Som liten var jag aldrig rädd för döden, men nu på äldre dar har jag blivit det och är rädd för hur just mitt dödsögonblick kommer att vara. Men en kväll när jag minst anade fick jag uppleva känslan att ”dö”. Eller åtminstone vill jag tro att det var så.

Det var när min kära mormor hade gått bort. Mormor hade alltid stått mig nära. Samma dag som hon dog sa en röst inom mig att jag skulle ringa till mamma som befann sig vid hennes sida tillsammans med min moster på vårdhemmet i Jönköping. Jag var bara tvungen att få prata med henne och säga hur mycket jag älskade henne. Fast hon inte kunde säga någonting tillbaka så visste jag att hon kunde höra mig. Och vad mamma upptäckte när hon lade luren vid hennes öra var små ryckningar i ansiktet.

Sedan den kvällen när mormor somnade in har jag säkerligen frågat mamma minst tjugo gånger om hur det var för henne när hon tog sitt sista andetag. Fick hon panik? Var hon lila i ansiktet? Men hon var hur lugn som helst. Det sista andetaget var som små puffar som blev kortare och kortare.

Mormor har alltid varit skeptisk till andevärlden. Men tro det eller ej, bara någon månad efter sin bortgång fick jag träffa henne och fick äntligen den kramen jag aldrig hann få innan hon lämnade oss. Allt var som vanligt och jag skulle gå till sängs. Men just den kvällen hade jag svårt att komma till ro och tur var väl det för annars hade jag missat ett kärleksfullt möte med mormor där hon ville visa mig hur det var för henne att somna in.

I min övernaturliga upplevelse befann jag mig orörlig, som vanligt. Det surrande ljudet jobbade intensivt med min förlamning. Den här gången ville jag se vad som hände om jag inte kämpade emot, så jag lät mig frivilligt ligga kvar utan att ens försöka röra mig. Plötsligt ”befann” jag mig mentalt i min mormors sjukhussäng där hon lät mig få uppleva de sista andetagen. En medveten känsla som talade om för mig att nu var det dags. Tre stycken andetag som gjorde sig redo att lämna min ”kropp”. Det sista andetaget var som en enda stor luftbubbla som stannade kvar i halsen i några sekunder för att sedan pusta ut det allra sista.

Jag kände mig lätt som en fjäder där mitt medvetande svävade ut i hallen där min älskade mormor stod och väntade på mig. Där stod hon och speglade sig i hallspegeln så som hon oftast gjorde när hon levde. Det var alltid viktigt för henne att se bra ut och det verkar hon fortfarande tycka fast att hon är död.

– Hej mormor, sa en röst inom mig. Hon tittade glatt på mig och omfamnade mig med den varmaste kramen. En varm kärleksfull kram som sa mer än tusen ord. Det var det här jag behövde uppleva för att förstå att hon faktiskt har gått vidare in i ljuset.

När låsningen sedan släppte taget om mig satte jag mig upp i sängen med pigga ögon. Wow, sa jag högt för mig själv med pigga ögon. Det här vill jag göra fler gånger tänkte jag och gick upp för att svalka mig med ett glas jordgubbssaft.

Nu vet jag hur det kändes för mormor att få somna in. Tack älskade mormor för att du visade mig hur du upplevde döden. Älskar dig för evigt!

Text av Theresa Kristensson