Känslan Att Dö

20130519-124201.jpg

Som liten var jag aldrig rädd för döden men nu på senare år har jag blivit rädd för just hur mitt dödsögonblick kommer vara. Jag undrar många gånger hur det kommer att gå till…
Det var en sen kväll och mörkret hade intagit sin nattliga plats. Jag var sådär lagom trött efter kvällens övningar på psykometri och länkning med andevärlden och hoppades på att få somna ganska så snart.

Jag drog täcket över huvudet och slöt mina ögon. Jag ville sova men hjärnan ville något annat. Mina tankar började automatiskt vila på min kära bortgångna mormor som lyckligtvis hade trätt fram under kvällens gång. Sedan den dagen hon dog har jag frågat min mamma säkerligen femtio gånger hur mormors sista andetag var. Kämpade hon och var hon lila i ansiktet? Hade hon panik???

Min mamma hade fått ett samtal från läkaren som ville meddela att tiden snart var kommen, så mamma packade sin väska och for upp till Jönköping morgonen därpå. Vi hade ständig telefonkontakt, jag och mamma. Ett par dagar senare på förmiddagen fick jag en stark känsla av att jag skulle ringa upp mammas mobil och var fast besluten på att få prata med mormor. Mamma varnade mig om att hon inte var medveten, men det blundade jag för eftersom det var hennes själ jag ville prata med.

Mamma lade luren intill hennes öra och jag var ivrig med att vilja säga att jag älskade henne. Att hon var den bästa mormorn i hela världen. Mormor och jag har alltid haft en nära relation till varandra. Vi kunde prata om precis allting. Vi älskade att läsa skvallertidningar tillsammans och följa de kändisar som vi tyckte bra om. Kungafamiljen var något som låg mormor varmt om hjärtat.

Mina ord till henne var:

– Hej mormor! Vill bara säga att du är den bästa mormorn i hela världen och jag älskar dig. Nu när du kommer till Andevärlden kommer du att skratta och se att jag har haft rätt hela tiden om att Andevärlden finns. Du kommer att ha det jätte bra och du måste komma och hälsa på mig när du har tid…

Det var viktigt för mig att få ett ”avsked”. Annars hade jag ångrat mig och klandrat mig själv för att jag inte har lyssnat till min inre röst, för samma kväll somnade hon nämligen in.

Jag kunde fortfarande inte sova och det kvittade hur mycket jag vände och bred på mig. Men plötsligt blev allt så konstigt. Jag blev stel och kunde inte röra mig i mitt fulla medvetande. Det var något som hände för plötsligt såg jag bilder i mitt huvud att jag låg i mormors sjukhussäng där min mamma och moster kärleksfullt höll mina händer. Jag kände hur min andning blev lugnare och djupare och upplevde hur det kroppsliga ”dog”. Mitt sista andetag var som en stor luftbubbla som försiktigt pös ut ur min livlösa kropp. Jag var inte rädd.

Efter några minuters förnimmelse förstod jag vad jag hade varit med om. Jag var liggandes stilla och började känna efter om jag var rörlig eller ej. Jag var chockad. Jag hade ju precis fått uppleva min kära mormors sista andetag. Jag reste mig upp ur sängen och reagerade på hur lätt jag kände mig. Lätt som en svävande fjäder.

Nu vet jag hur det kändes för mormor att få somna in, så tack älskade mormor för att du visade mig hur du kände. Älskar dig för evigt!

Text av Theresa Kristensson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s