som facinerade mycket. Mina ord till henne var:  

– Hej mormor! Vill bara säga att du är den bästa mormorn i hela världen och jag älskar dig. Nu när du kommer till Andevärlden kommer du att skratta och se att jag hade rätt om att Andevärlden finns. Du kommer att ha det jätte bra och du måste komma och hälsa på mig när du har tid…

Det var viktigt för mig att få ett ”avsked”. Annars hade jag bara ångrat mig och klandrat mig själv för att jag inte hade lyssnat till mitt inre. Samma kväll somnade hon in.

 Jag kunde fortfarande inte sova och det kvittade hur mycket jag vände och bred på mig. Men plötsligt blev allt så konstigt… Jag kände hur stel jag blev och jag kunde inte röra mig. Jag var fullt medveten. Det var något som hände mig där jag låg. Plötsligt fick jag bilder i mitt huvud att jag låg i mormors sjukhussäng. Min mamma och min moster höll mina händer. Jag kände hur min andning blev mer lugnare och djupare. Jag kände hur det kroppsliga jaget var ”dött” och hur sista andetaget var. Mitt sista andetag var som en stor luftbubbla som försiktigt pös ut ur min livlösa kropp. Jag var inte rädd. Jag hade ju min mamma och min moster hos mig. De tog hand om mig på ett så bra ett fint sätt som gjorde att jag kände mig så trygg. 

Efter några minuters förnimmelse förstod jag vad jag hade varit med om. Jag var liggandes stilla och började känna efter om jag var rörlig eller ej. Jag var chockad eftersom jag förstod vad jag precis hade fått uppleva. Jag hade fått uppleva min mormors övergång till andra sidan. Jag reste mig upp ur sängen. Jag reagerade på hur lätt jag kände mig. Det var som om jag svävade… Jag var lätt som en fjäder. Efter att ha druckit ett glas vatten somnade jag som ett barn. Jag vill tolka den här upplevelsen att det var min mormor som ville visa mig och stilla min oro om att det var behagligt att få somna in på det sätt som hon gjorde…
Tack kära mormor ❤
Älskar dig för evigt!!!

Text av Theresa Kristensson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s